Om strategi.

On August 15, 2008, in Generelt, by Katarina

IMG_3914 

Det är inte slumpen som styr min träning längre.
Min väg till träningsharmoni har varit lång, krokig och mången är de besök i div hålor och fällor utmed vägen. Jag har jagat timmar, mil, kalorier, tider, konkurrenter, vänner och fiender på min väg. Jag har gått över lik och lagt mig platt och vegeterat. Irrat mig vilse och förlorad i tvivlens land.

På intet sätt är jag klar med min resa. Den fortgår ständigt men har i mångt och mycket ändrat karaktär. Den är mer bekväm, avgångar och ankomster är mer förutsägbara. Kommer troligtvis inte att tillhöra toppskiktet inom varken löpning eller cykling, möjligtvis i D-50 om jag får behålla hälsan, fysiken och ffa motivationen.

Någon som betytt oerhört mycket för min träning är löptränare Bo. Han har hjälpt mig förändra min syn på träning, träningsmetodik och värdet av min egen insats. Min självkänsla är väl forankrad och stark, men tyvärr sviktar ofta mitt självförtroende i pressade sammanhang, ex tävling på hemmaplan. Därför har jag generellt gjort bättre resultat på bortaplan i “okända” sammanhang där jag kan släppa all självpåtagen press. För ingen har någonsin pressat mig. Jo, Kasper när vi kör max på cykel. Men det är självvalt och det finns alltid möjlighet att skrika “det går för fort”. Men jag ropar sällan, för jag vet att vi lider lika mycket båda två.

En diskussion med en bloggvän väckte tankarna. Vi har diskuterat lite olika “skolor” vad gäller löpträning. De senasten dagarna har jag rannsakat mig själv och tänkt igenom VARFÖR jag följer just min utvalda väg. Och jag har kommit fram till att det egentligen inte handlar så mycket om själva träningsmetodiken utan det utrymme den lämnar runt omkring. Det handlar om Emil, Kasper, om att ha tid och ork att leva utanför träningsdagboken. För det går utmärkt att kombinera ett normalt liv med “lagom hård träning”. Tycker mer och mer om Gordo Burns gBlogg, han skriver mycket om “long term perspective”. Han må vara en ekonomiskt oberoende amerikan som kan leva för triathlon, men hans ekonomiska frihet ger honom möjligheten att tänka utanför resultatlistan. Han skriver mer och mer om den långsiktigt aspekten “endless training. Att hålla hela vägen, “to be on the Tourmalet in 2030″. Så går tankegångarna mer och mer även här, vi har flera kontinenter och agegroups att upptäcka på MTB.

Fram till nu har jag inte brytt mig om vilka pulszoner jag tränar i. Har  utgått från vart jag vill med min träning och då knuffar man tröskeln framåt. Gjorde en uträkning vilka olika intervalltider som är optimala utifrån min tid på 10k och jag hamnade nästan exakt på de tider jag springer idag. Så min nedärvda träningsintelligens är tämligen välfungerande. Eller så är det min strategi som är exakt…

Intressant är det, och kanske skulle jag kunna pressa mig ännu snabbare mot sub 40 på 10km. Men just det där med att pressa mig tenderar att dra med sig oönskade bieffekter i form av infektionskänslighet och försämrad återhämtning. Det tog mig många år att acceptera att ett årligt snitt på fyra träningstillfällen per veckan innebär bättre resultat långsiktigt än vad crash-weeks gör. För mig.

Men för den skulle innebär det inte att jag INTE måste träna hårt. Jag kör hårda pass. Men jag väljer dessa och rider kanske inte ut superkompensationsvågen lika hårt som tidigare. För jag blir snabbt snabbare, men det innebär också att jag balanserar närmare kanten…

För att bli så grym som ex Fredrik Eriksson, måste man antagligen träna som Fredrik Eriksson. Men var passar barn, familj, jobb, föräldradagar, panta flaskor, tvättstuga, lekplatsbesök, dagisförkylning x 6, dagismagsjuka x 4 och andra dagissjukor in? Alla aspekter måste vägas in när man väljer sin träningsstrategi, annars funkar inte helheten. Vi har bara en viss tid och begränsad energi att tillgå. Det ska räcka till mycket mer än bara träning för oss som valt att inte enbart leva för våran idrott.

