Att hitta hem i sin träning.

On May 1, 2009, in Generelt, by Katarina

Här skulle det egentligen finnas en fin ikon med “Jag tränar inför 21,1 km Göteborgsvarvet”. Och trots att den var fri att sno så får jag det inte att funka med flikr. Så ni får kika här eller här istället.

Men så spånade jag såklar iväg i tankens värld när jag fortsatte att tänka på den 16/5 och vad jag kan förvänta av mig själv. I dagsläget har jag ingen som helst känsla för hur fort jag kan springa. Drömmen är ju att tangera mitt gamla pers på 1.39.41. Fast springer jag på 1.40 blankt är det också helt OK:) Men kanske kommer jag inte ens att klara att snitta sub 5 min/km på 21,1km.

I tanken vill jag skruva ner förväntningarna, eller jag vill relatera dem till den träning jag faktiskt bedriver. Långpass har jag inte sprungit sedan mars och de sista veckorna har jag sprungit minimalt överhuvudtaget. Men jag inser också att jag börjar hitta rätt  träning som passar mig som person. Jag lockas inte som ex (Ultra)MarathonMia av ultralånga pass, eller som GrymmeKarin av marathondistansen. Jag vill springa “kort” och snabbt. Jag är  en Vata, en sprinter, ingen marathonlöpare. Och balansen i kroppen har blivit bättre när jag med hjälp av Coch T lagt om löpträningen mot kortare, snabbare sessioner. 

Dessutom tror jag inte att jag kommer hålla för riktigt lång löpning igen, den är ett passerat, om än härligt kapitel. Har ultrapass över fjäll etsade på min näthinna. Tidigt, tidigt en sommarmorgon kommer jag och två lagkamrater springade i den norska fjällheimen, en norrman som hämtat vatten till sitt morgonkaffe kliade sig förbryllat i huvudet eftersom vi måste ha sprungit långt för att vara just där…  Har sprungit så långt att jag glömt namn på mina vänner och tappat fem tånaglar på ett bräde. Det var en del av det liv jag levde då, med tid i överflöd, utan familj, utan ansvar för någon annan än mig själv. Löpningen var ett sätt att bringa ordning i det kaos jag levde i.

Det som blir intressant att ta reda på är hur lite långpass jag klara mig på. Dvs hur många måste jag springa för att kunna maxa på distanser upp till halvmaran? Det svaret har jag inte i min hand än, men jag ser fram emot att med guidning av Therese testa fram det. För träning är faktiskt inte bara ett självändamål längre. Visst är det roligt, men det är inte roligt om jag inte blir starkare och bättre. Paradoxalt eftersom jag blir äldre? Jo, men det blir mina  motståndare också:)

Jag själv är en av dessa motståndare. Men självklart vill jag tävla också, när jag är redo för det. För tävling plockar fram det där sista ur mig. Det där jag sällan får ut på träning om jag inte har extremt bra sparring. Och känslan efter ett riktigt bra lopp är obetalbar, att få vara 100% nöjd om så bara för återstoden av en dag. Det är ingen känsla jag vill leva i, det är något jag vill uppleva ibland och sträva mot. Ett slags Nirvana.

Göteborgsvarvet blir en tävling mot mig själv som virtuell kompis. Kanske får jag vika ner mig och se min egen skugga försvinna iväg på lätta fötter. Men då får det bli så. Jag ska stå på startlinjen, laddad och taggad. Med handsvett och fjärilar i magen. Jag ska dras med i starten, sen ska jag se till att hitta flytet. Jag ska njuta av publiken, av banan jag aldrig sprungit. Vid 2,5 km kvar vet jag att det hejjas vilt och att där  kommer “efterfesten”  äga rum, med hjälp av det ska jag hitta det där sista och springa snyggt ända in i mål. För även om jag inte är mitt snabbaste jag den 16:e så ska jag plocka fram mitt allra, allra snyggaste och lättaste steg! Och jag ska njuta, hela dagen. Från kl 08.44 då jag kliver på tåget så ska jag ta vara på varje sekund ända till tåget rullar in på perongen igen någon gång vid midnatt…
Bild046

Tagged with:  

4 Responses to “Att hitta hem i sin träning.”

  1. Anders says:

    Du har ju massor av kvalitetspass i benen och långpass har du också massor fast på cyjel. Kommer gå sjukt bra!

  2. Katarina says:

    Det känns som att allt kan hända på varvet, möjligheterna finns för ett snabbt lopp om allt klaffar :)

  3. Sofy says:

    Åh! Det är så skönt att vi är fler! jag vågar också avsluta det här med långt och sakta. Kort och fortt är the shit! Det ska bli spännande att höra om varvet och hur du fixar det med den nya sortens träning, jag kan tänka mig ett liknande upplägg för mig själv nästa år!

  4. Katarina says:

    Sofy, jag har ju förlagt all distansträning till cykel, där får jag mina timmar (3-6h). Jag glömmer det i sammanhanget :) Så att säga att jag helt slopat mina långa, lugna pass är väl inte helt sant.
    Det ska bli ännu mer intressant att se hur det funkar genom sommaren då vi skär ner löpningen till ett minimum och om jag klara att hålla kvar den fart jag har nu!

Leave a Reply