Archive for July, 2009

Etapp 6 Sarnthein – Kaltern

Posted by Katarina on July 31st, 2009

raw-BTDS1057

Det jag kommer ihåg från den här etapperna är Stoanane Mandl, eller “mandlarna” som jag satt och tänkte på och undrade när de skulle komma. Efter en teknisk klättring kom de så äntligen och det var en surrealistisk upplevelse att komma upp på toppen, kryssa genom dessa stentorn och turister som hejjade på oss. Sen fortsatte det ner, via en “beauuuuuutiful single track”. Varje gång Uli S har talat om dessa single track har vi titta på varandra och skrattat. För visst är de tekniska partierna vackra men med 3000 hm i benen är det bara en fråga om att överleva.

Här kommer ett youtubeklipp från etappen.  Vid 19 sek blinkar jag och Kasper förbi.

Etapp åtta Andalo – Riva del Garda

Posted by Katarina on July 30th, 2009

Här kommer en återblick från åttonde och sista etappen. Ska försöka återge något från etapp 6 och 7 allt eftersom bilden börjar klarna och minnena kommer!

Andalo– Riva del Garda

raw-BTEJ0226

 Efter en hård 7:e etapp där jag startade dagen med näsblod och en hemskt tung känsla i hela kroppen så stod vi så äntligen på startlinjen till 8:e och allra sista etappen på Bike Transalp 2009. Både jag och Kasper mådde dåligt innan start, inte dåligt som i illa, utan den slags dåligt man kan må innan en ”tävling”. Detta har varit tävling från start till mål för oss, men inför sista etappen var vi riktigt taggade. Framför oss hade vi den kortaste etappen med minst antal höjdmeter, vi visste att vi också hade en brant och besvärlig single track nerför när vi väl var uppe på toppen. Eftersom det låg ett par smala stigar redan tidigt på etappen, släppte man startgrupperna med 2 minuters mellanrum för att det inte skulle korka igen totalt. Vi kom iväg bra i starten, och när jag väl var varm i kläderna och kommit upp för den allra första branta stigningen drog jag hårt för att vi skulle komma så långt upp som möjligt för att slippa den värsta köbildningen när vi åter igen skulle in på en smal single track. Jag drog så hårt att Kasper berättade i efterhand att han fick bita i ordentligt. Vi körde om klumpar om fyra män i stöten, uppför! Kom ikapp bakre delen av startgrupp A och gick om ett par mixlag. Väl uppe på toppen så började den hemska nerfärden där vi hasade och kasade ner för den branta och hala stigen. Vi kör verkligen som krattor när det är brant och tekniskt, men den här dagen handlade det inte om att chansa och vi kom helskinnade ner, vilket inte var fallet för alla…

 Det värsta med den sista etappen var att folk körde totalt huvudlöst. Vi hade på förhand avtalat att vi inte skulle chansa, utan komma så säkert det gick i mål. Folk flög till höger och vänster och gjorde livsfarliga omkörningar. Ett herrlag från Rom hade stora problem med att en tjej körde om dem och de såg till att köra om så fort de kunde. Att de sedan fick stopp precis framför mig brydde de sig inte om, det viktigaste var att jag låg bakom. Eftersom Kasper för det mesta har legat bakom mig när vi kört uppför så har han många gånger sett hur män reagerat när jag kör om, och enligt honom har han sett många frustrerade ansikten.

 Efter stigen körde vi en bit på en brant, sämre väg där underlaget växlade mellan räfflad betong och betongingjuten sten. Här såg vi många som punkterade eftersom de bombade iväg alldeles för hårt. Överlag har vi sett många som fått betala med punkteringar eftersom de kört alldeles för hårt över vassa, steniga partier. Jag har varit förskonad från punkteringa överhuvudtaget, Kasper har haft en som kom i en klättring där jag kunde fortsätta och han sedan körde ikapp mig. Tidsmässigt förlorade vi nog inget, men det tog klart hårt på Kasper.

