httpv://www.youtube.com/watch?v=9tTWpbdhO9M

Jag  har verkligen slitit med mina löppass under sommaren och tidiga hösten. Funderat och undrat om det någonsin kommer kännas lätt igen.

Men utan söndercyklade ben har lättheten långsamt kommit tillbaka igen och under dagens 75 minuter distans fanns det åter  “höjd” i steget igen. Med lite utfall och löpskolning hoppas jag att löpekonomin kommer tillbaka på allvar.

Men lika skönt som dagens pass var, lika oskönt kommer sannolikt veckans andra pass att bli. Snabbdistans. Passet jag inte vill ha på mitt program eftersom det är en sanningssägare jag fruktar. Ser fram emot en enda sak med det passet, det är sista minuten på fartdelen där jag pressar det sista ur min ben och äntligen får slå av på farten och nöjd och glad jogga av.  Jogga hem. Och jag ser fram emot känslan dagen efter, passet efter. Låg, slagkraftig puls.

Och det jag fruktar mest är inte passet i sig, utan mig själv, att jag inte ska orka stå emot känslan, impulsen att slå av på farten när den utmanande känsla kommer. Det gäller att våga hänga kvar när det börjar bli jobbigt. Det är där det börjar. Först där.

Idag köpte jag Runners World. För första gången på länge stod det något intressant. Läste artikeln om Clas Björling, mannen som satt Mockfjärd på kartan. För var det i ärlighetens namn någon som hört talat om stället tidigare? Resten av tidningen var som vanligt platt, trist och intetsägande.  Hur gör man en löptidning som inte bara är en upprepning av sig själv? Jag tror det är oerhört svårt, och i ärligthetens namn saknar jag  inte heller Runners World eftersom jag löst mitt sug på löpinspiration på annat sätt.