Både och. Förbaskade unge till att sitta och trycka. Han verkar inte alls ha fattat vilken väg han ska ut, utan försöker bryta sig ut genom huden. Genomsnittet säger dock att förstföderskan går över en vecka, och jag är ju fortfarande bara 4 dagar över. Tanken är absurd, går och hoppas på att det ska börja göra riktigt jädra ont, eller som jag beskrev det häromdagen; det är som att gå och vänta på att man ska göra en riktig praktvurpa. Man vet att man ska vurpa men inte hur illa man ska skada sig… Apropå vurpor, det är ganska exakt ett år sedan min prakvurpa på SM i Sollerön. Och det gick ju ganska bra fast jag mötte asfalten i 45 knyck.

Tappad helt lusten att föda efter mitt helvetesdygn på BB. Det var sån missär att det nästan är obeskrivligt. Mögliga duschar, blod på toastolarna och pulversoppa. “Min” barnmorska var milt sagt splittrad och lyckades glömma svara på samtliga av mina frågor. Men jag vill poängtera att min kritik inte gäller personalen utan de fysiska förhållanden som råder på BB. Nyförlösta mammor och deras små infektionskänsliga nyfödda i denna skit… Snälla låt mig föda mitt barn och sedan gå direkt till patienthotellet-utan att passera BB…

Har varit på extrakontroller eftersom mitt blodtryck steg plötsligt, men som tur är har det gått ner igen. Risken för att utveckla preklampsi finns kvar, men i dagsläget är det inget som tyder på att jag skulle göra det. Min mamma fick eklampsi dvs den ovanliga formen som utvecklas snabbt och leder till medvetslöshet. Så det blev lite bråttom när jag skulle ut.

Var är då målsnöret? Ett tag tänkte jag att det nog var själva förlossningen. Kom på andra tankar eftersom det gäller att “slå genom kaklet”.  Mål är när vi är hemma igen alla tre, välbehållna. Sen tar nästa utmaning vid- föräldraskapet.

/Katarina- precis så galen som på bilden.