 Slutligen kom vi ner i dalen och underlaget blev mestadels asfalt. Folk fortsatte att köra som idioter och vi hade 10 man som gick ner i asfalten bakom oss. I en skarp vänstersväg var det någon som gick ner eftersom han helt missade att svänga. Vi har båda svårt att förstå varför man utsätter sig för risker när man är så nära mål, ingen av dem som gick ner hade något med tätstriden att göra.

 Sista biten in mot mål var het, jag mådde inte bra i hettan och fick hänga i Kaspers ryggsäck. Var inte trött, bara överhettad. Uppe på berget, i skuggan hade jag kört som en gud, men hettan nere i dalen tog all min kraft. Kasper ropade att det var 4 km till mål. I mitt huvud var det fortfarande overkligt att vi var där, framme, i Riva. Vi, två mygg från det plattaste av skåne. Vi som aldrig tagit en cykel över 2000m… Sen hände allt så fort, målgång, hand i hand, enorma bitar vattenmelon, sura lokala druvor…

raw-BTEF0135

 

Jeantex bike transalp 2009 finisher

Posted by Katarina on July 27th, 2009

IMG_6064

Tiden 37 :08:04.
26:e plats totalt i mixed.

IMG_6055

Doppa tårna i Gardasjön som sig bör, dock inte i cykelkläder.

Ett stort tack till Cicci som har fungerat som utrikeskorrespondent under vår hittills tuffaste tävling.

raw-BTEF0135

 Det känns nästan overkligt att sitta här hemma igen, att ha gått i mål och dessutom klarat vår målsättning.

 Kommer vi köra Transalp igen?
Nej, skulle jag nog vilja säga redan nu, inte för att det var för hårt fysiskt. Det är hårt för alla, men inte omöjligt om man är fysiskt och psykiskt förberedd. Vi delar båda upplevelsen av att det är för farligt. Vi har sett folk köra över sin förmåga och det utsätter alla runt omkring för fara. Jag vill inte titta in och se se senorna i någons knä eller se folk som ligger inlindade i folie utmed banan igen. För varje dag har listan med ”Individual finisher” blivit allt längre. Av nittio startande mixlag återstod en bit över femtio när vi gick i mål. En tredjedel av de som kommer till star kommer aldrig i mål. Jag är så oerhört tacksam att ingen av oss har kommit till skada eller blivit nerkörda.

 Vi har uppnått vår målsättning med en topp 25 placering. Hur kan det komma sig när vi kom på en 26:e plats? Top 25 satte vi när deltagarantalet i mixklassen var 50. Övre halvdelen tyckte vi att vi borde kunna placera oss i. Vi gjorde bättre än så, vi placerade oss i övre tredjedelen eftersom antalet startande mixlag var nittio! Den träningsmängd vi båda hade med oss i bagaget har varit tillräcklig.Kasper är stark som en oxe, jag behöver lägga till lite styrketräning under vintern för att klättra ännu lite starkare och snabbare. Vi är dock helt övertygade om att mer träning inte kommer göra Transalp till en mer behaglig resa.Om vi mot förmodan ställer oss på startlinjen igen kommer vi bara köra hårdare, lidandet kommer vara detsamma. Som team har vi fungerat bra, visst, vi har haft två incidenter när någon av oss har lackat ur på den andra, men efter ett par minuter har det varit glömt och förlåtet.

 All logistik kring TransAlp har fungerat med vad jag förstått tysk precision. Transport av väskor har klaffat varje dag, och efter varje etapp har jag varit lika förvånad att hitta båda våra väskor ståendes i receptionen till det hotell vi angivit. Vi reser mycket och det är väl mer en regel än ett undantag att antingen cyklar eller bagage inte kommer fram.

 Vill man delta i Transalp bör man noga tänka över sitt val av partner. Iallfall om man som vi bekostat hela kalaset själv och utöver tävlingsmomentet även vill ha en totalupplevelse på sin semester. Vi har sett lag som inte klaffat i sin sammansättning, och det har satt sordin på den upplevelse det är att delta. Kan man få support så ska man överväga att faktiskt ta denna evt extrakostnad eftersom det gör att man får mer tid tilll återhämtning. Att någon väntar med en pizza vid etappmålet gör att man snabbare får fyllt på med energi igen.

