Men en ängels tålamod…

Gårdagens fem timmar (effektiv cykling 4 h eftersom jag stoppade för allt kravlande genom buskage) kan direkt återkopplas till föregående text om val. Jag ska säga som det är, jag var en tvättäkta “pain in the ass” och Kasper måste vara född med en ängels tålamod.

I vanliga fall har jag inga problem med att köra fel och behöva krypa genom ogenomtränglig skog släpande på min cykel. Det är en del i att hitta de där pärlorna som man annars aldrig stöter på. Men i november, när regnet strilar ner och det tar mig en halvtimme att komma upp i arbetspuls efter varje stopp så kan jag inte stava till ordet tålamod. Jag borde ha fattat redan första gången vi körde fel att detta kunde bara gå på ett sätt. Men av någon märklig anledning lät jag mig lockas med på varje villoväg fast varenda cell i min kropp skrek “Det här är fel, vänd om”. Kasper brukar aldrig ta fel, och som vissa redan förstått både genom bloggen och vid gemensam träning så har jag ganska värdelöst lokalsinne när det kommer till kottar och träd.

Kasper menade att han inte kände igen sig eftersom träden saknade löv. För mig såg det ut som vanligt, dvs Kaspers bakhjul och rygg. När vi för tredje gången körde fel och hamnade på en lerig åker i Vånga och tvingades släpa oss genom nån jävla skog utan att veta vart det skulle sluta så stängde min hjärna ner. Efter det kom jag inte tillbaka mer och Kasper fick börja knuffa mig för att vi skulle komma framåt. När vi nådde Immeln var det bäcksvart och innan vi nådde fram till Broby ringde min pappa och skälld för att vi inte hade lysen. Då klickade det totalt för mig. Arg, våt och frustrerad med en ännu mer frustrerad pappa i örat stod jag och vrålade på gamla banvallen. Och när sedan cykeln försvann under mig och jag landade i gräset så var jag tvungen att skrika ur mig all frustration. Och faktum var att den också lämnade min kropp. Ganska nöjd men trött rullade jag sedan den sista kilometern hem till dukat bord med lax, öl och julmust.

Och jag fick såklart be både Kasper och Pappa om ursäkt.

Det är intressant vad kylan gör med kroppen. Får extremt svårt att starta om och komma upp i arbetspuls om det blir för många och långa stopp. Sen har vi ju den mentala aspekten av vintercykling och den kan väl undertecknad behöva jobba lite extra med.

Vi fick ihop våra fyra timmar och som bonus många höjdmeter. Är otroligt tacksam att Kasper hittat bra vinterhandskar åt mig och att Malojas vinterkollektion också lever upp till förväntningarna. Regnshortsen höll mig torr i fem timmar trots regn av och till och stänk underifrån. Men jag kyls  långsamt av innifrån när pulsen inte hålls uppe och timmarna tickar på. Och det är ett problem eftersom det slutligen gör min hjärna trög. Är det riktigt kallt blir jag snudd på apatisk.

Måndag imorgon och en ny fantastisk vecka väntar!