Ibland måste man våga även om man är “säker” på att man inte kommer klara uppsatt mål.
Någon kommer säkert motsätta sig påståendet eftersom det är allmänt vedertaget att om man inte tror på sig själv så har man redan förlorat.
Igår bekräftade jag motsatsen.
20´ tempolöpning stod på agendan. En kropp som skrek “JAG VILL INTE!”, en hjärna som sa “Du kan inte”.
På med skorna, i kläderna. Frysa på gatan medan Garmin höll på med sitt. Och så iväg.
Jaga gubbe “upp” för Malmborgsbacken. Moget, men jag var bara tvungen att ställa av honom (han fattade givetvis inte att det var först till skylten som gällde, och det här är ett typiskt “inte i form” beteende)
Efter 20´fanns ingen återvändo. Bara trycka på lap och sätta fart. Trycka upp pulsen från 140 och upp mot 160+. Stela ben, kalla leder.
Efter 19 minuter så var jag äntligen där, vid sista minuten och jag firade genom att trycka upp pulsen lite till. Sen var det stopp. Lyckan att få stanna var obeskrivlig. Lättnad. Joggade hem och tippade att jag hamnat på 4.35 i snitt. Kände mig ändå ganska nöjd. Hade pressat, tagit i och jobbat framåt i varje steg.
Efter 11,89 km stannade jag utanför porten och stannade klockan. Och så in i historiken.
4.22 min/km. Målet är att hålla 4.15 min/km. Men 4.22 är betydligt närmare än 4.35.
Inom räckhåll.
Då insåg jag att man måste våga även om man “vet” att man kommer förlora. För ibland vinner man iallafall.
Att våga även när man inte vill.
Du har ett otroligt psyke. Idag tog jag primär löpning 14 km i lugnt tempo på snölagd grusväg. Hade ett hjärnspöke som jag lämnade på halva vägen. Klappade mig på axeln på toppen och susade hem. Stor kram från Linda
Linda, det är synd att vi är så långt ifrån varandra.
Just nu känner jag mig allt annat än mentalt stark. Men alla tvivlar vi väl ibland? Och om man kämpar vidare så kan man precis som du själv gjorde förhoppningsvis ställa av sina “tvivel” eller “hjärnspöken” utmed löprundan!
Nu är det snart vår på allvar i både Oslo och Malmö! Och vi får kämpa på mot våra mål
Stor kram till dig!
Bra jobbat! Huj det rycker i mina springben när jag läser om din superfart. Vill också känna lite fartvind!
Du gjorde rätt igen Katarina!
Jag vill påstå att det är dom här passen som ger och då framför allt mentalt. Att genomför tänkt pass fast “alla” räknat ut en ger mental styrka.
Efter dom här passen brukar jag bli riktigt skönt nöjd med mig själv. Jag kan och jag gjorde det fast jag var uträknad av dom andra.
//Niklas
Det är kanske inte så politiskt rätt att säga att man inte uppskattar tjejtorsk. Sanningen är väl att man inte uppskattar att bli uppiskad av någon alls om man ska vara lite loseraktigt jämställd i tanken. Men men.. här har vi ytterligare en aspirant på att knäcka:) Bra jobbat trots en mental dipp- du är ju snabb!
Har man sett Alice I Underlandet och tittar på bilden tänker man genast tanken att du 330 cm lång. Det borde gynna löpsteget:)
Kör på!
/M
Jag vet att du kan Katarina och mer kommer det…! Häng in i planen och genomför passen varje gång du är hel och frisk, då kommer du att kunna skörda frukten i snabbskorna sedan…
Kramar,
Coach T