“Akta dig så du inte blir en xxx som alltid mörkar formen”
sa Kasper till mig efter träningen igår.

Jag skickade ut två vildsvin i skogen.
Och  jagade dem hårt.

Så hårt att de båda var förvånade när jag satt kvar som ett  ”snor som vägrar släppa”.

Två starka killar på max över rötter, åkrar och krön.
Och jag efter

Första tio med tunnelseende och systemet på rött.

Men så skickade jag upp kedjan på stora kakan, började läsa terrängen och planera min åkning.

Å helvete vad det gick rent ut sagt.

Så ni som räknat ut mig i år, passa er.
På en bra dag kör jag röven ur byxan på både er och mig.

Och för den som lider av tillfällig trötthet kommer här receptet:

Spola kröken tillfälligt
Spola raffiga kolhydrater (bara sövande, tyvärr)
Ät kallpressad kokosolja som tillskott
Grodda på diskbänken (hela tiden, stoppa aldrig produktionen eller intaget)
Sov gott om natten
Stäng öronen när folk tuggar och tänk på något du älskar (i mitt fall har jag tänkt väldigt mycket på gula rosor av en väldigt speciell, gammal sort)

Töm och glöm.

1st stage: 75 km – 1.500 hm
2nd stage: 83 km – 1.900 hm
3rd stage: 73 km – 2.100 hm
4th stage: 65 km – 1.900 hm
5th stage: 90 km – 2.300 hm

Nu är det detta som gäller.
Sen kan jag vara hur kass som helst bland danska blankslitna rötter.

Trans Schwarzwald handlar om ett par saker.

Fart och distans.
Höjdmeter.
Mata mil.
Förmåga att öppna hårt.
Snabb återhämtning.

Det är inte så svårt.

Det går inte att komma från att tävling är bästa träning.

Även om det varken är bekvämt eller speciellt upplyftande att tävla när man bara är grundtränad.

Men, när det kommer till kritan, finns det inget som så effektivt kan få fart på organismen
som en nummerlapp på styret.

Velade fram och tillbaka, och efter sista förkylningen som vägrade släppa taget  hittade jag en erättare för mig till H12. 

I sista sekund bestämde jag mig ändå för GO.

Och med facit i hand, inget jag ångrar.
Gick som förväntat då jag endast gjort två pass i skogen innan.
Och då utan några som helst fartinslag. Nu skulle jag köra fort (fortare), ta snabba beslut och dessutom göra omkörningar på stig vilket kräver både kraft och fart.

H12 i sig är dock värt alla pengar. För 700 dk/pers  får man “full forplejning” dvs frukost, lunchmacka, kakbuffet, kaffe, sportdryck och middag.

Och det är mat så det räcker till alla.

Hur gick det då för oss?

Med beröm godkänt, även om min insats var svag. Vi slutade på en 6:e plats av 32 mixade lag.
Alla i laget var glada HELA DAGEN trots att vädret var skit, vi körde från Sverige kl 06.00 och var hemma igen 00.30 med lera i hårbotten.
Det är ett gott betyg och att samtliga lagmedlemmar var nöjda med både sin egen och lagets totala insats.

Taktiskt var vi iskalla.
När vi valde att lägga ner strax efter 20.00 skickade laget bakom oss ut sin sista gubbe på ännu ett varv.
De hade en minut upp till oss.
Och när sista förvarningen kom satt vi inne i värmen och åt chilli con carne…

…och sen hände det inget mer i resultatlistan så vår taktik höll hela vägen!

Resultat

Jag är verkligen skithård mot mig själv i min bedömning och det är jag medveten om.
Men ni ska veta att jag också är rättvis, jag vet vad jag kan kräva av mig själv
och jämför mig inte med andra.

För det hjälper inte.
Jag KAN inte kontrollera vad mina konkurrenter/medtävlande gör under vintern
och hur de lägger upp sin träning.
Det är utanför min kontroll.

Sometimes you`re in the front.
Sometimes you`re behind.
But YOU are still the same.

Tävlingssäsongen drar igång och det laddas för långlopp på många håll.

Jag har min egen filosofi kring laddning där jag tagit lite vetenskap, lite trial-and error och hittat ett koncept som passar mig. Och det är varken rätt eller fel utan endast individanpassat till just mig.

