Ikväll utspelades en riktig gubbfajt på Ribersborgsstranden. Och jag gick segrande ur striden. Jag visste att jag skulle vinna. Känner ni igen känslan? Man bara vet att den andra inte kommer orka.
Jag var mitt inne i min tempodel när han dök upp som en liten prick långt framme på cykelbanan. Steg för steg närmade jag mig. Sida vid sida. Då ökar han. Jag håller hastigheten, pressar inte utan håller envist kvar, hastigheten är redan förhållandevis hög. Jag bara vet att han inte kommer att orka. Han segar sig kvar. Vinden friskar i, han tar lä tätt mot de höga buskarna utmed cykelbanan. Jag är kvar i mitten. Trycker fram höften, starka, bestämda steg mot asfalten. Han börjar tappa, först någon decimeter sedan meter för meter. Jag kan känna hans lättnad när vi viker av, jag mot Västra Hamnen, han mot stan. Jag dundrar vidare, en lätt vind i ryggen. 10 minuter kvar. Den sneda motvinden blir en lätt medvind och jag matar på mot Turning Torso. När jag passerar Espresso House har jag tre minuter kvar. Två minuter till “minut 19″. Äntligen kommer den, och jag pressar det sista över torget och vid foten av Torson är det över. Men jag vet inte om jag vill säga äntligen den här gången.
Struntade i km tider, det enda jag tänkte på var att det hela tiden skulle finnas ett motstånd att jobba mot.
“När det inte känns jobbigt springer jag för löst”. Det var mitt mål jag satte upp under uppjoggen. Lite nervöst är det alltid, ska jag orka hålla emot när motståndet kommer och impulsen att slå av på farten blir starkare och starkare?
Nästa pass i löparboken är enklare, “standardpass” som Coach beskriver det. 10 x 2´. Och därefter är det dags igen, tempopass. Men kanske kan det bli som med tävlandet. Att jag börjar gilla det. Att jag förlikar mig med tanken att alltid jaga framåt oberoende av vad jag har framför och bakom mig.
Jag är inte starkare än summan av mitt hjärta, mitt sinne och mina ben.
Och mina önskningar…
Gillar din löpardramatik i ord. Så kändes det för länge. länge sedan när höll jämna steg med cyklisterna i Oxiebackarna till Kungshögarna. Det var kul- fick aldrig stryk av vanliga motionärer på hemväg från jobbet. Nu kan jag bara drömma om det.
Vilken hastighet håller du på de vanliga passen resp det du beskrev här ovan?
Edward K
Vardagsdramatik är härligt! Hade också en liten fajt med en cyklist upp för “Malmborgsbacken” vid Potatisåkern:)
Edward, alla hårda fakta finns på funbeat.se under Katarina M-I.
Egentligen spelar det ingen roll, jag måste inte om till varje pris. Men det är så jädrans gott att se det där frustrerade ansiktsutrycket när gubbsen tittar åt sidan och till sin fasa ser att det är en tjej som kör om i ytterfilen. Ja, du vet vad jag menar, detsamma som att ge ungtupparna bakhjul
Va bra du är Katarina! Härligt att du tog honom. Kände riktigt hur du tog i vid Espresso house. Kanske kan jag hänga på ett pass nästa vecka. Jag är hemma och plugga hela veckan.
Grymt. Sånt där gör underverk med självförtroendet! Och tävlingsnörden i en mår godis
Bra jobbat!
Grym prestation de. Först snyggt och säkert springa om en gubbe och sen springa förbi Espresso house, hade jag inte klarat.
Kul Anna! Nästa vecka kör vi 10 x 2´:)
Tack Anna N
Nörden fick absolut sitt.
Jag springer alltid förbi Espresso House, dåligt kaffe och inget gott att äta. Tyvärr, jag önskar verkligen att jag kunde gilla deras grejer, det hade varit enkelt eftersom de i princip har monopol i Malmö. Det enda kaffet man kan dricka är Soldes, de har goda surdegsbakade bröd också
Ha ha ha. Riktigt skön kränkning.
/J
“Ja, du vet vad jag menar, detsamma som att ge ungtupparna bakhjul
” -tack för den haha. sprang milen igår i alla fall…
Få saker smakar så sött som en gubbskalp! Sweet! Underbart! Jag vet precis. Jag tog mig en i Italien för ett par veckor sedan. I stigningen upp mot Itri lyckades jag pinna ikapp en italiensk gubbe på racer. Han hängde flåsandes på mitt hjul en stund, men fick ge upp striden ganska snart. Hoppas att han aldrig uppfattade att även jag nådde toppen med tungan hängandes på bröstet och pulsen nära max…