Ja, för den som känner mig sedan länge så måste det låta osannolikt att jag förbannar snön som faller. Men snö som faller här är snö som går till spillo.

Kladdigt, sörjigt skit som saltas sönder. Allt är vitt, skor, Emils vagn, halva Emil, hallgolvet. Men inte av snö utan av salt.

Jag kapitulerar helt enkelt. Snö kan locka fram vilddjuret i mig, om det är  snö förenat med fart, lagg och branta berg. Snömodd på cykelbanan lockar fram ett helt annat djur av arten SurTanten.

Livet är en kompromiss.
30 minuter ute, 30 minuter på löband där 15 stycken enminutare avfyrades. In i bubblan och upp i fart. Ju saktare tanten bredvid gick desto mer fart avfyrade jag.

Mer snö är att vänta och vet ni vad, jag struntar i vilket.
Let it snow då för bövelen.
Det blir vår, det blir sommar.
Det har liksom aldrig hänt att det INTE blivit plusgrader igen.

Och som sagt, om det för första gången i världshistorien inte händer så ska jag gladeligen svälja min bakväxel.