Vi har ikke kørt så meget landeveje sidste år, men engang imellem er det sket og på racerne har vi Schwalbe Ultremo dæk. Dog har vi været uheldige med at dækkene var defekte, men begge gange har vi fået 2 nye dæk tilsendt direkte fra schwalbe. Den sidste kom idag, med lidt ekstra godter. Det må man kalde god service!
Jag är bra på vissa saker. Men en katastrof på andra.
Under hösten gick jag regelbundet till Robert Glembro som efter mycket arbete faktiskt fick bra skick på mina stela muskler. Sen blev det jul, fick en och annan förkylning och så vips hade det gått allt för lång tid sedan jag fick en rejäl massagebehandling.
För nu är det enda jag kan komma ihåg hur ont det gör när stela muskler ska släppa…
Den här gången hade jag tur, för Robban ringde och jag kan inte ljuga, så när han frågade hur jag hade det så sa jag som det var. Att baksidorna bråkar och att jag känner en viss oro inför Mallorca och den enorma belastning jag vet det innebär på kroppen, och ffa baksidorna.
Så, två tider inbokade innan avresa. Resten får vi ta tag i när jag kommer tillbaka till igen.
I år ska jag också försöka att köra med huvudet och inte med viljan. För jag kan pressa mig till mycket mer än jag fysiskt klarar av i efterförloppet.
Säsongen är lång…
Palmanova.
Termometern visar plusgrader. Inget att be för, bara klä sig, lager för lager, ut med cykeln och hålla hög fart.
Ingen idé att försöka sig på några distanspass. Bara att stå på gasen från början!
Get out!
Kissingbird, byxa och tröja i färgen Clearwater.
Eftersom alla små storlekar var slut förra året var jag ute i god tid med en beställning av kläder från Maloja. Lättköpt är jag. En omgång snygga kläder är allt som behövs för att få vinterns envisa klor att kännas tämligen avlägsna. Nästan som att det aldrig hände.
Vem glömmer inte isbanor och snortappar med färger som dessa?
Kissingbird, byxa och tröja i färgen Chili.
Samtliga foto: www.maloja.se
Glöm inte, 20 mars i Ängelholm.
Då provar vi ALLT de har. Vi har två platser i bilen om någon vill åka med oss upp.
Och för dig som behöver lite värmande, vackra bilder klicka här.
Var är vraket?
När vi anlände till Fuerteventura hängde regnet i luften. Mörka skyar tornade upp sig och släppte en aningens väta under eftermiddagen. På balkongerna runt omkring hängde regnjackor och smutsiga strumpor. Och jag funderade på om min packning var allt för optimistisk… Att resa med cykel är allt annat än “lätt”. Därför försöker jag minimera allt annat, vardagskläder, necessär osv.
Cyklarna hade klarat resan fint och på något märkligt vänster lyckades de också resa på fribiljett. Som vanligt är reglerna luddiga vad gäller busstransporten sista biten till hotellet. Busschauffören stoppade pengarna i fickan och något kvitto såg vi aldrig röken av. Men spanska skatteverket kanske inte ens existerar? Å andra sidan kontrade vi på hemresan med att vi betalat för “tur och retur”. Så vi är väl likadana skitstövlar.
Middagsbuffén på Playitas är fantastisk. Massor av grönsaker och fisk- och kötträtter som lagas på plats. Frukt- och efterrättsbordet hålle samma höga standard. Och som vanligt när det är buffet så äter vi en tallrik för mycket vilket resulterat i bongomage samtliga kvällar.
Efter en stadig frukost på måndagmorgonen (frukostbuffén håller lika hög standard) så bar det iväg efter väganvisningar från Garmin edge 705. Kasper hade på förhand lagt in de rutter vi skulle köra. Ett genidrag eftersom vägnätet på grus är oändligt och det inte finns några på förhand markerade mtb tracks.
Ganska snart insåg vi varför man rekommenderar fullys på ön, grusvägarna är ofta slagiga och nerförskörningarna KRAFTIGT slagiga. Det är inget problem att ta sig runt med en HT, om man är hårdskinnad vill säga. För två bleka skandinaver som inte kört distanspass sedan lucia var det dock en aning hårt för huden på “slitdelarna”.
