Det är rätt enkelt, dit man tittar går cykeln, och med lite fart kommer man över det mesta bråten ute i skogen. Dessutom lyckades jag köra hela rundan själv idag, utan att köra fel. Det har tagit mig närmare två år. Skam den som ger sig, eller vad säger du John?

 
Skördetid i skåneland. Gissa plejset.

Etapploppet  Craft Bike Transalp avgjordes idag då lagen gick i mål i Riva del Garda i Italien.

Kristine och Anna-Sofie Nörgaard tog sig obesegrade hela vägen till Riva, och i mixed var en annan skandinaviska framträndande genom finländskan Pia Sundstedt (teamade med Daniel Gathof)

Här hos oss har suget att ge sig ut i europa (?) för ännu ett etapplopp åter väckts. Det finns för- och nackdelar med en sådan satsning. Fördelen är att man har ett stort event att lägga allt krut på, nackdelen är att man inte gör så mycket mer det året. Mycket talar dock för att vi borde ge oss iväg igen eftersom en andra gång inte kommer kräva så mycket förarbete på detaljplanet. Vi vet vad ger oss in i, och vad som kommer krävas av oss. Det är ingen turisttur över alperna, och nu är vi  ännu några till från sverige som vet vad Transalp rent praktiskt innebär.

Som småbarnsfamilj är det  inte optimalt att åka på tävlingar varje helg, inte för oss som inte har en uppsjö av fastrar, mostrar och andra hugade att steppa in som barnvakter när det drar ihop sig mot tävlingshelg. Stressmomentet att fixa med passning tar död på tävlingsglädjen.

Och vi är inte  familjen som parkerar oss med parasollet på stranden under semestern. De bästa semesterupplevelserna är de som förknippas med salt svett och ett vilt bankande hjärta och den härliga känslan att slå sig ner och käka middag efter en hård dag i sadeln.

Men jag fortsätter på inslaget spår och bestämmer inget. För tids nog finns svaren där ändå, utan min aktiva inblandning. 

Livet är inte så svårt, om man låter det vara lätt! 

Här kommer lite länkar till etapplopp att sukta efter 2011!

Trans Germany  (fyra dagar)

Craft Bike Transalp

Absa Cape Epic (Sydafrika)

Trans Schwarzwald

Kanske finns det fler attraktiva lopp jag missat?

Sakta men säkert händer det något uppe i kontrolltornet.
Att säga att jag fått “rötter på hjärnan” är att underdriva. Speciellt rötter som lutar på fel håll får mig nästan att kissa på mig av rädsla och istället för att attackera så låter jag mig snärjas av dem.

Idag hittade jag dock något som varit försvunnet under lång tid; bra ben och “det tuffa huvudet”.
Det tuffa huvudet är liktydigt med tankar som inte viker för rötter eller känslan av stigande syra i benen.

Smärta dränerar kroppen. Sedan i januari har jag haft ont under varje träningspass på cykel. Eftersom det inte har handlat om skadesmärta från skelett eller muskler har jag tänkt att det bara är i mitt huvud smärtan finns som en upplevelse. Men nu fattar jag hur mycket det påverkat min förmåga att prestera. Att vara smärtfri innebär också att jag hittat tillbaka till en viktigt dimension vad gäller träning; glädje.

För det är jävligt kul att  pressa sig på cykel när smärtan inte är koncentrerad till 2 x 2 cm i ljumsken.

Kapisch!

Ordning och reda.
Det gillar jag.
Struktur och rutin.

För ovanlighetens skull känner jag att jag blåser lite dit vinden för mig. Nyfikenhet och dagsform får styra. Idag hoppade jag in i en löpgrupp bestående av “vänner och vänners vänner” och fick ett fartpass och en rejäl spark i baken.

Älskar att brottas mot mig själv, att pina mig och pinna på mot ryggen framför, eller envist suga mig fast i en uppförsbacke. Och det är ytterligare en dimension att få ge och ta energi från andra som också kämpar runt en.

Symbios.

