Seger.

Det blir inte bättre än så här.
En perfekt dag för cykeltävling och perfekta förhållanden på Hovdala.

När vi körde från Malmö tidigt i morse låg dimma tät på sina håll. Temperaturen var låga 7 grader där solens strålar ännu inte lyckats tränga genom dimman. Men himlen var blå, inte ett moln och inte en droppe regn på flera dagar.

Väl på plats var allt stirrigt som vanligt. Buntbanden var dessutom slut, men Patrik och Maria lånade ut till oss. Tack!

Maria Wiklund och jag var de enda startande i D Elit och det kändes väldigt öppet vem av oss som skulle komma först. Maria tog mig på GM XC och jag henne på tempot. På GM orkade jag inte ens följa hennes hjul. Jag och Kasper laddade med MTB och öl i Hareskoven igår, och om det var bra eller dåligt återstod att se.

Kom iväg ok i starten, Maria flög iväg och försvann snabbt, jag kunde inte svara, men tuggade på i mitt eget tempo. Snapphanestarten är inte min favorit,  alla vill vara först över backen och in på stigen. Innan vi når krönet så ser jag att Maria börjar åka bakåt och tappa tempo, när vi går in på hygget så är jag strax bakom. Ligger kvar där och känner lite på tempot. Benen känns bra och jag känner att jag vi kör i ett för mig kontrollerat tempo. Innan vi ska över en spång får Maria  stopp, jag var lite beredd eftersom jag visste att hon vurpade där på GM, och av erfarenhet vet jag att sådant gärna sätter sig i knoppen. Går om och när vi kommer ut på grusen igen har vi tyvärr ingen kontakt.  Jagar frammåt istället, men ändå hamnar jag i totalt vacum vid ett par tillfällen. Och jag drar ett helt koppel med män innan vi går in på stigen efter “dungen” på första varvet. Vet att det togs en bild på just detta, hoppas att någon hittar den, sådana bilder är alltid bra för egot!

Vid varvning börjar jag känna att det gör ont i benen. Är helt enkelt för svag för att hålla tempo i 70 km. Andra varvet går långsammare i alla uppförsbackar. Men jag uppnådde ändå  mina målsättningar, dels att försvara min seger från förra året (och jag flyttade dessutom upp en klass från D 30 till elit) men också att jag körde i alla backar. Snapphaneturen har två riktigt branta backar, den ena kommer mitt på varvet efter en ganska lång motluta. Den andra kommer precis innan varvning och målgång. Förra året gick jag i båda. Så benen är starkare, men underlaget var såklar också bättre.

Har fått min första och största buckla. Det är ganska stort för en vanlig morsa som mig. Bara tanken på vad som måste skrivas om standarden på D Elit på Velo gjorde mig full i skratt. Men så är det. Det är halvgamla morsor som kliver upp på pallen.

Och jag konstaterade att efter en dålig dag kommer en bra. Jag körde katastrofalt dåligt i Hareskoven igår. Och efter en öl körde jag ännu sämre… Men tekniken satt där den skulle under dagens tävling och det tror jag var tack vare att vi körde fort och tekniskt igår. Idag fanns inte den minsta tvekan i kroppen. Jag hade full tillit till min förmåga från början till slut. Och det är väl det MTB handlar om många gånger. Att inte tveka.

Och nästa helg smäller det igen. XC på lördag och MTB Marathon på söndag!