Vackert och ofta havsnära med MTB.
Något som vi missade helt var att ta med någon form av plåster/tejp, terrängen är stenig, dock inte så vass som Lanzarote, men tillräckligt ruff för att skrapa av huden om man går omkull. Den mesta av tiden befinner man sig långt från bebyggelsen och att kunna tejpa ihop sig själv är ett måste för att ta sig vidare. På vissa ställen tar man sig inte ens fram med bil.
Fuerteventura är backigt, inte bergigt som de andra öarna. Stigningarna är dock bitvis brutalt branta då man oftast inte väljer att dra vägen i en serpentin utan rakt upp. Under tisdagens pass fick vi erfara detta då vi klättrade från havsnivå upp till 460 möh på ca 2 km. Jag hade det lite enklare som kör tredelat…
Snittlutning under den här stigningen var 23%.
Under den här turen fick vi också forcera ett par lager taggtråd. Men varför låter vi vara osagt.
Rent estetiskt tycker jag fortfarande att Lanzarote är vackrare. Blått, svart och vitt. Fuerteventura är brunt, blått och så ett gytter av olikfärgade byggnationer. Och så spräckligt i form av de 30 ooo getter som befolkar ön. Man stöter på dem överallt och jag har inte förstått vad de lever av. Sten?! På många ställen fanns inte tillstymmelse till växligthet utan bara sten så långt ögat kunde se. Och inget vatten.
Bäääää… (ser ni vägen? Skump, skump…)
Resten av veckan fortlöpte i samma anda. Tyvärr hade jag problem med bodyn i bakkassetten som kastade in handduken och jag svor i alla nerförskörningar eftersom jag tvingades sitta ner. Så fort jag slutade trampa la den upp kedjan och lät som ett tröskverk.
Underlaget sliter hårt på bla däcken. Ta därför med de viktigaste reservdelarna hemmifrån. Verkstaden kan bistå med verktyg och fotpump men reservdelar är en bristvara.
Min optimistiska packning visade sig tillräcklig. De första dagarna åtnjöt vi svag vind och klarblå himmel. Vinden friskade i de sista dagarna men regnet höll sig på avstånd och vi kom torrskodda genom hela veckan.
Cykelbrännan på plats även i år.
Det enda negativa med Playitas är deras Supermercado. Dyrt och dåligt. Lägg lite tid på att handla nere i byn. Går buss från Playitas. Själva byn La Palyitas är också värd ett besök. Där ligger små mysiga restauranger med oslagbar havsutsikt, och man kan gå längst stranden tillbaka till hotellet.
Tyvärr så finns det hundar även på Fuerteventura, och vissa av dem gillar att jaga cyklister. Men den lilla terriern vid det vita huset ett par km från Playitas låter mest. Han verkar inte vara av den bitiga typen utan gillar bara att jaga fötter som åker runt, runt. Efter ett par rundor lärde vi oss. Och den jäkeln är en liten smygare, han säger inget förrän han är precis bakom vaden…
Kanske är det också därför jag starkt anbefaller GPS och att man plottar ut sin runda innan man ger sig iväg. Det är förenat med obehag att hamna på “privat” område med skällande hundar som sliter i sina kedjor. Iallafall jag drabbas lätt av panik i dessa lägen. Det enda jag då kan höra är kedjor som rasslar, bestar med stora käftar som bara väntar på att få sätta tänderna i min bleka vader och mitt hjärta som bankar av rädsla i bröstet…
Slutligen kan jag säga att vi kommer återvända till Playitas redan i år. Och då kommer vi även använda oss av deras övriga faciliteter som gym och gruppträning(kostnadsfritt). Vi överväger också att under den resan hyra cykel då vi kommer resa alla tre och inte kommer kunna cykla ihop. Kostnaden för att hyra en cykel under en vecka är ca 60 euro.
Nu laddar vi om inför nästa resa till Mallorca. Den här gången blir det enbart lvg. Lite snällare mot slitdelarna där bak…
Månlandskap…
