Jag är bra på vissa saker. Men en katastrof på andra.

Under hösten gick jag regelbundet till Robert Glembro som efter mycket arbete faktiskt fick bra skick på mina stela muskler. Sen blev det jul, fick en och annan förkylning och så vips hade det gått allt för lång tid sedan jag fick en rejäl massagebehandling.

För nu är det enda jag kan komma ihåg hur ont det gör när stela muskler ska släppa…

Den här gången hade jag tur, för Robban ringde och jag kan inte ljuga, så när han frågade hur jag hade det så sa jag som det var. Att baksidorna bråkar och att jag känner en viss oro inför Mallorca och den enorma belastning  jag vet det innebär på kroppen, och ffa baksidorna.

Så, två tider inbokade innan avresa. Resten får vi ta tag i när jag kommer tillbaka till igen.
I år ska jag också försöka att köra med huvudet och inte med viljan. För jag kan pressa mig till mycket mer än jag fysiskt klarar av i efterförloppet.

Säsongen är lång…

Palmanova.

Termometern visar plusgrader. Inget att be för, bara klä sig, lager för lager, ut med cykeln och hålla hög fart.

Ingen idé att försöka sig på några distanspass. Bara att stå på gasen från början!

Get out!

Eftersom alla små storlekar var slut förra året var jag ute i god tid med en beställning av kläder från Maloja. Lättköpt är jag. En omgång snygga kläder är allt som behövs för att få vinterns envisa klor att kännas tämligen avlägsna. Nästan som att det aldrig hände.

Vem glömmer inte isbanor och snortappar med färger som dessa?

Kissingbird, byxa och tröja i färgen Chili.

Samtliga foto: www.maloja.se

Glöm inte, 20 mars i Ängelholm.
Då provar vi ALLT de har. Vi har två platser i bilen om någon vill åka med oss upp.

Och för dig som behöver lite värmande, vackra bilder klicka här.

När vi anlände till Fuerteventura hängde regnet i luften. Mörka skyar tornade upp sig och släppte en aningens väta under eftermiddagen. På balkongerna runt omkring hängde regnjackor och smutsiga strumpor. Och jag funderade på om min packning var allt för optimistisk… Att resa med cykel är allt annat än “lätt”. Därför försöker jag minimera allt annat, vardagskläder, necessär osv.

Cyklarna hade klarat resan fint och på något märkligt vänster lyckades de också resa på fribiljett. Som vanligt är reglerna luddiga vad gäller busstransporten sista biten till hotellet. Busschauffören stoppade pengarna i fickan och något kvitto såg vi aldrig röken av. Men spanska skatteverket kanske inte ens existerar? Å andra sidan kontrade vi på hemresan med att vi betalat för “tur och retur”. Så vi är väl likadana skitstövlar.

Middagsbuffén på Playitas är fantastisk. Massor av grönsaker och fisk- och kötträtter som lagas på plats. Frukt- och efterrättsbordet hålle samma höga standard. Och som vanligt när det är buffet så äter vi en tallrik för mycket vilket resulterat i bongomage samtliga kvällar.

Efter en stadig frukost på måndagmorgonen (frukostbuffén håller lika hög standard) så bar det iväg efter väganvisningar från Garmin edge 705. Kasper hade på förhand lagt in de rutter vi skulle köra. Ett genidrag eftersom vägnätet på grus är oändligt och det inte finns några på förhand markerade mtb tracks.

Ganska snart insåg vi varför man rekommenderar fullys på ön, grusvägarna är ofta slagiga och nerförskörningarna KRAFTIGT slagiga. Det är inget problem att ta sig runt med en HT, om man är hårdskinnad vill säga. För två bleka skandinaver som inte kört distanspass sedan lucia var det dock en aning hårt för huden på “slitdelarna”.

Vackert och ofta havsnära med MTB.

Något som vi missade helt var att ta med någon form av plåster/tejp, terrängen är stenig, dock inte så vass som Lanzarote, men tillräckligt ruff för att skrapa av huden om man går omkull. Den mesta av tiden befinner man sig långt från bebyggelsen och att kunna tejpa ihop sig själv är ett måste för att ta sig vidare. På vissa ställen tar man sig inte ens fram med bil.

