Emil gillar sin mobil som han fått av farmor och den är inte en Nokia!
För en mamma innebär den att man hinner bädda sängen och borsta tänderna ordentligt innan det är dags för den bestämda babyn att äta frukost. Det tar ungefär en sekund för Emil att bli hungrig och det tar en minut för mig att fixa fram maten. Det innebär att vi har ett glapp på ungefär 59 sekunder. Hm, hoppas denna lilla kavata kille utvecklar iallafall en smula tålamod. Man lär ju inte en baby att vänta på maten. Tror man det så lever man i förnekelsens land, och där vill jag inte vara!
Var på “mammaträff” igår och vi hamnade i en ganska makaber situation. Har aldrig funderat så mycket över saker som hur man tar sig ur en brinnande byggnad med barnvagn innan Emil kom till världen. När vi satt på källarfiket i Hansacompaniet så gick brandlarmet. “Lämna omedelbart byggnaden”. Det finns tre sätt att ta sig upp; trappa, hiss eller rulltrappa. Jag vill inte åka rulltrappa med vagnen och hissen ska man inte använda när det brinner så det fanns ett alternativ kvar; trappan. Att bära stridsvagnen är omöjligt så det var bara att slita ur insatsen och som tur var tog ett snällt par underdelen. Man är inte smidig med vagn. Ser fram emot att byta ut Brion mot en lite mer lättkörd vagn, just nu lutar det mot en trehjulig Emmaljunga.
Igår tog godisgrisarna priset. Jag hade varit ute och tränat 2 timmar och var vansinnigt sockersugen. Kasper försökte locka med banan och frusna hallon men icke, jag behövde raffinerat vitt socker. I en av kökslådorna hittade vi en rest från min “gröna” period i livet, dvs de månader när Emil fortfarande bodde i området kring min navel, ett grönt marsipanlock med medföljande rosa ros. Smask… Marsipangrisarna smaskade lite på locket men det mesta åkte nog i papperskorgen. Hela locket blev bara för mycket, det hade nog egentligen räckt med två, tre salta karameller.
Veckan har rusat iväg, känns som det var igår jag uppdaterade sidan. Men det var ju faktiskt i måndags. Sedan dess har vi bla varit på läkarkontroll på BVC. Allt var bra och Emil skötte sig exemplariskt måste jag säga. Han har ju skrikit varje gång vi varit och vägt honom, men den här gången var han bara nyfiken på allt runt omkring så han glömde att skrika. Inte ens när han blev tittad i munnen sa han något. Otroligt.
I helgen blir det gemensam cykelträning, vi får barnpassning med andra ord. Har kommit ut två pass denna veckan så det blir en del träningstimmar för min del. Fortfarande bara på cykel, men har börjat ladda mentalt inför att bli löpare igen. Kasper håller på att göra en graf på sidan där man kan följa hur mycket träning vi hinner med under hösten.
Imorgon kommer mormor och passar Emil så vi kan träna ihop och gå ut och äta på kvällen. På söndag är det ett år sedan vi stod på trappan till Rådhuset och fick ris i håret. Om det stämmer att det betyder lycka att det regnar när man gifter sig så kommer vi vara lyckliga i evighet. Som det regnade. Det häftigaste var när vi satt i en av karusellerna på Tivoli och vi släpptes ner mot marken och föll snabbare än regndropparna… Det var första gången jag såg att regndroppar är runda. Overkligt och oförglömligt. Mina älsklingsskor blir aldrig sig själva igen efter den rotblötan. Tur att jag inte sprang runt i en vit klänning med släp, den hade nog aldrig blivit vit igen! En vackrare present på din ettåriga brölloppsdag än ett litet barn kan man nog inte få, även om han kom lite i förskott. Puss på dig gullunge, din mamma och pappa är så otroligt stolta!
“Hej mamma, titta vad fin jag är!”
Gillar färg och jag älskar Marimekko. Fyndade lite på höstrean och köpte tyg från Marimekko. Annars är det hutlöst dyrt med påslakan till barn. Blev inte perfekt men väldigt färgglatt med gul baksida.
Man kan ana skrattgropen i höger kind, men den kan vara mycket större!