Champangesprut!

1. Marie Kunst
2. Kristine Nørgaard
3. Katarina Mølgaard-Ibsen

Vi kan kalla dagens story för ”Historien om den mögliga energikakan”. För det var så tävlingen startade. Långt innan måsarna börjat skrika packade vi bilen med två cyklar och tanken var att komma hem med samma två cyklar. Under gårdagen kollade jag startlistan och det var fortfarande inga damer anmälda i elit och varken Marie eller Kristine stod på startlistan. Carol Rasmussen, förra årets trea var inte heller anmäld. I morse var alla tre på plats och jag insåg att jag inte hade så mycket med tätstriden att göra. Eftersom vi var tidigt på plats startade vi precis bakom elit och jag fick en ganska bra “kallstart” när vi prioriterade position framför uppvärmningsrull.

Tempot ut ur Hilleröd var  moderat och jag slapp den fruktade startångesten som springer ur hysteriskt snabba starter, gärna uppför. Går in i min egen bubbla, och har som vanligt ingen koll på vem som är framför. Vid första depot måste jag in, ingen langning gör att jag tvingas stanna vid samtliga depoter. Paniksituation nr ett uppstår, får inte upp locket på min flaska! Samtidigt får jag info att jag ligger nr två av damerna. En funkis ser min situation och får av locket och på två röda är flaskan fylld och jag är åter på sadeln. Från och med där jagar jag bara frammåt. De som är där bak får jaga mig, tänker bara frammåt hela vägen in i mål. Även om jag vet att jag aldrig kommer nå den som är framför mig så  finns bara en tanke i mitt huvud. Och tur var att jag inte visste hur tätt det var bak. Då hade mitt psyke havererat.

Vid depot två händer inget utöver det vanliga, jag är snabbt ute igen men går ifrån den grupp jag kört ihop med. Helt plötsligt hör jag “Hej” och där kommer Kristine Nörgaard rullande. Blir så paff att jag slutar cykla. Får inte ihop storyn alls. Kristine brukar vara 40 minuter före mig i mål. Nåväl, jag sansar mig och har henne inom synhåll ett tag, för mig var det kul att bara se henne köra. Kasper har berättat att hon är duktig tekniskt och på många ställen är det jag och Kristine som kör hela vägen upp i de tekniska partierna där männen väljer att kliva av. Tyvärr får jag ett stopp i en backe när jag får dagens första chainsuck. Kristine försvinner och jag tappar kontakten och vi ses inte förrän på pallen igen. (Kristine missade starten, därför kör hon ikapp mig där)

Jobbar på min tredjeplats. Fortfarande tänker jag bara frammåt och inte på de som jagar där bak. Vid 70 km händer det som inte ska hända. Får dagens andra chainsuck och kedjan kilar in sig och vägrar lossna. Panik uppstår, jag står helt still och får inte loss eländet. Som en ängel från himmlen dimper en kille från Varberg ner och säger åt mig att sparka på veven. Det lossnar!! Upp igen och iväg. Under resten av turen följer jag denna Varbergsrygg ibland nära, ibland på avstånd. Nån gång går jag om men han är starkast och kryssar mållinjen strax före mig.

Kasper som kom in 18 minuter före mig möter mig i mål och han är lika förvånad som jag att jag kommer in som tredje dam. Lite förvirring uppstår dock kring resultatet eftersom Carol Rasmussen kört fortare än mig men kom försent till starten och det är först över mållinjen som räknas. Sen går allt väldigt fort med blommor och prisutdelning. Plötsligt får jag  förutom blommor och skumpa dessutom en cykel i min hand. Kasper och jag skrattar en lång stund åt att vi kom dit med två cyklar och åkte hem med tre.

Skumpan gav jag till killen från Varberg som bad mig att sparka på veven. Han räddade min tredjeplats! Och pappa är stolt ägare till en Merida Matts.
Själv fick jag en blomsterbukett, och det räcker fint för mig. För jag är nöjd att jag fick stå på just den pallen, just idag, med just de cyklisterna.

Och hur var det nu med den där mögliga baren. Innan start lyckades jag dra i mig en möglig bar. Sa till Lars Therp att den smakade skumt. Nä, den ska smaka så sa han och jag tuggade vidare. När jag hade en liten bit kvar tittade jag närmare på den och såg att den var möglig på undersidan… Bad Kasper lukta och det han sa ville jag inte höra just då. Så jag väntade hela loppet att magen skulle braka ihop. Fick lite känning vid 50 km, men det var nog snarare den vattenskadade energidrycken arrangören bjöd på…

“Hur fasen ska jag göra med de här blommorna nu då, om jag sträcker upp armen får Marie dem i ansiktet”

Dragkedjan var uppe vid målgång, armarna uppdragne och snoret borttorkat. Men jag vet inte riktigt hur man gör på pallen:)

Tredje pris,  en Merida Matts.