Det är ett år sedan jag startade med min immunterapi på SUS.

Det har varit mycket upp och ner under behandlingen och under senhösten verkade det som att kroppen börjat bilda de antikroppar som är tanken med behandlingen.

Vid ett tillfälle glömde jag dessutom att ta den medicin som är en del av behandlingen. Det kom jag på först EFTER jag fått giftet och satt den obligatoriska halvtimmen i väntrummet.
Tusen tankar flög genom huvudet, men sedan tog förnuftet över, eftersom jag INTE låg på akutens övervakning vid det här laget så var det lungt. Och min tålmodiga allergisyster bekräftade också detta. Hon sa att jag kunde sluta med medicinen om jag ville, och det ville jag egentligen eftersom jag har biverkningar av den också.

Nu har vi speedat upp takten för att bli färdiga med upptitreringen som vanligtvis tar 6 månader. Vi är uppe i ett år i dagsläget och ännu inte färdiga.

Så fort någon nyser på mig blir jag sjuk, immunförsvaret är tämligen transparent.
Dessutom innehåller giftet aluminium (konserveringsmedel) som jag är starkt skeptisk till, ganska tidigt fick jag symtom från lederna. Men dessa kunde inte ledas till giftet enligt läkaren. Fast jag köper inte det. Bara för att en biverkan inte finns dokumenterad så är det inte detsamma som att den inte finns.

Men nu är det bara att “ta skiten” så vi blir färdiga, allt annat får vänta.

Ingmarie frågade mig förra helgen vad jag har för mål med säsongen, och ur min mun kom “jag ser det som en mellansäsong”.

Just nu känns “tävling” ganska avlägset. Men det kan jag inte heller begära när jag i dagsläget är aningens sliten både mentalt och fysiskt. Och det är inte heller rätt läge att ta några beslut. Så det får vänta tills det flyter på med träningen igen. S0m tur är funkar styrketräningen, så jag kan minimera “muskelsvinnet”!

Ett steg fram och två tillbaka.
Så kan det vara ibland, det som kallas livet.