Tillbaka i stan

On March 25, 2009, in Generelt, by Katarina

IMG_4803
Torsdag och fredag var vikta åt vila och Vo2 maxtest inne på Rikshospitalet i Köpenhamn. Tanken med att göra testet var att få ett slags basvärde att utgå ifrån för att kunna göra en jämförelse vad som händer med formen under året.

Fem minuters uppvärmning innan masken åkte på. Utrustning i halvmiljonklassen och den klassiska blå monarken med cykelsadel i storleksklass soffa. Egna pedaler och skor skulle garantera ett starkt rundtramp. I efterhand har vi diskuterat huruvida utfallet påverkas av hög eller låg kadens. Jag höll ett snitt på strax under 90 och Kasper hamnade på höga 110 vilket är en smula förvånande eftersom han gärna kör tunga växlar och låg kadens i vanliga fall.

 

Efter fem minuter började själva testen och masken åkte på. Efter div beräkningar så blev min startwatt 80 och var minut ökade belastningen med 30 watt. Det enda som fanns i mitt huvud var ”håll kadensen”, och det gjorde jag upp till 270 watt, då stängde kroppen ner. Maxpuls på 178, Vo2max mätt i ml/min blev låga 2694. Vo2/kg 49,89. Vad jag inte visste var att resultatet skulle räknas om och då fick jag ett helt annat tal kring 60 ml/kg/min vilket var överraskande bra. Min kropp är tydligen effektiv att omsätta det lilla syre jag klarar att dra i mig. Med tanke på att jag drar runt på två kilo extra dövikt känns det motiverande att faktiskt dumpa en bilring och på så sätt öka prestandan ytterligare.

 

Vi diskuterade givetvis med Rasmus vad vi kunde göra för att förbättra våra siffror och det handlar om minimum 6 veckor av intervallträning. Men samtidigt är det viktigaste inte att förbättra en siffra utan att faktiskt bli starkare, snabbare men framförallt effektivare. För det är ju det man överlever på i längden, att köra energisnålt. Sitta avslappnat på cykeln även i höga hastigheter, slappna av när det går fort på löpningen och att slappna av även när man ligger där på gränsen av sin förmåga. Att lära sig följa minsta motståndets lag…

Lördag.

Åtta plusgrader. Bilen var packad till bredden för ett par dagars intensiv träning. Läger minor.
Första passet för min del i häcken på Kasper, vilket innebär återkommande nära dödenupplevelser där små syratomtar dansar loss i benen. Gårdagens syratopp gav sig snabbt till känna i motlutet upp mot Lönsboda och jag bad om ”lite uppvärmning” innan det var dags för Biscuit Grande. Efter 10 minuter var min frist över och det var bara att börja bita. Så länge jag höll mig kvar på stora kakan kunde jag hålla rullen, men så kom dödens backe där jag tvingades gå ner på lilla klingan och tappade genast 10 meter. Rökt som böckling. Kasper tuggade på och över krönet och jag fick jaga ikapp. Korta hårda backar slaktade mina ben fullständigt, och allteftersom temperaturen föll och kilometrarna tickade på rasade jag ihop som ett korthus. 70 km och ett snitt strax under 30. Men det är enda sättet att bli hård, att köra hårt under lång tid… Ser fram emot att köra samma runda i maj med starkare, segare ben i korta byxor.

Söndag blev cykel för Kasper och löpning för min del. 3 grader fuktig vår/vinter spenderas bäst löpandes för en fryskyckling av min kaliber. Långpass 2 h. 22 km i kuperad terräng med slitna ben. Lyckades hålla ett snitt på 5.30 min/km trots de många, hårda backarna. Vid 12 km fick jag sluka en gel och vid 13 km brottade jag ner en björn. OK, det var en storvuxen valp på 7 månader som tyckte jag var en spännande leksak. Kändes som mina händer var lång nere i halsen på hunden och tillslut fick jag brotta ner honom för att han skulle sluta tugga på mig. Då kom räddningen i form av husse som höll busfröet så jag kunde springa vidare. Faktum är att jag utvecklat hundskräck efter alla attacker i stan på både cykel och i löpskor. Först efteråt kände jag att valpen bara tuggat på mig och inte bitit, men i stridens hetta trodde jag han skulle bita sönder mig. När han hoppade mot mig var han lika stor som jag är lång. Smått chockad sprang jag vidare och blev förvånad när jag hade gråten i halsen, men efter att hämtat andan och anden så släppte den tjocka känslan i halsen. Otroligt vad lite medvetna andetag kan göra.
Det jobbiga med nordöstra skåne är att backarna aldrig tar slut. När man kommit upp för en så ser man redan nästa. Ett perfekt tillfälle att praktisera ” ett steg i taget, backe för backe…”

