Under ett par veckors tid har jag sett att den varit på väg. Förra helgen kunde jag ana en skiftning i trädkronorna utanför sovrumsfönstret. När vi körde från obygden tillbaka till Malmö och kom fram till kanalen såg jag det ännu tydligare i kastanjekronorna. Det börjar dra sig tillbaka, klorofyllet. Kvar blir det gula och röda.

Det känns långt till nästa sommar. Nästan lite oändligt. Men samtidigt vet jag hur snabbt hjulen snurrar när det väl sätter igång. Rumstiden påverkas av allt omkringliggande. För tiden är inte linjär. Svindlande tankar. Men om man läser om hur GPS systemet uppdateras manuellt 24 h per dygn pga att tiden går snabbare längre ut i rymden så inser man att tiden påverkas av materian. Kanske förstår jag inte helt, men jag känner och accepterar att det är så. Ju mer vi fyller vår tillvaro, desto snabbare går den…

Jag lullar runt. Läker min sena och springer utan större mål och fokus än att fylla mina lungor med luft. Och att andas. Andas ut och in. Försvinna i rytmen en stund och rena tanken.