Etapp tre kan enligt profilen sammanfattas som en lång uppförsbacke och en lång nerförsbacke. Vi klättrar från 650 möh till 2250 möh. Efter detta finns inga mördarbackar längre. De får hädanefter möjligtvis benämnas som fartgupp.

Är väldigt nyfiken på hur detta kommer kännas. Har bara klättrat upp för skidbackar i Norge, ja och så Vångabacken då.
Men det är väl den där nyfikenheten kring tränings- och tävlingsförknippad smärta som driver mig. Eller helt ärligt, det är väl känslan av att vara i så god form att smärtan blir hanterbar, som är den riktiga drivkraften. Att gå för fullt och känna att systemet pallar, hela vägen hem…

Vi har hotellbokningar på fem av åtta etapper, men har helgarderat och  reserverat plats i campet, och vi överväger att ev husera ett par nätter där med öronproppar. Häromdagen upptäckte vi dessutom att Kasper bokat en natt i helt fel by i Italien:) Kul att stå där, trött, skitig och utan en säng att slänga sig i.

Status hälsa är i dagsläget; på bättringsväg men inte frisk. Emil därimot har fått vattkoppor. Livet är härligt.

Snart en prickig korv?