Dagishalsen är utläkt. Som ett minne har jag en fet blåsa på tungan och torrhosta.

Två dagar utan träning innebär abstinens. Tio dagar innebär att man växlar ner, börjar baka och inte längre behöver tvätta berg av kläder som lukar illa. Man behöver inte heller duscha. Fast det måste man iallafall när håret känns som smör.

Men idag kastade jag mig åter ut i dyngan. Fast idag var det torrare än jag kan komma ihåg att det var sist. Kom på mig själv att tänka “det måste vara så här det känns att sitta i karantän”. Det bara flög på mig vid ett illa valt tillfälle, där jag egentligen skulle bekymra mig mer om de rötter som slingrade sig under mitt hjul. Men det känns lite som hela sommaren varit en enda stor väntan på knän som ska svullna av och snitt som ska läka.

Men idag var en bra dag. 60 km i behagligt tempo. Ingen stress alls, utan jag och Kasper körde Malmö-Torup-Bökeberg-Malmö. Betade av slinga för slinga och kroppen kändes ok i distanstempo. Det är där man får börja, och sen bränna av en rejäl rackabajsare till intervallpass.

Sen är jag game igen.

Redo för nästa “dagishals” eller formtopp.

Vem vet vad som väntar bakom nästa krök?