 Vad gäller material har vi inte haft några problem. Vi har bytt bromsbelägg var sin gång under tävlingen. Belagen slits enorm hårt då man under långa sträckor mer eller mindre bromsar konstant eftersom cykeln annars accelererar okontrollerat. Vi har båda sprängt våra gränser vad som är körbart nerför. Med planerad körning och nerver under kontroll tar man sig ner för det mesta.

 Vi träffade ett annat mixlag där tjejen var svenska. Hon har kört transalp många gånger och sett hur startfältet förändrats. Konkurrensen och hetsen har hårndat. Många par var otroligt tävlingsinriktade och vägrade att ens titta på oss, men de allra flesta har varit otroligt trevliga och vi har peppat varandra utmed vägen. Tydligen är jag en ”seg satan” enligt vissa och jag börjar faktiskt tro på det själv. Hur trött jag än var så gav jag aldrig upp. Vid ett tillfälle fick Kasper ta min cykel så jag fick hämta andan, men då var det fight mot mål mot ett annat lag.

 Att köra ett etapplopp är i våra ögon det perfekta sättet att resa. Du hinner uppleva så otroligt mycket på bara åtta dagar samtidigt som spänningen i själva tävlingsmomentet hela tiden är närvarande.

 Att vi beslutade oss för att köra HT var helt rätt. Vi är små och lätta och vi har sparat otroligt mycket kraft i alla klättringar samt i svåra passager där vi varit tugna att klättra, hasa och bära våra cyklar. Man kan säkert vila något mer med en FS i ned körningarna men vi har klarat det bra.

 Energimässigt har vi försörjt oss med sportdryck, Runes energikakor och gel. Runes energikakor har varit sköna för magen då de mättar bättre än gel, och under långa etapper mår magen bra av att få något med lite substans i som ändå är lättsmält. Men efter åtta dagar är man trött på allt som är sött. Vi har båda haft problem med illamående på morgonen, och vi som vanligtvis äter frukost med god aptit har fått tvinga i oss just detta målet. Ett par veckor innan Transalp började jag efter inrådan av min naprapat att ta mineraltillskott och har efter detta inte haft några som helst känningar av kramp. Har inte heller haft några problem från senor eller ligament trots att vi tuggat upp nära 20 000 höjdmeter.

 Nu återstår det att se hur lång tid det tar att återhämta sig. Ingen av oss har kört oss helt i källaren varken fysiskt eller psykiskt. Snarare känns det som att speciellt Kasper blivit starkare och starkare med varje etapp. Min puls har fungerat som riktlinje för vilket tempo vi har kunnat hålla och har den stuckit iväg har jag antingen hängt på Kasper en stund, eller så har vi helt sonika sänkt tempot. Vi har dragit lagom hårt från start eftersom det varje dag varit fråga om kallstart. Men det har lönat sig så vi dag efter dag tuggat om folk som kört för hårt från start.

 Nu återstår lite vila, sedan är vi redo för höstens alla tävlingar. Vi är grymt sugna och det ser vi som ett gott tecken att Transalp bara gjort oss ännu starkare som cyklister!

Etapp 5

Posted by Katarina on July 22nd, 2009

En kort rapport om etapp 5 från St Christina – Sarntal. Fortfarande i startblock B eftersom vi ligger på en 29:e plats totalt sett. Starten var tuff, vi gick direkt in i en brant stigning som började på asfalt och sedan övergick till grusväg. Dagens etapp var historisk eftersom vi skulle klättra 1700 hm i ett svep, något man aldrig gjort innan  i tidigare lopp. Och det var en lång klättring vill vi lova. Folk gick ut för hårt och kroknade allt eftersom vi närmade oss toppen på 2200 hm. Efter det väntade en förfärlig nerkörning som sedan övergick i en ännu hemskare singletrack som vi kom ner för med blotta förskräckelsen. Kasper gjorde en kullerbytta i ett kohål när vi i full fart sneddade över en skidbacke. Som tur var i gräset så han landade mjukt i leran.
Otroligt skönt att rulla i mål. Dagens resultat vet vi inte ännu, men vi återkommer med en längre rapport om denna oändliga klättring som jag aldrig trodde skulle ta slut!

