Har inte så mycket att orda om just nu, och inom kort går jag off-line en kortare period.

Under tiden kan andra roa er (om ni inte redan läser dessa bloggar):

Sara, min fantastiska träningsvän som ständigt utmanar sig själv och springer från de flesta.

Dajana, gladiator-utmanare och fantastisk fystränare.
Tjejen som fick mig att börja älska känslan av att vara STARK igen. Och älska styrketräningen på riktigt.

Daniel, friskaste, grymmaste Daniel som tillsammans med sin fina Sofie kämpar för att få sitt eget lilla barn. Och krossa pers på löpande band.

Jona, som flyttat till Outside med sin träning.

Nyfunna bloggen Mr 29´er- som jag inte vet så mycket om än.

Magnus, funktionella tränaren som tjusat alla huvudstadens grymma träningsbrudar, nu försöker jag bussa en manlig cyklist som bloggar på honom. För balansens skull. Och för att jag  gillar det jag ser att Magnus gör.

Trimicke, ja 25 minuter i plankan säger väl allt.

Benjamin Justesen, Dansk mästare XCO och MX 2011

Niklas, cyklisten som inte lämnar något åt slumpen.

Och såklart finns det många, många fler.
Lägg gärna till dina egna länktips i en kommentar.

Vi ses och hörs snart igen!

www.youtube.com/watch?v=etERTroO9Vg

www.youtube.com/watch?v=dwoZ1IVxiO0

Alltså, det här är inte på skoj.
Vill du utvecklas som cyklist i terrängen  kan något av ovanstående faktiskt hjälpa dig!

Pedalo

Indo Board

Slackstar

Viljan är en stark drivkraft hos de som lyckas, blir bäst i sin idrott, men också hos dem som inte når ända fram.

Kanske viljan tom är större hos dem som inte når sina mål?

Låter det konstigt?

Jag ramlade över en artikel som tog upp  problematiken kring att viljan kan vara en faktor som sätter käppar i hjulen på vår väg mot målet.

Många anser att det är en bra egenskap att vilja så mycket att man bortser från kroppens signaler.

Att man sätter sig över känslor som smärta, sjukdom, utmattning osv.

Viljan kan få oss att prestera utöver det vi trodde var möjligt.

Men viljan kan också få oss att forcera, och betala ett onödigt högt pris.

Det är häftigare att skriva “kroppen skrek nej, men jag fortsatte” än “kroppen skrek nej och jag lyssnade och genomförde inte sista intervallen”

Jag känner till flera personer som verkar helt skoningslösa vad gäller att prestera trots hotande skador. Nu menar jag inte smärta som syra, stumma ben osv. Utan jag menar när kroppen verkligen signalerar “slutar du inte nu så går jag sönder eller blir sjuk”.

Viljan är ett redskap vi många gånger behöver lära oss att tygla, plocka fram i rätt sammanhang och hantera med fingertoppskänsla.

Och absolut inte missbruka.

Hur 2012 än artar sig så fick jag iallafall in en femetta genom dagens pass.

Benstyrka på gymmet efterföljt av intervaller ute är inte ett pass jag ser fram emot med överdriven förtjusning. Styrkan är inte så mycket att orda om, det är bara in och köra. Aldrig några problem med motivationen.
Men de efterföljande intervallerna går på ren viljestyrka på telefonstolpstela ben.

Men idag gick det som tåget.
Det måste vara mina nya skor Asics Sky speed 2.
Helt oförtjänt har jag köpt ett par nya lätta skor.
Men man ska inte underskatta kraften i ett par nya skor!

Tuffade på i två kilometer innan jag startade mina 10 x 2 minuter.

Det är en speciell känsla att springa efter benstyrka.

Idag var jag mest trött i armarna efter att ha invigt mitt gummiband på gymmet igår.
Och det sjuka är att det är ännu värre att springa efter att ha kört maxstyrka för överkroppen.
I mitt huvud rimmar det inte alls att jag har svårt att löpträna med trötta armar.

Och idag hade jag rejäl baksmälla i överkroppen efter gårdagens negativa chins och ett par omgångar chins med gummiband .

Om någon får för sig att beställa gummiband från Budo&Fitness just till chins.
Köp för allt i världen inte gråa!

När gummibandet kom på posten undrade jag på allvar om någon skojjade med mig.
Det var i storleksklass med en drivrem till en bandvagn.

Nu har jag delat gummibandet på bredden så jag har två likadana och får lagom mycket hjälp. Hade jag slängt upp det ursprungliga bandet hade jag skjutit ut mig själv genom taket på Träningsvärket som en jättelik slangbella.

Idag har jag också hunnit med ett experiment i köket med kokosolja, havregryn, rivna morötter, mosad banan, passionsfrukt,kakao och lite råsocker. Tryckte ut detta i en form och mosade halvtinade jorgubbar som jag bredde över “botten”. Till det serverades kesella med lite vaniljsocker.

Första intrycket var inte överväldigande, men efter en stund så fann smaklökarna smaken ganska angenäm. Jag tror tom Emil åt upp sin bit till slut.