Har fortfarande inte bestämt mig angående “the big five”. Däremot har jag identifierat den första som jag måste attackera ganska omgående. Den mest smärtsamma , eftersom den kommer i relationsform.

Men det känns tryggt att ha rutin och struktur att hugga tag i när jag känner mig redo.
Ett nio veckors löpprogram  finns färdigt och väntar när jag känner mig redo att åter kliva på tåget.

Därför känns det tryggt att driva med vinden ett tag.

Jag tillhör det där släktet som ofta “bestämmer sig” för saker.

Men igår, i ett helt oväntat ögonblick slog det mig att jag missbrukar denna vansinnigt laddade mening oerhört och ofta.

För när man har bestämt sig så har man tagit ett beslut att genomföra något.

Därför ska jag bli mer försiktig med att säga och tänka att jag “har bestämt mig”. För det har ingen tynd längre. Allt för lättvindigt ändrar jag mig, fast jag varit fast besluten att genomföra något.

Så från och med nu finns det ingen återvändo när jag säger att jag har bestämt mig. Det innebär att jag mycket nogrannare måste tänka igenom om mitt mål är genomförbart och hur viktigt det är att jag verkligen gör en förändring, och vad förändringen i sig har för konsekvens.

För jag har nog bestämt mig för att sluta äta godis och minska på sötslisket ett par hundra gånger. Men aldrig lyckats. Och jag tror i ärlighetens namn inte heller att jag kommer att lyckas med konststycket att “aldrig mer äta en godisbit i hela mitt liv”. För jag är inte beredd att ta konsekvenserna av mitt beslut. Jag vill nog inte innerst inne heller. Därför måste det beslutet ligga på ett helt annat plan än “förbudsplanet”.

Om jag ser rent krasst på mig själv så tror jag att det kanske finns fem (stora) saker jag vill ändra på. (ni som känner mig kanske tycker ett det är många fler:)

Sen är mitt liv perfekt:)

Eller nej, då kommer det antagligen fem nya saker.

Perfect is nämligen boring.

Dagishalsen är utläkt. Som ett minne har jag en fet blåsa på tungan och torrhosta.

Två dagar utan träning innebär abstinens. Tio dagar innebär att man växlar ner, börjar baka och inte längre behöver tvätta berg av kläder som lukar illa. Man behöver inte heller duscha. Fast det måste man iallafall när håret känns som smör.

Men idag kastade jag mig åter ut i dyngan. Fast idag var det torrare än jag kan komma ihåg att det var sist. Kom på mig själv att tänka “det måste vara så här det känns att sitta i karantän”. Det bara flög på mig vid ett illa valt tillfälle, där jag egentligen skulle bekymra mig mer om de rötter som slingrade sig under mitt hjul. Men det känns lite som hela sommaren varit en enda stor väntan på knän som ska svullna av och snitt som ska läka.

Men idag var en bra dag. 60 km i behagligt tempo. Ingen stress alls, utan jag och Kasper körde Malmö-Torup-Bökeberg-Malmö. Betade av slinga för slinga och kroppen kändes ok i distanstempo. Det är där man får börja, och sen bränna av en rejäl rackabajsare till intervallpass.

Sen är jag game igen.

Redo för nästa “dagishals” eller formtopp.

Vem vet vad som väntar bakom nästa krök?

www.youtube.com/watch?v=s6lnzA5GX7o

Sitter här med dagishals, för vilken gång i ordningen har jag glömt. Men jag har kört det här klippet om och om igen under en veckas tid. Känner hur jag långsamt transformeras.

När jag blir frisk igen ska jag gå ut och visa världen!

Armbågar, knän, höfter…

Att möta asfalten i höga hastigheter brukar tyvärr resultera i smärtsamma skrubbsår fulla av grus.

A och O är att göra rent. In i duschen, se till att få bort allt skräp som sitter i såret, skrubba med tvål och ljummet vatten. Blir det inte rent så kommer du få problem med läkningen. Klarar du inte detta själv så är det bara att ta sig till en vårdcentral eller i värsta fall sjukhus för att få smärtlindring och hjälp att rensa upp.