Regelrätt kolhydratladdning är inget jag ägnar mig åt, det fungerar helt enkelt  inte på mig.
För det första så belastar en tömning så hårt att jag riskerar att stryka med av första bästa virus som ser mig,  och den påföljande laddning belastar kroppen ytterligare på ett sätt som jag inte vill uppleva.

Eftersom jag kör lite halvtomma glykogenlager hela tiden så kör jag “flexi-fuel” oavsett om det är träning eller tävling. Då mår jag faktiskt bäst och det är både kul att ladda inför tävling och att tävla.

Dessutom löser det hela sig själv, är det ett A-race så drar jag ner på träningsmänden men äter som vanligt och blir då lagom påfylld. Är det ett race med lägre prio så kör jag på som vanligt med mat och träning.

Det värsta jag vet är att ställa mig på startlinjen och inte kunna se för att ögonen är så svullna av all vätska som kroppen håller på. Med sportdryck i flaskorna, gel i fickorna kan jag köra under tröskel många timmar utan att jag går in i väggen Och jag är inte speciellt hungrig efter heller.
För min kropp är van vid förfarandet.

Sen får vetenskapen bevisa vad den vill, blir jag 5% snabbare men mår skit under tiden så är det inte för mig. Dessutom är jag så gammal att jag vet att vinden vänder. Först var vi fetträdda, sen blev vi kolhydratskrämda. Protein belastar både miljön och njurarna. Därför kör jag på med en bas i mittfåran med “lite av varje som saknar innehållsförteckning”. Och det som ställer till det är när jag lägger till “skräpet” där innehållsförteckningarna blir längre och längre.

Undantaget är då träning och tävling när jag använder fabriksframställda energiprodukter, men det gör också att jag på ett väldigt smidigt sätt kan styra hur mycket högoktanigt bränsle jag behöver stoppa i mig, och aldrig behöver ta in mer än jag momentant göra av med.

Rödbetsjuice dricker jag gärna innan det ska högpresteras, och lite kallpressad kokosolja (som innehåller MCT-fett) är ren njutning att inmundiga. Holistics är så len och god att jag inte vill blanda den med något.

Jag äter den med sked.

MCT-fett är intressant eftersom det inte uppför sig som andra fetter. Om man äter en fettrik måltid så kan det av fysiologiska skäl ta tid innan man får energin dit man vill. MCT-fett bromsar inte upp tömningen av magsäcken utan tas snabbt upp i tarmen och transporteras till levern. Därför används bla MCT-fett till människor med tarmsvikt.

Och alla som upplevt någon form av “Gastrointestinal breakdown” i samband med tävling räcker upp en hand.

Som löpare upplever jag att tarmen sviktar oftare än som cyklist. Och det beror nog på att det är lättare att undvika vätskebrist på cykel samt att  mage/tarm har det lite lugnare på cykel än i löparskor.

Hur gör du innan tävling?
Och vad har du för energistrategi under tävling?

Men hur trött är det ok att vara?

Just nu funderar jag på om den trötthet jag upplever är en “rest” efter en besvärlig vinter?

Formen är dålig och pulsen låg och helst av allt vill jag sova.
Det känns inte rätt.

Men det är ju liksom “bara” trötthet (om än halvt invalidiserande).

Och minst av allt är jag sugen på att kontakta sjukvården.
Ingen har tid, ingen har intresse och så länge man kan sköta sitt jobb “så är inget galet”.

Just det här med att kunna arbeta verkar vara en avgörande parameter om man ska räknas som frisk eller sjuk.

Livskvalitét verkar vara helt oviktigt i kontakten med sjukvården.

Ja, vad gör man?

I mitt fall avvaktar jag lite.
Hittar ni mig sovande i ett dike så är det inget att oroa sig för.
Det är helt normalt, för jag  HAR varit på jobbet.

När energin kommer tillbaka är allt lättare.

Vaknar innan klockan ringer och sover ganska gott på natten.

Fast inatt hade jag en efterhängsen dröm om groddade gröna linser, och när jag vaknade var det allt jag ville ha. En typisk sak som man inte har om man inte har planerat för det.
De ska blötläggas och sedan groddas ett par dygn innan det är dags att skörda.

Ny favorit är smoothie gjord på avacodo, spenat, blåbär och nyponskalspulver.

Eftersom min hjärna är ganska trött på att analysera så köpte jag ett färdigt 16 v program från TrainingPeaks. Har ett formulär från Balansera liggande, men det kändes helt oöverstigligt att formulera några som helst vettiga svar, så jag hittade en lösning som inte kräver mer än jag förmår just nu.