Fast allt blir gott i gott sällskap!

Hjulen snurrar igen efter en bokstavligt talat fastlåst period i mitt liv.

Det smög sig på mig.

Nu kommer jag  plötsligt ihåg hur det känns att kunna koppla in rumpmusklerna när jag kör mina intervaller på Monarken.

Mitt bäcken var tämligen stelt, och det fortplantade sig genom bröstryggen och upp i nacken.
Eller så gick det uppifrån och ner, det vet vi inte.

Men det jag trodde var en total motivationssvacka var verkligen INTE det.
Jag var bara fånge bland skelett, muskler och leder.

Efter en svängom på gymmet, där jag åter kände mig som mig själv och inte som en stel kopia, släppte motståndet. För egentligen var det inte ett motstånd mot att pressa mig jag kände. Det var ett motstånd mot själva “motståndet” i kroppen som jag upplevde.

Jag är rätt bra att tackla att folk kör ifrån mig, att andra är starkare, men jag är kass på att tackla avbrutna träningspass.
Det är ett sådant antiklimax att det inte liknar något annat.

Men idag var jag tvungen.
Sadeln på Monarken lossnade i ett beslag.

Så nu har jag kallat till Krismöte i eftermiddag och det som ska diskuteras är:

VAD GÖR VI NU???

Jag är helt beroende av järnskrotet.
Att börja köra ute är out of question.
Det är helt enkelt för kallt för mig för att det ska bli någon kvalitét.
Och det handlar inte om att jag är en mes, det är banne mig hårdare att sitte inne och plåga sig med maximalt syreupptag och tröskelintervaller.

Man måste ändå ha så kallt i rummet att det blir frostskador på fötterna.

Tre nålar i häcken.
Upptryckt i väggen.
En tumme i käkmuskeln.
Ett, två tre -”nacksving”

Ingen är starkare än sin svagaste länk.

Tankarna har vandrat fram och tillbaka under hösten,
“tänk om jag kör min långsammaste säsong i år”.

När jag låg med ansiktet inpressat som en julkorv på britsen yttrade jag för första gången dessa tankar utanför min hjärna.

Att få ventilera tanken och få till svar att “ja, sätt in det i ett treårsperspektiv” var en befrielse.

Ny massa ska flyttas både framåt och vertikalt.

Det har aldrig varit så enkelt att lägga upp cykelträningen som det är nu, all tid jag har lagt ner på att lära mig att samla in data, analysera styrkor och svagheter och slutligen omvandla det till pedalvarv i förhållande till “kravspecifikation” betalar av sig.

Cykling är inte raketvetenskap om man hårdrar det, även om många livnär sig på att framställa det så.

Raketvetenskapen ligger snarare i att veta hur man gör för att hålla sig skadefri, veta hur man gör en “proper bike-fit” och prickar in en formtopp till exakt rätt datum (och inte i januari)

Men träningsprinciperna som sådana för cykel är ganska simpla.

Ta reda på vilka krav som ställs.
Träna på att uppfylla kraven.
Ta reda på om du har de rätta fysiska förutsättningarna att lyckas.

Vissa saker kan vi träna oss till.
Vissa saker föds vi till vare sig vi vill eller inte.

Starkare muskler innebär inte bara att de lyfter mer vikt.
De blir också starkare på att hålla emot.
På gott och ont.

Jag är oerhört tacksam att jag har Jimmy att stötta mig mot när kroppen trilskas.
För jag vet att han fixar inte bara till, han kräver också något av mig, att jag själv jobbar aktivt för att bli av med div skavanker och hålla mig skadefri.

Med mig från Jimmy fick jag inte bara tre hål i skinkan, jag fick också insikten att det mycket väl kan bli så som jag befarar.

En förändring kräver ibland modet att ta ett kliv tillbaka, att vidga perspektivet, att inte vara så ha-galen i nuet.

“We want it all and we want it NOW”

Är det inte ofta just det, som gör det så svårt, att lyckas på lång sikt?

Det är stor oreda på diagonalen. Naprapat Jimmy konstaterade att det var väldigt lite aktivitet i min högra höft och det är anledningen till min “tippande” upplevelse av kroppen och att jag inte får med mig höften vid bla bålrullning.

Vad som orsakat detta har vi inget svar på i nuläget.
Mina egna tankar är att det handlar om en ganska lång kedja…

Men just det här med aktivitet på diagonalen är intressant.

Om man som huvudsaklig idrott har en gren som främst jobbar framåt så kan träningen lätt bli endimentionell. Och om man som jag, är främst cyklist så jobbar man dessutom endimentionellt i ett fastlåst läge.

Om man tittar på positionen som sådan på cykel är den fixerad vid fyra punkter. Och utifrån vilken “set-up” man har, kommer kroppen att arbeta fastlåst på olika sätt. Jmf ex en vanlig linje- med en tempohoj.  Gluteus m kommer jobba mer ju längre fram och ner jag kommer. Kroppen jobbar dessutom olika på en linjecykel och en MTB.