Fuerteventura är backigt, inte bergigt som de andra öarna. Stigningarna är dock bitvis brutalt branta då man oftast inte väljer att dra vägen i en serpentin utan rakt upp. Under tisdagens pass fick vi erfara detta då vi klättrade från havsnivå upp till 460 möh på ca 2 km. Jag hade det lite enklare som kör tredelat…
Snittlutning under den här stigningen var 23%.

Under den här turen fick vi också forcera ett par lager taggtråd. Men varför låter vi vara osagt.

Rent estetiskt tycker jag fortfarande att Lanzarote är vackrare. Blått, svart och vitt. Fuerteventura är brunt, blått och så ett gytter av olikfärgade byggnationer. Och så spräckligt i form av de 30 ooo getter som befolkar ön. Man stöter på dem överallt och jag har inte förstått vad de lever av. Sten?! På många ställen fanns inte tillstymmelse till växligthet utan bara sten så långt ögat kunde se. Och inget vatten.

Bäääää… (ser ni vägen? Skump, skump…)

Resten av veckan fortlöpte i samma anda. Tyvärr hade jag problem med bodyn i bakkassetten som kastade in handduken och jag svor i alla nerförskörningar eftersom jag tvingades sitta ner. Så fort jag slutade trampa la den upp kedjan och lät som ett tröskverk.

Underlaget sliter hårt på bla däcken. Ta  därför med de viktigaste reservdelarna hemmifrån. Verkstaden kan bistå med verktyg och fotpump men reservdelar är en bristvara.

Min optimistiska packning visade sig tillräcklig. De första dagarna åtnjöt vi svag vind och klarblå himmel. Vinden friskade i de sista dagarna men regnet höll sig  på avstånd och vi kom torrskodda genom hela veckan.

Cykelbrännan på plats även i år.

Det enda negativa med Playitas är deras Supermercado. Dyrt och dåligt. Lägg lite tid på att handla nere i byn. Går buss från Playitas. Själva byn La Palyitas är också värd ett besök. Där ligger små mysiga restauranger med oslagbar havsutsikt, och man kan gå längst stranden tillbaka till hotellet.

Tyvärr så finns det hundar även på Fuerteventura, och vissa av dem gillar att jaga cyklister. Men den lilla terriern vid det vita huset ett par km från Playitas låter mest. Han verkar inte vara av den bitiga typen utan gillar bara att jaga fötter som åker runt, runt. Efter ett par rundor lärde vi oss. Och den jäkeln är en liten smygare, han säger inget förrän han är precis bakom vaden…

Kanske är det också därför jag starkt anbefaller GPS och att man plottar ut sin runda innan man ger sig iväg. Det är förenat med obehag att hamna på “privat” område med skällande hundar som sliter i sina kedjor. Iallafall jag drabbas lätt av panik i dessa lägen. Det enda jag då kan höra är kedjor som rasslar, bestar med stora käftar som bara väntar på att få sätta tänderna i min bleka vader och mitt hjärta som bankar av rädsla i bröstet…

Slutligen kan jag säga att vi kommer återvända till Playitas redan i år. Och då kommer vi även använda oss av deras övriga faciliteter som gym och gruppträning(kostnadsfritt). Vi överväger också att under den resan hyra cykel då vi kommer resa alla tre och inte kommer kunna cykla ihop. Kostnaden för att hyra en cykel under en vecka är ca 60 euro.

Nu laddar vi om inför nästa resa till Mallorca. Den här gången blir det enbart lvg. Lite snällare mot slitdelarna där bak…

Månlandskap…

Nu lämnar vi snön och Sverige för en stund. Stora väskor är packade med bredspårat.
GPS:en laddad med träningspass.

Mer lägligt än så här tror jag aldrig ett träningstillfälle sydöver har kommit. Känns konstigt att lämna tumvantar och mellanlager hemma. Nästan så jag vill packa ner dem utifallatt…
Men nej, tog mitt förnuft till fånga. Det kan bli skitväder, men max långa ärmar och en väst.
I värsta fall knävärmare.

Hej då snön, vi ses snart igen!

Lördagen den 20 mars har vi fått möjlighet att komma till Malojas Showroom i Ängelholm och berätta om Jeantex bike transalp 2009.  Tag chansen och avverka 650km och 22 000 hm på under timmen!