Tack för alla kommentarer, erat stöd därhemma betyder så mycket!

Katarina & Kasper

Etapp 4

Posted by Katarina on July 22nd, 2009

Etapp 4- Kungaetappen

 Ja, det är väl i samband med etapp 4 som Transalp egentligen börjar. Tisdagens etapp mätte 84 km och 3665 hm. Det började med master start ut ur Brixen, vi hade åkt ner i startgrupp B eftersom vi åkt ner på en 26 plats totalt. Men vi fick en bra start och låg långt framme när vi blev släppta över en trång bro. Direkt efter bron kom vi ut på en smal stig som sedan gick över i en brant grus väg. I första upp körningen passerade vi några mixade lag som vi visste kör bättre än oss nedför. Kasper var stark som vanligt och jag hängde titt som tätt i stroppen på ryggsäcken. Vid 1800 hm vände det så nerför en kort sträcka och sedan började vi tråckla oss upp mot 2337 hm. Sista biten var en smal, brant stig som var omöjlig för oss att cykla. Ingen annan runt oss kunde heller komma upp och det var så brant att jag nästan inte orkade lyfta mina ben. Underlaget var löst och det slet hårt på alla att ta sig de sista 200m upp till toppen. På toppen kunde vi hoppa på cyklarna i ca 500m innan vi var tvungna att leda cyklarna 1 km genom ett naturskyddsområde där man strängeligen förbjudit att man cyklade pga erosion. Efter följde en brant ner körning där låren inte fick vila en sekund eftersom det var en ganska spårig och skumpig grus väg.

 Så kom dagens tredje klättring som egentligen skulle kunna betecknas som en kulle men vid det laget var jag så trött att jag såg stjärnor. Hur vi kom upp minns jag inte riktigt men jag vet att Kasper sa vid ett tillfälle att jag drog rätt hårt i ryggsäcken. Lite nerför igen innan det var dags för sista klättringen som började med jobbig slak mota innan vi kom till sista depån där vi var tvungna att gå in för första gången under racet. All dricka var slut och vi fyllde på så fort vi kunde. Under tiden vi var där kom också det danska mix laget in och vi visste att det ev skulle kunna hämta oss i den sista ner körningen in mot mål. Så började den sista klättringen, först på brant grus väg för att gå över i en ännu brantare stig. Som tur var kom vi ut på asfalt och där körde vi ända upp till toppen. När ner körningen började visades vi ut på en brant grus väg som bara gick rakt ner. Den första biten var inte så brant, men det blev bara brantare och brantare och till slut fanns inte en chans att stanna. För första gången sedan starten så blev jag rädd på riktigt. Men det var bara att bita ihop, andas, titta långt fram och inte låta paniken ta över bromsen. Vi passerade en väg där man hade chans att återfår kontrollen över ekipaget och sedan skickades vi bara ner för vad jag betecknar som stup. Där hasade vi ner. Vi hade korn på ett annat mix lag från Brixen men jag lyckade hoppa av min kedja och de försvann i fjärran när vi åter kunde hoppa på igen. Sen fortsatte den galna ner körningen och slutligen spottades vi ut på en bred asfalts väg där vi sedan gav allt de sista 4 km in till mål. Känslan att nå St Christina var obeskrivlig. Under de här 84 km har jag dött och återuppstått så många gånger att jag tillslut tappade räkningen. Jag kan inte minnas när jag var så trött sista, och vid ett tillfälle sa jag till Kasper att jag hellre föder barn.

 Idag förstod vi varför man kallar Transalp för världens hårdaste etapp lopp på mountainbike. De tidigare etapperna har bara varit en lätt uppvärmning!

 Och jag tror jag fick en liten hälsning från Jona idag, en liten fjäril följde mig en bit. Jag har sett många fjärilar men den här var alldeles, alldeles speciell.