När jag väl satt med 16 v träning i handen så insåg jag två saker, att jag har rätt klart för mig hur program ska skrivas MEN jag gör aldrig som jag själv säger att jag ska.

Framför allt händer två saker när jag själv lägger träningen
1. jag planerar inte in vilodagarna (och gör jag det så håller jag det inte)
2.jag håller mig aldrig till planen.

När någon annan skriver vad jag ska göra så följer jag det, och ifrågasätter inte vilodagar eller  “back-veckor”

Jag gillar att pilla med min egen träning, men i ärlighetens namn är jag bättre på att pilla med andras.

Hjulen snurrar igen, nu vill jag bara igång med den kompletterande träningen också så är jag åter på banan.

Vår bästa tid är nu, våren är som intensivast både färg och doftmässigt.

Och likt Jona fick jag kämpa mot frestelsen att bara slänga mig bland vitsippor och förföriskt doftande skogsvioler…

För mig som är uppväxt vid polcirkeln är våren i söder lika magisk varje år.

När rapsen slår ut mot klarblå himmel och vita kyrkor så tappar jag andan.

Och när månen ville vara med på ett hörn
var jag bara tvungen att stanna.

Sekunden efter blev jag omkörd av en EPA-traktor med plattan i mattan.

Och jag vibrerar fortfarande.

Jag skulle kunna skriva en roman om de senaste två månaderna.

Men det tänker jag inte så vi tar den korta versionen.

I februari sa jag upp mig från mitt jobb och sedan dess har jag gått “all in” för att hitta ett nytt.
Har varit konstant förkyld sedan januari med undantag för 11 dagar när vi var på Mallorca (snacka om tajming).

Jag har ett nytt jobb från juni med titeln Clinical Data Conversion Specialist.

Maj kommer gå i återhämtningens tecken,  jag har mer eller mindre åkt berg- och dalbana i två månader och det är kul i ca fem minuter. Sedan blir det enbart påfrestande.

Och nu är jag är helt slut.

Men väldigt, väldigt nöjd med utfallet.

Maj stavas därför:

SÖMN
SUPERSMOOTHIES
TRÄNING
POSITIVA MÄNNISKOR

…och annat stärkande!

I augusti ska jag ta mig 400km och 10 000hm på fem dagar. Det känns HELT oöverskådligt just nu. Men för två månader sedan kändes det som en UTOPI att hitta ett spännande och utmanande jobb.

Men här står jag nu, och inser att DET GÅR om man
VÅGAR TRO ÄVEN PÅ DET SOM HÄR OCH NU KÄNNS SOM  “DET OMÖJLIGA”.

På återseende.

.

Livet är som att lägga pussel.
Kruxet är bara att man inte vet hur många bitar det består av och vilken bild man lägger.
Men man kan ana.

Bit för bit faller på plats.

Denna veckan har jag haft lite extra tid att lyssna på pods som jag fick tips på av Em

När jag tränar lyssnar jag inte på någon annan än mig själv.
Ingen musik eller radio.

Jag tycker att det stör den interna kommunikationen mellan hjärna och muskler.
Tvåvägskommunikation på hög nivå.

I Sverige har vi länge haft en i mina ögon ointressant debatt om LCHF. För mig är den ointressant eftersom debatten leds av människor med bristfälliga kunskaper kring fysiologi. Fronfigurer med tvivelaktiga intressen som ex en viss “bloggare gift med en man med samma namn som ett spel” gör att jag tveklöst vägrar att lyssna.

För precis som alla andra är jag fri att välja vad jag vill lyssna på,  och fylla mitt liv med.

Vi vet allt för lite om hur olika koststrategier påverkar prestation.

Men för att göra det lite lättare bör man välja spår när man ger sig in i debatten.
Vad är det vi är ute efter? Optimering eller maximering?

Det är en ganska stor skillnad på strategi om man vill optimera sin hälsa eller maximera sin prestation. Hälsa och prestation går hand i hand upp till en viss nivå.

Idag är ett av våra mest missuppfattade hormoner insulin.

Det är inte insulinet vi ska kriga mot, det är den ökande INSULINRESISTENSEN.

Annars hade ju drömscenariot varit  diabetes typ-1 där betacellerna inte längre kan producera insulin.

