Sakta men säkert händer det något uppe i kontrolltornet.
Att säga att jag fått “rötter på hjärnan” är att underdriva. Speciellt rötter som lutar på fel håll får mig nästan att kissa på mig av rädsla och istället för att attackera så låter jag mig snärjas av dem.
Idag hittade jag dock något som varit försvunnet under lång tid; bra ben och “det tuffa huvudet”.
Det tuffa huvudet är liktydigt med tankar som inte viker för rötter eller känslan av stigande syra i benen.
Smärta dränerar kroppen. Sedan i januari har jag haft ont under varje träningspass på cykel. Eftersom det inte har handlat om skadesmärta från skelett eller muskler har jag tänkt att det bara är i mitt huvud smärtan finns som en upplevelse. Men nu fattar jag hur mycket det påverkat min förmåga att prestera. Att vara smärtfri innebär också att jag hittat tillbaka till en viktigt dimension vad gäller träning; glädje.
För det är jävligt kul att pressa sig på cykel när smärtan inte är koncentrerad till 2 x 2 cm i ljumsken.
Kapisch!
Åh vad härligt! Jag förstår precis! Smärtan, hur liten den är, förstör ALLT annat och skapar både rädsla, ilska, frustration och sorg. När den så är borta blir allt så enkelt! Och roligt!
Livet blev helt plötsligt så mycket enklare och som du skriver roligare
Smärta är svårt. Ibland tvingas man leva med den och man glömmer hur mycket av det roliga den faktiskt kan kväva.
Tänk att en så liten yta kan orsaka så mycket. Glad att glädjen är hos dig åter.
Det är nästan ofattbart, och det är verkligen först nu i efterhand jag fattat hur mycket det påverkat. Trodde jag bara blivit lat eftersom jag hela tiden längtat hem och av cyklen på alla träningsrundor…