Måndag- from heaven to hell eller “Skåne, Småland, Blekinge”

8 grader, torra vägar. Som bäddat för långpass. Gav oss av strax efter lunch och planen var 70 km. Vindlande vägar tog oss förbi otaliga sjöar och över små skånska berg. I Olofström konstaterade vi att Volvo är en gigantisk arbetsgivare, man kör i princip från skogen rätt in i fabriken och ut igen. När vi passerat kom en otrevlig överraskning i form av nyregnad vägbana. Hotet hängde strax väster om oss och tvingade oss ända in i Blekinge. Någonstans efter Ryd började jag hyperventilera i kylan och temperaturen föll åtskilliga grader. 35 km hem kändes som en omöjlighet. Tog en backe i taget, minut för minut, härdade ut smärtan och bestämde mig för att inte frysa ihjäl innan vi var hemma men där och då ville jag bara lägga mig ner i diket hoprullad som en liten boll. En viss tidspress gjorde att jag inte kunde kasta in handduken och bli upphämtad. På uppfarten var det någon som drog ur proppen, tårarna sprutade och jag skakade ohämmat.  Fick hjälp av med våta kläder, varm chocklad och blev nerbäddad i sängen. En värmekudde kom flygande i all hast och där låg jag och vred mig när värmen började spränga sönder min händer. Kasper tyckte det varit en fantastisk runda. Och det tycker jag med, men jag önskar inte göra om den förrän det garanterat är 15 grader varmt. 70 km blev dessutom 110 varav två timmar i frysboxen… Nästa gång blir det premiär för den nya “länsspurten”!

Tisdag

Ett kritvitt vinterlandskap och åtskilliga minusgrader mötte oss när vi tittade ut genom fönstret. Vilodag med andra ord.

 

Och så har vi då dagen idag, onsdag. Perfekt väder för Kasper, kring noll och sol. Jag stack bara ut mina händer så vitnade de omedelbart, fick snällt hoppa i löpskorna och tugga sönder ytterligare några backar. Oavsett vilket väderstreck man väljer så blir det en kuperad runda. Och jag härdade ut i 20 km, sen fick jag nog. Kastade vätskebältet på en sten och körde två stegringslopp, sen kravlade jag upp för sista backen upp till huset. Nu ska det bli skönt att springa på plan mark ett par veckor innan vi åter beger oss till bergen, men där förväntar jag min åtskilliga värmegrader!

 

 

Tagged with:  

5 Responses to “Tillbaka i stan”

  1. Anna says:

    Wow, vilken helg och vad härligt att höra att du är i så grym form!!!

  2. Katarina says:

    Haha, ja det var en härlig helg förutom köldknäppen. Ja, formen är bra i 20 gradig värme på labbet. Men det hjälper inte när man är klen i kylan. Eller som Kasper upplyste mig om när det var som värst “så här kan det vara på TransAlp”.
    60 är bara en siffra, och sätter man in den i en tabell blir resultatet väldigt bra. Men jag tar denna siffra med ett SALTKAR hädanefter. Man är inte starkare än sin svagaste länk :)

  3. Å så mycket kul i ett och samma inlägg!
    Härlig form du är i! Måste vara kul med ett sånt kvitto på formen.

  4. Anders says:

    Tänk om du dumpar 1 kg fett, dvs nästa gång vi fikar så tar jag och Emil varsin choklad-croissant och du ett glas osötat regnvatten, kommer du verkligen öka prestandan? OK, på papperet eftersom man delar med kg, men i praktiken? Om du tappar enbart fett så blir det väl lika mycket syre kvar till musklerna ändå. Fettet förbukar väl inget i sig?

  5. Kasper says:

    Der er mange faktorer som spiller ind. Men kort sagt er der to måder man kan komme i form på en cykel. Enten forbedre sin præstationsevne (kondition og styrke) eller tabe nogle kilo (uden at midste styrke). Det hele handler om forholdet mellem din vægt og hvad “motoren” kan yde.

    Dette gælder alle andre sportsgrene hvor man skal flytte sin egen vægt.

Leave a Reply