Så här i OS tider och när jag ändå har Fredrik Eriksson uppe, så hoppas jag att det går vägen på tempo VM i Italien! Han är väl vad man kan kalla “en komplett cyklist”!

Har du funderat över varför du tränar som du gör, och har du en långsiktig plan?

Tagged with:  

7 Responses to “Om strategi.”

  1. Marina says:

    Underbart inlägg! Jag funderar ju som du vet en hel del just nu! Vi får se vad det blir. Men jag tror din väg kan vara lite utav min väg. Nu sitter jag här med en gräslig halsont. :-(
    Kram på dig!

  2. Katarina says:

    En combi kanske :) Du har massa bra kunskap runt dig och det ska du dra maximal nytta av! Dumma dumma dagisvirus… Om en månad ska jag kliva in i eländet. Kram och krya på dig!

  3. Anders says:

    Bra skrivet Katarina! Och bra tänkt! Det är inte alltid så lätt att tänka långsiktigt dock, för man vill ju ha skoj också… man vill tävla, springa snabbt, cykla långt osv. Den faktorn är svårast att påverka tycker jag. Men ibland får man bita ihop för att ha desto roligare lite senare.

    Jag har en relativt lpångsiktig plan, men samtidigt vill jag inte hänga upp mål på enstaka prestationer, utan jag vil få en fysik där jag kan ställa upp i alla tävlingar jag känner för, allt från 4 km maxlöpning till IM eller ultralopp, utan att behöva vara småskadad hela tiden. Det är nog mitt mål.

  4. Tom says:

    Klockrent, Katarina.
    Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv, men min resa i träningslärans och tävlandets länder är ganska lik din. Det handlar om kunskap, självinsikt och självdistans. Det tar tid att hitta rätt, att hitta just den stig som är ämnad för just dig. Det är så lätt att pressa sig för hårt, tänja den där gränsen lite för långt och gå under när ambitionen kallar och äran lockar. Och till sist, det handlar om prioriteringar. Göra rätt val i vardagslivet för att nå den där magiska harmonin och balansen som håller en någorlunda frisk och mentalt välmående. Hittar man den, ja då kommer resten på köpet; tiderna, resultaten och de uppfyllda målen. Det är vad jag tror i alla fall.

  5. Katarina says:

    Anders, jag tror du sa något av det viktigaste “att inte hänga upp sig på enstaka prestationer”. För om man har roligt på vägen fram till ett mål så spelar det kanseke inte så stor roll om man måste kliva av efter halva tävlingen eller inte når sitt tidsmål eller whatever. Och man kan fortsätta att ha roligt efter, på vägen mot nya mål. Sen får man inte sluta att våga :) Köra snabba tävlingar, korta distanser som kankse inte alls passar en egentligen men som ger en skön kick. Att ha en fysik som gör att man kan ställa upp i alla tävlinga man känner för är väl ett bra mål :) You go hit that kvastskaft hard!

    Tom, f*n vad det har varit hårt att läsa om din säsong och om ditt val att sätta punkt. Samtidigt vet jag att du lever det “andra livet” också, och vilken svår kombi det är, elitidrott och familjeliv. Det ska bli intressant att se hur det går för er nu när ni är två som ska dela på träningsutrymmet. Och apropå klockrent, vad kan vara mer klockrent än dina ord “Göra rätt val i vardagslivet för att nå den där magiska harmonin och balansen som håller en någorlunda frisk och mentalt välmående”. Det är där det börjar. Och det är också där det slutar, om man gud förbjude, börjar tvivla!

  6. jonas l says:

    Wow, väldigt bra skrivit. Riktigt intressant och läsvärt. Tack

  7. Katarina says:

    Tack själv Jonas!

Leave a Reply