En annan form för glädjefnatt vid Riva del Garda-09

Ibland går vägen till framgång via fullständig kapitulation.

I lördags damp träningsprogrammet för v 5-10 ner.
Och när det gått så långt att även råskinnet Therese hoppat upp på bandet, och skrivit in ordet “löpband” i mitt program inser jag att snön totalmosat min devis “finns inget dåligt väder…”

Det är möjligt att det faktiskt inte finns något dåligt väder. Men det finns definitivt dåligt underlag.

Faktum är att jag upplever att de få pass jag sprungit på löpband faktiskt påverkat min löpning positivt. Trampar jag runt för mycket i sörjan tappar  jag helt enkelt löpsteget.

Under gårdagens timme i nysön sprang jag inte, jag FLÖT över snön. Fullkomligt krossade min egen förväntan om tunga ben och sladdriga anklar.

För första gången den här vintern njöt jag av snön, doften av den och åsynen av det vitaste vita. Med ett stort brett smajl drog jag fram som en orkan bland övriga malmöbor som mer halkade runt likt våta tvålar.
Efter nödlandning på Espresso House (stormade in, stormade ut) gick det ännu fortare, och när mina fötter fick fast mark i form av BAR asfalt så urartade det fullständig. Full gas, öppet spjäll och glädjefnatt.

Plötsligt händer det. Och det är fantastiskt. Att något man bävat för blir till en fantastisk upplevelse.

Glädjelöpning.

Tre veckor till. Bara tre veckor till. Men de kommer försvinna fort. Två helger att se fram emot. En med SATS och en  tillsammans med andra löptokar som vet vad löpglädje innebär!