Jag och Emil- starka viljor. Min är lite mer slipad än Juniors.
Viljan är en stark drivkraft hos de som lyckas, blir bäst i sin idrott, men också hos dem som inte når ända fram.
Kanske viljan tom är större hos dem som inte når sina mål?
Låter det konstigt?
Jag ramlade över en artikel som tog upp problematiken kring att viljan kan vara en faktor som sätter käppar i hjulen på vår väg mot målet.
Många anser att det är en bra egenskap att vilja så mycket att man bortser från kroppens signaler.
Att man sätter sig över känslor som smärta, sjukdom, utmattning osv.
Viljan kan få oss att prestera utöver det vi trodde var möjligt.
Men viljan kan också få oss att forcera, och betala ett onödigt högt pris.
Det är häftigare att skriva “kroppen skrek nej, men jag fortsatte” än “kroppen skrek nej och jag lyssnade och genomförde inte sista intervallen”
Jag känner till flera personer som verkar helt skoningslösa vad gäller att prestera trots hotande skador. Nu menar jag inte smärta som syra, stumma ben osv. Utan jag menar när kroppen verkligen signalerar “slutar du inte nu så går jag sönder eller blir sjuk”.
Viljan är ett redskap vi många gånger behöver lära oss att tygla, plocka fram i rätt sammanhang och hantera med fingertoppskänsla.
Och absolut inte missbruka.
Mycket sant. Att tillåta sig att vara lite “lat” då och då är nog inte fel.
Nej, “lathet” är nog något helt annat. Att stå över pass ibland, för att verkligen kunna träna med kvalitét när det väl gäller, tror jag ger en bättre utveckling över tid. Rent viljemässigt går det att genomföra de flesta pass. Oftast heter det “man ångrar aldrig ett genomfört träningspass” och så är det nog rent känslomässigt. Men resultat och känsla går kanske inte alltid hand i hand?
Jag tycker inte viljan är någon fiende, värre är det med dumheten!
När man vill något riktigt mycket kan viljan driva oss till dumhet. Jag tror inte att det ena bara finns utan inverkan av det andra.
Dumhet, grupptryck, okunskap, det finns många saker som kan få oss att vilja saker fast vi egentligen inte borde.
Har man inte en jättetydlig målsättning annan än träning som sådan, spelar det kanske inte heller så stor roll.
Ja, det var ju precis det jag menade med “lathet”, därav citationsteckena Att inse att den där extra distansdagen mellan kvalitetspassen egentligen får motsatt effekt då du inte kan pressa dig lika hårt dagen efter på det viktiga passet.
Kanske är löpare bättre på att se det sambandet? Cyklister är över lag väldigt volymfixerade och glömmer att det inte bara är volymen som räknas. Kanske om du är proffs och cyklar på heltid. Då kan det se ut på ett helt annat sätt. Men de flesta svenska cyklister är hänvisade till att jonglera med tiden och hade fått större utdelningen om de vilat mer och orkat köra hårdare när det väl gäller. Och inte tävlat på träning (tygla sin vilja).
Idag ville min kropp ta den enkla och korta vägen under barnvagnspromenad i snömodd och snöfall. Huvudet sa NEJ – nu bara gör du det här – det blir fint det – och både huvud och kropp tackade mig senare, när jag väl tagit mig in i andra andningen. Nu larvar ju jag runt på oerhört lite och lätt träning, men detsamma gäller de där intervallerna när lungorna sprängs och syran sprutar. Det är bra med vilja – jag kallar den pannben där. Och du har rätt – det är en balansgång som vissa skulle ha mer nytta av att lyssna på, åt rätt håll.
Jag vet inte om löpare är bättre..jag tror det mer handlar om personlighet. Är man typ-A och prestations- och tävlingsinriktad och inte har nån som håller i en (tränare eller annan) kan det lätt dra iväg och man kör i väggen. Har själv varit där och hoppas jag lärde mig nåt av det…
Jag förstår vad du menar Sofy, handlar det om att träna för att bli gammal så kanske mycket av träningen behöver vara viljedriven? Har man som målsättning att bli bäst kanske man behöver förfina känslan för viljedriven träning. Ibland måste man ta i MER än man vill, ibland mindre. För egen del blir detta väldigt tydligt i mitt analysprogram; vill jag mer än jag klarar måste jag stå över viktiga pass och det straffar sig i längden. Under en kortare period går det bra att forcera, ex under en lägervecka vintertid. Etapplopp handlar också mycket om att vilja. Priset får jag betala månaden efter, men det har jag ju med i beräkningarna!
Jag har verkligen omvärderat det här med pannben, grispass osv under senaste året. Att gräva djupt kan få katastrofala konsekvenser. Den träning jag gjorde för sex veckor sedan påverkar min träning idag. Och den träning jag gör denna veckan påverkar träningen om sex veckor…
Att träna med en “spädis” kräver dock mycket vilja och att ta chansen när den finns!
Gränsen är hårfin och skitsvår att veta…
Men lite mer lathet kan nog vara bra för en del.
By the way, när ska du/ni till Playitas?
Hm, klurigt det där. Jag är av naturen väldigt lat och måste ofta piska på mig och ber nästan om att bli utkastad ur huset för att få till det där träningspasset ;-D Ibland går det bara inte och då är det nästan alltid en fysisk begränsning i form av sjukdom som sätter käppar i hjulet.
Det är ibland en fin linje mellan galenskap/dumhet och envishet. Jag hoppas att jag håller mig på den rätta sidan 
Jag har ofta dagar som är lite sämre p g a min MS och dagar som är jättebra. Jag har inte lyxen att vila de dagar som jag mår bra men det är pissväder ute, de dagarna ber jag som sagt ibland om push på ett eller annat sätt. Inte heller är jag bra på att lyssna på kroppen alltid och kör kanske på även om jag skulle vila… Förkyld/feber/infektio=stenhårt vila i alla fall. Men jag jobbar på att bli bättre på att lyssna
Kram H