Emil gillar sin mobil som han fått av farmor och den är inte en Nokia!
För en mamma innebär den att man hinner bädda sängen och borsta tänderna ordentligt innan det är dags för den bestämda babyn att äta frukost. Det tar ungefär en sekund för Emil att bli hungrig och det tar en minut för mig att fixa fram maten. Det innebär att vi har ett glapp på ungefär 59 sekunder. Hm, hoppas denna lilla kavata kille utvecklar iallafall en smula tålamod. Man lär ju inte en baby att vänta på maten. Tror man det så lever man i förnekelsens land, och där vill jag inte vara!
Var på “mammaträff” igår och vi hamnade i en ganska makaber situation. Har aldrig funderat så mycket över saker som hur man tar sig ur en brinnande byggnad med barnvagn innan Emil kom till världen. När vi satt på källarfiket i Hansacompaniet så gick brandlarmet. “Lämna omedelbart byggnaden”. Det finns tre sätt att ta sig upp; trappa, hiss eller rulltrappa. Jag vill inte åka rulltrappa med vagnen och hissen ska man inte använda när det brinner så det fanns ett alternativ kvar; trappan. Att bära stridsvagnen är omöjligt så det var bara att slita ur insatsen och som tur var tog ett snällt par underdelen. Man är inte smidig med vagn. Ser fram emot att byta ut Brion mot en lite mer lättkörd vagn, just nu lutar det mot en trehjulig Emmaljunga.
Hej Katta,
Det ser ut som du trivs ganska bra i mamma rollen. Ja, det ær mycket man inte tænkt så mycket på innan man fick barn. Man blir en lejonhona som værnar om sin lille guldklimp (guldklimpar før mig då). Kul att læsa dina reflektioner. Sjælv ær jag i en helt annan tidsepok med mina barn. Saga har børjat sitta på pottan och ropar utom sig av glædje nær det kommit kiss i den. Se mamma, se pappa, se Jakob varefter vi alla andaktsfullt tittar och apploderar. Dærefter springer vi ner før att tømma pottan och sedan ær det samma prosedyr ett par gånger till. Lilltjejen trænar knipmuskeln och får maksimal utdelning av potta besøken. Livet knallar på…. Just nu målar vi huset utvændigt varje ledig stund. Det har varit ett sommarlångt projekt men så ær det ju nær man har två små barn och jobbar heltid. Vi ser ljuset i tunneln och glædjer oss till någon svamptur i skogen i slutet av september,,då bara måste vi vara færdiga. Skøt om er kram Linda
Linda!
Man kan väl säga att jag för en något vacklande tillvaro som mamma med alltför många mammor på allt för lång avstånd. Min mamma är ju i Växjö och Kaspers mamma på Jylland. Ibland vet jag inte vad som är upp och ner på jordklotet emedans vissa dagar snurrar det på ganska bra. Hade behövt ha dig lite närmare det kan jag klart konstatera!
Kanske blir det en tur till Oslo under hösten och det hade varit underbart om vi kunde ses. Det är kanske då svampturen ska bli av? Ni kan väl inte heller gå flera mil just nu??!
Stor kram till dig och din familj
Roligt när du beskriver Emils dåliga uthållighet/tålamod, känner igen Wilhelm precis!
Hej du,
Status hos dig ær precis så som det ær før folk flest som ær førsta gångs førældrar. Det ær en turbulent tillvaro i børjan. Det ær så mycket hormoner och moderskænslor i sving så hælften kunde vara nog. Det finns nog en anledning att barn ær så fruktansvært søta nær de sover. Kan bara berætta att det blir bara roligare och roligare och mer avslappnat alltefter som månaderna går. Vi bor ju næstan i skogen vi så långt behøver vi inte gå. Vi knallar upp før backen så ær vi i skogen. Jakob kan gå hur långt som helst bara han har lite insekter att inspektera Saga sitter førslagsvis i en bærmeis. Klart ni ær vælkomna. Vi har lite jakt och aupairtræff i kalendern i høst men det finns nog av helger att ta av. Jag minns att vi ringde Pers mor ganska ofta førsta året med Jakob. Hon jobbade då som BVC skøterska. Det var superbra att få tips om hur man skulle hantera olika problem. ” Till syvende sist” tycks dock det mesta ordna sig med tiden.
Skøt om er. Kram Linda
Åååååh Sara! Så skönt att det finns fler såna barn!!
Vilka härliga bilder!Men oj vilken dramatik med brandlarmet!Tur att det gick bra!
Jag trodde det inte innan men visst är det stressigt att vara mamma?Jag trodde att man hann borsta tänderna åtminstone. Jag kan trösta dig med att jag tänkte likadant med Alwa, “hoppas hon får lite bättre tålamod” och det har blivit bättre!Det finns hopp =)
De blir tåligare och tåligare för varje månad som går, och maten behöver inte “serveras” två sekunder efter att de bestämt sig för det.Skönt.
Kram kram!
Tack Johanna! Du menar att det finns hopp om tålmodighet:)
Det var nog bara vi med barnvagn som tyckte det var lite drama med brandlarm. Många satt lugnt kvar och fikade medans vi myllrade upp för trappan med våra små guldklimpar!
Kram!