För att alla ska vara färdigrastade och fikasugna drar vi igång kl 15.oo. Skulle det nu bli pangväder just den här helgen så finns det möjlighet till en gemensam cykeltur från ca kl 11.oo. Men det återkommer vi till i så fall.

Och butiken kommer vara laddad med vårens nyheter (can´t wait!!).

Hör gärna av er om ni kommer så vi vet ca hur mycket fika som kommer gå åt (mail, sms, kommentar eller snöboll på rutan, alla former går bra)

Förra året var det inte så svårt att arbeta mot säsongsmålet. Det var klart och tydligt definerat. Jag och Kasper jobbade stenhårt med all logistik och fick med oss fantastiska samarbetspartners som vi fortfarande har bra relation till. Vi körde klubblöst och autonomt.

När hösten kom och vilan var över beslutade vi oss att ställa upp i de tävlingar som var kvar i bla sydcupen och långloppscupen. För det krävdes licens och klubbtillhörighet. Antagligen är seriöst satsande idrottare det värsta tänkbara för en klubb, vi ställer  krav men har ingen tid att lägga på ex styrelsearbete.

Eftersom CK Ringen inte har någon aktiv MTB verksamhet så valde vi en klubb utanför Malmö vilket gjorde det ännu svårare att ställa upp och hjälpa till. Men vi belastar inte heller klubbens tränare eller klubblokal/utrustning. All transport till och från tävling bekostade vi själva och vi krävde inte heller refundering av erlagd startavgift.

Jag fyller 35 år men känner att jag har fem år kvar på elitnivå (kanske har jag fel, det får denna säsongen utvisa). Anser att man diskriminerar veteranklasserna genom att distansen ofta är kortare. Jag  vill ha hårt motstånd, det sporrar och utvecklar mig. Pallplats är inte ett självändamål. Självklart är det kul att få stå på podiet men det är inte det som primärt driver mig. Förra året bad jag om elitlicens men fick veteran utan en  förklaring. I år har jag fortfarande inte fått något svar men klubben vill såklart att jag ska betala in medlemsavgift och licens ASAP.

Just nu har jag mest lust att skita i cykelsäsongen och bara satsa på löptävlingar. Slippa licensstrul och  få sköta mig själv. Jag lägger ner så otroligt mycket tid på träning, självklart för att jag älskar det, men också för att jag vill prestera bra på tävling. Just nu vet jag inte ens om det är möjligt. Och det som retar mig mest är att jag inte fått något svar på en fråga jag ställt tidigt i höstas.

Hör ofta om tjejer som blir ignorerade av sina klubbar. Vi pratade om det i helgen och det gör mig arg. Ofta sitter det någon pappskalle på fel post som inte klarar av att fånga upp talanger och träningsvilliga som verkligen har förutsättningen att lyckas. Bekräftelse från klubben “vi ser att du satsar hårt och vi stödjer dig”, så mycket mer behövs oftast inte.

Så just nu är jag mer eller mindre fritt villebråd om det skulle vara någon därute som vill ha förstärkning på damsidan. Men självklart ger jag Åstorps CK en chans att motivera sig. Anser man att jag håller för dålig standard så vill jag gärna veta och då ffa få en motivering var det brister!

Det är allt jag begär.

Jaha, vad tycker du?
Ska jag fortsätta kämpa i frågan,
eller ska jag fatta att jag är en sopa som borde köra motionsklass?

Efter 15 rundor diggar jag låten. Någon som vet vem det är?

Vilken härlig dag, vilket härligt gäng!

Kl. 09.00 samlades en skara löpare, några kända sedan tidigare, vissa hade aldrig träffats. Men det spelar inte så stor roll med löpglädjen som gemensam nämnare!

Tyvärr är jag  “a bad blogger” och kom inte ihåg att fiska upp min mobilkamera förrän vi var påväg ut från badandet.

I vanlig ordning var boysen klara före girlsen…

Tack allihop för en riktigt trevlig förmiddag och firande av “Alla hjärtans löpning”!

…och till er som inte kunde delta idag, det kommer fler chanser, detta gör vi definitivt om.