Idag finns många bra förbandmaterial som både lindrar smärtan och underlättar läkningen. Mepitel är ett nät av silikon som läggs direkt på sårytan och kan användas upp till 2 veckor. Nätet kan sköljas av vid behov och användas igen. Nätet kan minska besvärlig ärrbildning. Lägg ett absorberande förband över så slipper du fastna i lakanen…

Gamla röda ärr kan blekas med ett ärrförband som heter Mepiform, det innebär att det inte är försent att snygga till sina ärriga knän och armbågar! Men det kan behövas behandling i upp till ett år.

Mer info finns hos Mölnlycke

Så, håll dig på cykeln i sommar!
Men om olyckan är framme så slipper du iallafall fastna i lakanen…

Det var länge sedan jag närvarade vid en tisdagsträning. Det kan ta emot att ta sig till en sådan när man varit ur sadeln länge, för det kan göra rejält ont i benen.
Men i vilket fall så mötte jag upp Camilla, Kristina och tog mig till Klubben Cyklistens hemvist. Tidigare under våren har jag med gott resultat tränat med CK Ringen, men i det skick mina ben är just nu,  behöver jag fler folk som kan fånga upp mig. Med Ringen är det vanligtvis jag som har sämst ben och sitter som en klisterlapp längst bak på tempointervallerna.

Klubben cyklisten har ett lite bredare spektra av cyklister. Detta medför både för- och nackdelar. Om Ringen är lika med preussisk disciplin (vilket jag starkt förespråkar) så var det lite mer texas med Cyklisten. Iallafall denna tisdagen då man valde att hålla ihop samtliga. Valde att gå med runt, och där framme var det ändå städat. Egentligen var det kanske jag och Camilla som utmanade ödet mest när vi genade frisk genom i kurva i Skabersjö. Och fick möte.
Å andra sidan blev vi inte omsläppta under intervallen så tillslut körde vi en rövare på insidan och hamnade lite tokigt in i kurvan.

Men det var en av de bästa kvällarna på länge.

Jag var med igen, benen var med, även om det fattas en bit till den riktigt sköna formen. Solen sken från en skyfri himmel, elektrolytblandningen perfekt i flaskan, alla var glada och det fanns inget som kunde störa mig.
Inte ens texaskörning, vilket annars brukar sluta med att jag sitter och skäller på folk. Men jag höll mig i skinnet, så jag kanske får träna med cyklisten igen.

Så magplask n0 2 för dagen blev inte så mycket magplask utan snarare ett ganska snyggt “inhopp”!

Jag vill gärna springa de snabba passen när benen känns bra. Därför blir det en del ommöbleringar under veckorna. Ofta ligger de snabba passen som en klumpm mot slutet av veckan allteftersom livet kommer emellan.

Men jag har tänkt om. Väljer att  fortsättningsvis, så långt det är möjligt, tänka som Lisa Blommé “Det är inte hur det känns utan vad jag gör” som är viktigt.

Hädanefter är mitt mål att beta av passen ett efter ett även om dagsformen säger något annat. Helst av allt vill jag springa snabbare, pass för pass. It won´t happen. Är fast på en platå och för att komma vidare behöver jag tugga vidare, pass efter pass. Det går inte att bygga på höjden utan en stabil grund.

Så idag sprang jag ett snabbdistanspass trots att allt var fel från början. För varmt, snuvig (men inte FÖR snuvig) och ingen bra känsla alls. Som bäddat för ett rejält magplask. Men jag knöt näven, satsade och… föll. Inte för att jag förväntade mig det utan för att kroppen helt enkelt inte orkade hålla ihop i värmen.

Jag vågade satsa och vågade ramla.
Men jag var nöjd efteråt.

För jag knöt näven och slet, jag utmanade och hade det riktigt jobbigt!

Och så en liten belöning. Men mest av allt förtjänade jag glassen.
Skorna kan jag inte riktigt leva upp till

Och det bästa av allt. Jag är numera BÅDE löpare och cyklist igen!