Nu ska vi få far i cykelkläder!

On July 14, 2007, in Generelt, by Katarina

 img_0852.JPG

Kasper tog ett nattpass så jag fick sova ut, och nu ska vi försöka få honom i cykelkläder och ut och träna med klubben. Han kan inte fastna i pappaträsket helt. Själv känner jag mig pånyttfödd efter en natt med hyffsad sömn. Tyvärr sover jag inte mer än en timme åt gången, men det är alltid något. Nu kan jag iallafall somna om när jag vaknar, och jag vaknar inte alltid med den hemska hjärtklappning jag haft sedan förlossningen.

Ja, förlossningen. Den var hemskt lång. Det började med pinvärkar redan natten till onsdag. Mellan var 8:e och 15:e minut kom dom och gjorde fruktansvärt ont. Dom gjorde faktiskt mer ont än när de riktiga värkarna sen kom igång. Så jag sov i 10 minuters intervaller. På torsdagen hade jag tid hos min barnmorska och hon tyckte vi skulle titta hur mycket jag öppnat mig. 1 cm visade det sig. Blev inbokad dagen efter för överburenhetskontroll. På torsdag eftermiddag åkte vi in till förlossningen eftersom det nu var tätare mellan värkarna. Var helt utmattad och man gav mig morfin för att jag skulle kunna sova ett par timmar. Det funkade och jag sov… en timme. Barnmorska nummer ett sa att “nu kommer du inte härifrån innan ditt barn är fött”. Sen kom barnmorskan på natten och sa att “du ska gå på överburenhetskontroll och sedan hem”. Det var som om mitt sista hopp lämnade mig när hon sa detta. Som tur var så kostade hon på sig att kolla hur mycket jag var öppen. “Oj, tre cm, bra jobbat” Jag fick stanna kvar!!! Nu skulle han ut, även om vi inte visste hur lång tid det skulle ta. Efter det träffade vi bara helt underbara barnmorskor. Dessa människor är i mina ögon änglar.

Fick order om att gå i duschen och stanna där en timme, det var första smärtlindringen. Och det hjälper verkligen. Efter det kom Kasper med efterlängtad Cola, det var det jag levde på under resten av förlossningen. Planen från början var att hålla mig till lustgas, Kasper skulle följa med på CTG-kurvan och säga till när värken var på väg. Det är själva hemligheten med lustgas, att börja tidigt för att ha effekt när det gör som mest ont. Men här gick det tyvärr snett. Någon glömde skruva på andningsluften, vilket gjorde att jag blev hemskt trött och illamående efter ett par timmars ”sugande” i  masken. Fick också en ”punkt” i ryggen som gjorde att jag krampade i halva ryggen. Eftersom jag tyckte att jag hade dålig effekt av lustgasen så kom jag till det stadiet att jag SJÄLVMANT bad om en EDA. Är fruktansvärt stickrädda. Min barnmorska tyckte det var en god idé men tittar på väggen och blir ganska upprörd när hon ser att man inte gjort rätt med gasen. Hon ökar till 70 % och slår på luften. Jisses vilket drag det blir. Narkosläkern tillkallas för att lägga en EDA och under tiden dövar jag smärtan från ryggen och värkarna med denna ljuvliga gas. Drar till jag är helt medvetslös, alla ljud försvinner för ett kort ögonblick, världen snurrar… Pga vissa omständigheter så dröjer det innan narkos kommer och helt plötsligt får jag krystvärkar. Barnmorskan kommer in och säger att det inte är dags riktigt än, är öppen 7 cm. Jag drar hejvilt i gasen för att kroppen inte ska krampa och koncentrerar mig 100% på att hålla ut till jag får EDA:n. Har tur och får en riktig sjärna som lägger bedövningen. Det knakar och sprakar mellan kotorn. Doktorn är nöjd eftersom jag inte är åt det fetlagda hållet så det är lätt att sticka. Sen blir det konstigt lungt. Krampen släpper och vi sitter och titta på CTG kurvan och konstaterar att “nu kommer det en värk”.  Snacka om att gå från “hela havet stormar” till “kav lungt”. Under denna processen kommer Karin in, Barnmorskan som kom att förlösa Emil. Hon kommer att vara med mig i mitt hjärta för resten av livet, för i mina ögon räddade hon livet på mitt barn. Det var aldrig någon fara, men jag är helt övertygad om att det är hennes förtjänst att Emil inte behövde tas med sugklocka.

Nackdelen med en epidural är att man blir värksvarg. I mitt fall så var värkarna väldigt korta och jag hann inte krysta ordentligt under tiden de varade. Det här sista delen av förlossningen blev därför lite hektiskt, helt plötsligt skulle jag upp i benstöd och en annan barmorska hoppade på min mage. Kasper manade på mig från sidan och Karin sa med sträng röst “nu är det allvar Katarina, han måste ut. Hör i bakgrunden hur hjärtljuden går ner samtidigt som Emil passerar en punkt i bäckenet där jag känner att han “sitter fast”. Under en bråkdel av en sekund hinner jag tänka “Han dör!!” Allt flimmrar förbi mina ögon och jag ger nästan upp. Så kommer det en ny värk och jag ger verkligen allt jag har. Plopp så landar Emil som en stor, varm och våt snigel på min mage. Eftersom han blev lite stressad på slutet så klippte man snabbt navelsträngen och Kasper gick iväg med honom för att man skulle suga rent hans mun. Apgar 8-10-10. Lite avdrag för tonus och hudfärg. Men han hämtade sig snabbt. Kasper berättade efteråt att jag tog i så mina läppar var blå… Den synen lämnar nog inte hans näthinna i första taget. Resten är slakthus, det behöver inte skrivas ner. Men jag fick äta upp att jag skrivit “sy ihop mig snyggt, jag vill kunna tävla igen” Men snyggt blev det tack vare Karin. Ett fullblodproffs. Men hon måste ha haft ett helvete eftersom jag åmade mig genom hela proceduren.

Sen var det dusch, vägning, mätning och MAT!!!

Tror man sen att allt var frid och fröjd så tror man fel, del två handlar om det hemska första dygnet på patienthotellet då vi återigen skulle behöva kämpa för vårt lilla barn… Men det tar vi en annan dag.

/Katarina

Tagged with:  

3 Responses to “Nu ska vi få far i cykelkläder!”

  1. Ronya says:

    OjOjOj…vet inte vad jag ska skriva. Du är en kämpe Katarina! Vilken pärs ni varit med om alla tre. Emil e otroligt söt. Hoppas vi får se fler bilder på honom inom en snar framtid! :)

  2. Katarina says:

    Klart att det kommer fler bilder Ronya!!!
    Han är vår moviestar…

  3. Skönt att allt blev bra till slut. STackade det var inte lätt för dig….

Leave a Reply