Can you feel it?

Idag utlovade jag “garanterat snö och isfria asfaltsvägar”. Och tillbaka fick jag “Men det är ju ingen utmaning”.

Så rätt så. Verkligheten så som vi önskar att se den.
Är driven i mitt sitt att vara, en utmaning att leva tillsammans med. Ofta behöver jag inte tagga upp utan snarare tagga ner. Så jag taggar ner en smula. Kommer inte sänka några målsättningar, bara sänka mina högt uppställda krav på perfektion en smula.

Sjukdom har intagit denna borg. Emil kraxar, Kasper kraxar. Jag är någonstans mittemellan. Veckan har varit en enda kompott av rehab och genomblödning. Inte bättre eller sämre. Ingen feber, ingen huvudvärk, ingen sjukdomskänsla. Bara en lätt känsla av att kroppen inte svarar när jag ber den skruva upp tempot. Antingen blir man stressad, eller så tar man det med ro. Och jag har med stor förvåning sett mig själv ta den här veckan med ro. Fick ställa in tänkt snabbdistans. Men nu ligger det och väntar att få avfyras.

Imorgon väntar ett skönt pass i skönt sällskap. Avhoppen har duggat tätt, raspiga halsar och dubbelbokningar. Men hur det nu blir så ser jag fram emot att få ta mig från A-B och sen in i en varm skön bastu. Och så isvak. Inför denna uppgift har jag dock inte tränar i år.

Men jag tänker kliva i med öppet sinne.

Och det kan hända att det är en utmaning med all snö. Det är vackert och vitt. Men när jag blundar är det solgula rapsfält jag ser för  mitt inre. Kan känna doften, den tjocka, tunga doften av det underbara gula. En humla som surrar…