Nä, ibland ska man inte ens jämföra med sig själv när det gäller träningsresultat.  Annars brukar det ju så fint heta att man ska “tävla mot sina egna tider och med sig själv” Om det nu inte är så att man tjänar ihop sitt levebröd på sin idrott.  Men ska jag jämföra med mig själv då kan jag lika gärna lägga ner det här projektet med en gång. För gör jag ett snabbt överslag inser jag att sannolikt kommer min nästa halvmara springas 20 minuter långsammare än min sista. Smaka på det. Surt sa räven. Eller bitterljuvt. 20 minuter. Det är så mycket långsammare att det faktiskt är snudd på roligt.

Man kan vända på steken,  jag vet vad jag jagar och vad jag troligtvis kan prestera. För det var inga våldsamma träningsmängder som tog mig till en halvmaratid på 1.39. Och hade jag fortsatt på inslagen väg hade jag satsat på 1.35. Regelbunden träning under lång tid, inga “våldsamma” volymer var ett recept som funkade väldigt bra på mig. Min löptränare Bo menar att jag är “lättränad” och att löpsteget fortfarande finns.

Så kan man utveckla det hela ytterligare och ställa sig frågan varför en nybliven mamma över huvudtaget ska ha några tidsmål? Mitt svar är enkelt. Att träna utan intentionen att förbättra sig är för mig bortkastad tid. Människan är av naturen lat och kroppen är utformad så att den anpassar sig till ökad belastning. Därför behöver man hela tiden öka farten, längden och ev minska vilan under sina pass. Hur långt kan jag komma på den tid som finns till förfogande? Den som tålmodigt väntar får se…

Och varför nu alla dessa funderingar? Hade ett helt enkelt ett riktigt blaskepass idag. Känns som ett jättekliv BAKÅT. Långt blev det, tyvärr långsammare än sist. 30 sekunder långsammare per km än för två veckor sedan. Tolkar det som att min form just nu är väldigt ojämn. Colan efterråt smakade dock fantastiskt. Den fick jag dricka i duschen för kroppen har glömt hur det funkar under långpassen. Motorn behöver trimmas lite, gå lite långt, fort ibland men framför allt regelbundet. Ska jag nämna något positivt med att det gick långsamt är det att jag faktiskt inte känner så mycket i bäckenet.

Kaffefiltrena var givetvis slut idag. Längtar efter att vakna imorgon, tidigt, laga välling till Emil och känna doften från kaffebryggaren…

Nästa helg kommer mormor på besök. Det ser vi fram emot. Allt blir så mycket smidigare med ett par extra händer. Dessutom tidseffektivt då både Kasper och jag kan träna samtidigt. Förhoppningsvis innebär lördagen cykling för min del också. Om det inte blåser järnspikar och plåttak. Är för klen, väger för lite, blåser bort helt enkelt i hård vind.