Fyra fixerade punkter gör också att rörelserna är begränsade, och över tid så adapterar kroppen till detta fixerade rörelsemönster.

Tidigare har jag nämt bla problematiken att gå från enbart cykelträning till cross-training cykling- löpning, där jag upplevt problem från fot och underben relaterat till dels avsaknaden av stötbelastning av vadens ytliga muskler, samt fotens fixering i pedalen.

Det finns absolut en vinst i att rikta en del av fysträningen på att motverka dessa negativa effekter.

Nedan hittar du en översikt över hur kroppens position på cykeln påverkar kroppen ur bla biomekaniskt perspektiv. Artikeln i sin helhet är skriven av Tommi Paavola.

“CYCLING – PHYSIOLOGICAL AND BIOMECHANICAL CONSIDERATIONS

A) Cervical spine extended – The body position is forward flexed, but the eyes stay level with the horizon. The neck extensor muscles may become shortened.
B) Middle back/thoracic spine immobile – The absence of rotation and the spinal extension can lead to a flexed spine “mold.” This has many consequences, such as a decreased abdominal wall loading and a decreased ability to rotate.
C) Lower back in flexion – Back muscles get stretched out during the extended flexion. This could contribute to weakness of the lower back muscles.
D) Pedaling range of motion (hamstring) – The seated position and the pedaling motion may cause muscular imbalance in the hamstrings and other muscles in the region (popliteus, etc).
E) Leaning forward, gripping the bars – Cyclists “carry” a part of their body weight by leaning on the handle bars. This emphasizes the forward flexed “mold” and decreases the multi-planar function of the shoulder and the scapulae.
F) Pedaling range of motion (hip flexors) – A cyclist rarely reaches a full hip extension. The flexion-dominant range of motion and the pedaling motion (pulling) lead to shortened hip flexors and potentially to inactivity and weakness in the hip extensors.
G) Knee on a “fixed” track – The seated position with the fixed foot can over time lead to imbalances between the quadriceps muscles. The stability of the knee may be compromised as the inner portion (vastus medialis) becomes more inactive and the outer portion (vastus lateralis) becomes relatively more active and “tight.” This also connects to the iliotibial band problems.
H) Shoes “clipped” in, the foot as a lever – The foot functions as a transmitter of forces from the big prime movers to the pedals. Depending on the riding style and the use of the pedals, the calf/shin musculature can become chronically imbalanced (tib. anterior, gastrochnemius).”

Uppvärmningen på åtta minuter i inledningen är designad av Tommi Paavola och fokuserar på att få med kroppens samtliga plan. Om man tittar noga så jobbar han inte bara framåt-bakåt, sida-sida utan rotationsmomentet finns även inbakat.

Just rotationsmomentet saknas ofta som cylist.
Förutom när man gör en ofrivillig 360.

Så… ur ett rent biomekaniskt perspektiv,
är triathlon då den optimala kombinationen?

(håll för öronen när Kaspers och Johns respons på ovanstående kommer

Känner på mig att 2012 kommer bli ett turbulent år.

Viljan är stark hos många, men ovissheten är ännu större hos de flesta.

Om det har varit tuffa tider tror jag inte vi på långa vägar sett kulmen.

Våldet, oviljan att se andra, egoismen växer och frodas.

I andra ringhörnan finns det andra, att inte sätt sig själv i första rum, att ge plats, att se.

Detta är saxat ur Seth Ronlands blogg:

“Det går att vara schysst i livet, det går att utmana folk i artighet och ändå lyckas. Det känns som detta försvunnit i det hårda samhälle vi lever i, där den ena svordomen efter den andra aviseras på bästa sändningstidernas, eller där ungdomslåtarna heter ”vill du ligga med mig”. Ett lågvattenmärke i vår historia. Någon måste vända på det, så varför inte börja idag.”

Läs bloggen i sin helhet och fundera.

Det handlar om attityd,
en fokusförändring från “What´s in it for me?”
till “How can I help”
eller “What can I give”

Innan jul så bestämde jag mig för att börja filma vissa övningar.

Dels vill jag se var det brister tekniskt och styrkemässigt.
Väldigt nyttigt, det är inte så att det är lite diffust var det brister.
Det är solklart och gör det lättare att åtgärda.

Mera bål, mera bål, mera bål, mera bål och ännu mera bål.
Både styrka och rörlighet.

Sen är det rätt befriande att sitta och titta på sig själv, efter ett par vändor slutade jag skämmas och accepterade att “jamen det är sådär jag ser ut”.

Nu skäms jag så lite att jag lägger ut dem.

Fällknivar och rullningar funkar inte alls i nuläget eftersom kroppen är som “lutande tornet i pisa”.
Någonstans på vägen kopplar det inte rätt.
Men jag tog mig själv på orden och ska till Jimpa imorgon.

Stort tack till min grymma fystränare Dajana som introducerat alla dessa övningar för mig!

Håll till godo,
sälmamman rullar, niger och pinnar! (ivrigt påhejjad av sin söta lilla kut)

www.youtube.com/watch?v=yJWFPPC-HmE