När en mamma tvivlar på sin förmåga att vara just mamma stannar världen för en sekund.

Så upplevde jag gårdagen, ett litet ögonblicks tvivel som fick allt att stanna upp. Känslan kom och gick, men lik förbaskat var den här på besök. Tvivlet är människans värsta fiende. Det är när vi tvivlar som vi tappar vår naturliga känsla för att göra de rätta valen.

Alla som håller på med tävlingsidrott vet vad tvivlet gör, det förvrider världsbilden och bilden av det egna jaget. Tvivlet förminskar och förvanskar.

Att få vara med på en liten människas resa genom barndom och ut i världen är fantastiskt men också smärtsamt. Det är en utmaning att inte överföra sina egna fördomar till sitt barn, utan ge det en chans att bilda sig en egen uppfattning av omvärlden. Vissa saker är jag tvungen att markera eftersom det kan utgöra en fara, men andra nitar måste Emil få gå på själv. Någon klok människa skrev att trenden med “utvisning”, “skamvrå” osv är ett hot mot utvecklingen av en sund självkänsla. Att våga ifrågasätta “auktoriteter” är oerhört viktigt för att ex inte falla för kollektiv mobbing. Kanske är det lätt att vara klok nu innan problemen kommer, men jag är övertygad om att när de väl uppstår, måste jag gå till mig själv och fråga “hur blev det så här”, och inte straffa Emil för ev otydligheter.

Jag ifrågasatte och gjorde som jag ville redan som barn. Och det var en utmaning för min mamma. Det som jag tar med mig är att jag önskar vara en öppen mamma, som också försöker se hela bilden när Emil gör saker som andra anser faller utanför ramarna. Självklart måste man lära sig sociala spelregler, det är en av de viktigste egenskaperna i den framtid vi går tillmötes om ni frågar mig. Men samtidigt tror jag också att det är oerhört viktigt att våga tro på sig själv, sin förmåga,våga testa gränser och utmana.

Men för att återgå till det jag började med att skriva om, tvivlet, så är det nog en mammas allra värsta fiende i sitt föräldraskap. Oavsett vad som händer Emil så behöver jag stå stadig som mamma i min tro på mig själv. Om Emil gör fem armar i adventsljusstaken och hans fröken tycker det är opassande så är det hennes problem att hon sitter fast i en kristen tro (nej mamma, detta är inte kritik mot dig. Du gjorde så gott du kunde).

Man ska välja sina strider med omsorg. Och man ska vägleda sina barn i mötet med andra.

Anledningen till mitt tviviel igår var att Emil är riktigt sjuk för första gången. Han har stått pall för mycket utan att tappa sitt goda humör. Men igår tror jag Emil för första gången på allvar mötte motstånd i livet. Och då blev jag rädd. Så för ett litet ögonblick öppnade sig marken för mina fötter. Men jag höll mig kvar och hålet slöt sig utan att sluka mig.

Och vad Emil anbefaller så är han på bättringsväg. Han fick också magsjuka, bara tio gånger värre.

 
“Hej! Det är jag som är Emil”