Att planera en helg med cykling i november är aningen chansartat, men man blir mindre väderberoende av att hålla sig i skogen.

På lördag morgon åkte en hög cyklister från Malmö och Köpenhamn upp till Glimåkra där jag och Kasper tillbringat många timmar av förberedelser inför Transalp. Kasper satte ihop två rundor med några av de godbitar vi hittat under våra träningspass. Regnet hängde i luften under lördagen men temperaturen visade tio grader. Skogen var fuktig, rötter och stenar såphala, men inga direkta surhål. Första timmen värmde vi upp i Trollabackarna och redan efter 1 km hör vi ett vrål och något om “kaka”. Kedjebrott i första backen. Jag och Kasper hade förväxlat våra sadelväskor så ingen hade en extra led med. Kedjan knåpades ihop och vi körde tillbaka till huset för att hämta leden.

Nästa incident inträffade över en av många såphala spångar. Resultatet: dagens andra vrål och en Specialized som kastades in i skogen. Den danska delegationen visade upp ett tämligen häftigt temperament, och efter helgen står det 1-0 till Danmark i kastade cyklar.

Vi tröskade vidare i rikting Kullaskogen för att uppleva riktig John Bauercykling. Vid Skyttatorpet brakade vi in in ett jaktlag med ett vildsvin i bakluckan. Givetvis var vi tvugna att stanna, och för en gångs skulle skåda ett av dessa djur som lämnar spår i princip överallt, men annars verkar vara osynliga.  Otroligt att de med sina små trynen kan ställa till med sådan oreda!

Färden fortsatte över Högsma och via “Hygget” till Kullaskogen där det finns riktigt fin stigcykling med förhållandevis lite blottade rötter men några trixiga underhållande partier. Vid den här tidpunkten dök dagens brantaste backe upp som en härlig pulshöjare! Jag hade problem med mitt “Barbie ben” och var ganska nöjd när det bar av hemåt. Siste man bjöds på extra adrenalin när han fick sällskap av en golden retriver på cyklistjakt.

Odramatisk, väluppfostrad hemfärd via asfaltsvägen från Högsma till Glimåkra.

Hur livar man upp en grå novemberlördag? Med grillkorv och kall öl såklart!
Och sen blev det bara bättre med de “dåliga polackerna på Kallbadhuset”

Röd vångagranit om sommaren.

Söndag förmiddag satt vi åter på cyklarna med Vånga i siktet. Mitt “Barbieben” hade rättat till sig och kroppen var åter med på noterna. Sasha kände av lördagen och laddade fickorna fulla med energi. Vi tog oss återigen till Högsma och sedan grusvägarna till Hylta där vi gick på “gamla järnvägen” som går mellan Immeln och Glimåkra. Spikrak grus. Från Immeln mera grus till vi slutligen nådde fram till foten av Vånga. Sedan började dagens utmaning, att klättra de branta grusvägarna upp mot toppen. Jag och Kasper var här med lokala cyklister tidigt i höstas, men tyvärr kom vi på fel i söndags och hittade inte rätt på den “blå leden” som bitvis var täckt med löv. Men vi lokaliserade några av de sköna partierna som tvingar en att hålla tungan rätt i min och satsa framåt! Men, så försvann leden igen, och vi hamnade ute på ett hygge med surhål. Och för att komma över tvingades vi bära. Träffade rätt grusväg och hamnade på toppen av skidbacken med milsvid utsikt över Vånga med omnejd. Min förhoppning var att vi skulle kunna köra downhillspåret ner till botten av backen, men det gick åt pepparn, vi hittade inte bland alla löv!!. Hur som haver så fick vi ett riktigt grusvägsrace ner till botten. Ett par sekunder Transalpkänsla!

Vånga i sommarskrud. November är mer brunt…

 Hemvägen gick utmed gamla järnvägen. Sugande underlag och svagt uppför. Med 6 km kvar kom regnet. Tack för det, vädret var verkligen på vår sida den här helgen.

Till våren blir det revanch på Vångaturen, det är ett som är säkert. Och då hoppas jag även att vår lokala kompis har fått ihop rätt delar till sin cykel!