Hur snabbt egentligen?

On February 18, 2008, in Generelt, by Katarina

IMG_2774 
Emil tittar på VM.

Virus- träningsnarkomanens värsta hot…

Emil började snora redan i torsdags. Knölade lite på natten men verkade ändå klara sig ganska bra. Måste vara hemskt att inte kunna snyta sig. Jag och Kasper försöker så gott det går att frigöra hans näsa från långa snorormar. Ibland hinner man inte innan de dras in i näsan igen.
På lördag kväll började det svida i min hals. Efter ett 40 minuters pass på trainern så gjorde det helt plötsligt ont att svälja. Jag skriver inte vad jag tänkte, det är inte rumsrent. Men känslan av hopplöshet kom rasande som en glaciär som kalvar. Mitt förnuft har kalkylerat med att 20 veckor sannolikt kommer bli närmare 25. Men ändå känns det hårt, såg fram emot veckans långpass. Nu skjuts det på framtiden. Och jag kommer åter stå och stampa på v 5.

Inget sim idag för Emil, och ingen fika för mig. Imorgon stod det 5 x 400 meter på schemat. ”En försmak av sommarens kvalitétspass”. Men jag är kritisk till den föreslagna tiden; 80 sek. Det motsvarar 33.20 på milen.  Alltså en km fart på 3.20… Har svårt att tro att jag klarar att hålla den föreslagna farten med en god stil i 400 meter och upprepa det 5 ggr. En km fart på 4.20 känns mer realistisk. Det ger en tid på 1.44min per 400-hundring. Visst ska man skilja på kvalitét och distans. Men när den föreslagna farten på 30 min lugn distans är 5.50 så känns 3.20 fart lite hårt.

Efter mycket motstånd satte jag mig till slut på min gamla Hexa och körde igenom ett wattprogram. Perfekt för en inbiten rulleåkare som mig. Man kan helt enkelt inte fuska. Står det 200 watt så är det 200 watt hur man än bär sig åt. Motstånd stärker, finns inga genvägar.

Nu lyser solen igen. Frisk luft dör man inte av. Även om jag inte kan springa så kan jag och Emil rulla runt i parken och lukta på våren. Imorgon tar vi oss nog till Stadion för att lukta på sprinterdamm. Det känns inspirerande att se dem som tränat flitigt när jag varit borta, och se hur lätt det går…

Tagged with:  

6 Responses to “Hur snabbt egentligen?”

  1. Meja says:

    Så du har oxå haft snorormar i näsan Emil, visst är det jobbigt? Saknar dig och hoppas att vi kan träffas snart igen. Ser spännande ut med skidskytte.
    Stora Kramen!

  2. Ronya says:

    Krya på er! Inte kul för de små att vara snoriga inte! KRAM

  3. Karin says:

    Vad siktar du på för tid på halvmaran? 3:20 är väääldigt snabbt… Vågar inte ens tänka på hur det skulle kännas i kroppen ;)
    Vad jobbigt med snuva och halsont för er båda, hoppas att ni kryar på er snart!

  4. Katarina says:

    Meja gullet, vi kommer inte idag, så himla trist. Emil är bättre men jag känner mig ganska “smittsam”… puss på er:)

    Ronya, nä det är plågsamt att inte kunna hjälpa mer… KRAAAAM

    Karin, 3:20 är apfort. Så fort sprang jag nog inte 400m ens när jag tränade som mest. Alltså, mitt mål just nu är 1.45 på halvmaran, men egentligen är nog målet att kunna springa utan smärta och hålla för träning igen, sen kanske det kan gå fort igen. Känner fortfarande av foglossning så jag vågar inte ens tänka riktigt snabbt…

  5. Karin says:

    Var snäll mot fogarna, Katarina! (nu kom barnmorskan i mig fram…). Det kan ta upp till ett år, ibland mer, innan bäckenet hittat ihop igen. Hoppas att smärtorna lättar och formtoppen infinner sig snart iallafall :)
    1.45 på halvmaran är en kanontid! Är det St Eriksloppet som hägrar?

  6. Katarina says:

    Ja, dessa fogar. Ibland kan jag fortfarande känna hur de flyttar sig, det är lite läskigt. Sprang förbi en BM jag hade när det var som värst. Hon trodde nog inte sina ögon när jag kom SPRINGANDES. Men det kan jag nog tacka åratal av träning för, kroppen vill själv tillbaka till ursprunget! Vad häftigt det hade varit att bli förlöst av en MarathonBM:)
    Har inte riktigt spikat vilken halva det blir. Beror på hur det går med löpningen under våren och när Klacken är redo (Emil och Kasper)

Leave a Reply