I mitt tycke börjar den svåraste tiden nu. Jag är åter igen som allra längst bort från mina mål. Att titta mig över axeln och tycka att jag gjorde en bra säsong gör mig varken bättre eller tar mig närmare mina mål.

Därmed inte sagt att jag inte ser tillbaka på säsongen med ett visst nöje. För det har gått över förväntan placeringsmässigt. Men det beror tyvärr på faktorer utanför mig själv.

För rent krasst är jag alldeles för långt från toppen. Har närmat mig avsevärt sedan tävlingspreimiären i maj och de som hade 40 minuter till godo har nu bara tio. Men det räcker inte. Många brister har lokaliserats allt eftersom tävlingssäsongen fortskridit. Och den tydligaste av alla är att jag är för svag.

I november räknar jag med att vinterträningen drar igång på allvar. Och jag har förlikat mig med faktum att jag måste in på gymmet igen. Kommer ta hjälp av människor som både är aktiva eller har en bakgrund inom cykel, och som kan hjälpa mig designa ett program där jag blir starkare utan att bli större. För det har jag ingen nytta av.

Hösten är besvärlig av många anledningar, ofta hinner jag inte med i väderomslagen och den hårda, kalla vinden borrar sig djupt in i leder och muskler. Känner mig småsjuk, frusen och allmänt eländig. Boten är som vanligt en kostomläggning men där hängde jag inte riktigt med den här gången heller. När höststormarna viner får jag lätt ett överskott av Vata och det lindras med varma soppor, färsk ingefära, mustiga grytor, massage, bastu, värme och självklart träning för att få igång cirkulationen och driva ut kylan som sätter sig ända in mot skelettet. Buffel och båg?  Goggla ayurveda, det handlar om något så enkelt som egenvård. Att förebygga sjukdomar innan de uppstår.

Det börjar bli dags att summera säsongen, och en längre sådan kommer inom en inte allt för avlägsen framtid.