Nej, just det.

När jag passerat 30 hände saker med min ämnesomsättning, svängrummet för “excessive calories” blev mindre. Och det blev svårare att bli av med komfortkilona.
Och jag är inte ensam i upplevelsen att förbränningen av främst skräpkalorier försämras med åldern.

Här kan du lyssna på en av de pods som Em skickade till mig. För mig var det en oerhört intressant timme med spetsade öron. För det handlar inte enbart om “en person som testat LCHF och menar att det funkar för mig”.

De finns det nog av.

Jag vill också klargöra att jag inte hyllar LCHF.

Jag vill klargöra att jag är helt neutral, för mig handlar inte optimal, eller maximal nutrition om bokstavskombinationer, det handlar om väldigt mycket mer och för att det ska bli bra/bättre/bäst måste man utgå från individuella variationer och krav.

Mikael Flockhart har bloggat om ämnet, likaså Filip Larsen.

En sak som kan vara bra att hålla i huvudet är att de allra flesta börjar med LCHF pga viktkontroll och svårigheter att definiera hunger/sug.
Inte för att det är det som kommer ta dem sista biten till OS guld.

För några dagar sedan kom svaret, och det var inte vad jag hade tänkt mig.
Men vid närmare eftertanke kanske resultatet förklarar ett och annat.

Musklerna består av en blandning av långsamma uthålliga, typ-1 fibrer och snabba, typ-2 fibrer. För att fastställa hur det ser ut för en enskild individ måste man göra en muskelbiopsi. Det har jag aldrig gjort. Och kommer ALDRIG att göra. Inte ens mot ersättning.

Men man kan anta att jag består av en stor andel typ-1 fibrer eftersom träning påverkar förhållandet mellan snabba och långsamma fibrer i kroppen.

“Du har två kopior av den aktiva varianten i din DNA- profil. Detta innebär att dina snabba muskelfibrer kan producera ACTN3.”

Innan ditt provsvar delges kommer en lång text som förklarar vad de olika genotypernas egenskaper.
Om du gör testen, LÄS detta först.
Det gjorde inte jag för jag hade bråttom men var samtidigt nyfiken.

I efterhand förstod jag varför all text kommer före provresultatet.

Att jag har två kopior av den aktiva varianten innebär att mina snabba muskelfibrer kan producera ACTN3. En av dess funktioner är att den bla skyddar musklerna mot skador på muskelfibrerna. Men den är också kopplad till en effektivare glukosnedbrytning (som är en förutsättning för att producera explosiv kraft) och större ansamling av mjölksyra (mindre mys, mera syra…)

En mutation av genen som gör att förmågan att producera ACTN3 stängs av, gör muskeln mer motståndskraftig mot utmattning. Dessutom är glykogennedbrytningen sämre hos dem med mutationen, och det innebär att kroppen använder sig av alternativa energikällor (fett)  och därmed minskar upphopningen av mjölksyra (pga främst aerob förbränning).

I praktiken så skulle detta innebära att jag har en genetiskt högre glykogenförbränning, bättre skydd mot muskelskador men att jag behöver längre återhämtning mellan passen pga att  jag samlar på mig mer mjölksyra (fast det styr jag ju delvis genom att lägga träningen på rätt intensitet)

Den höga glykogenförbränningen skulle kanske förklara varför jag är så beroende av tillförsel av kolhydrater trots idoga försök att köra pass på tom tank.
Har ifrågasatt “train-low, race-high” konceptet tidigare eftersom jag inte är säker på att det funkar på alla. Studier idag tar fasta på medelvärden inte på enskilda individer (men tro mig det är ett skifte på gång).

Och alla outliers då, de som ligger längst bort från mitten?

Men jag tror snarare att det hänger samman med att kolhydratbristen påverka mitt immunförsvar negativ när jag kör på “tom tank”.

Självklart hänger glykogendedbrytningen ihop med passets intensitet och längd. Och det har visat sig att de pass jag svara bäst på (förutsett att jag är grundtränad) är intensiv uthållighet med tillförsel av energi.

Men det kan också vara så enkelt som att jag tränar i den fart jag tävlar.

Jag har inte funderat klart kring detta.

Och kanske resonerar jag helt fel?

Och jag såg i en kommentar att det var fler som gjort testet men gissat mer rätt än vad jag gjorde!

PS. jag tar höjd för ev faktafel i texten, jag navigerar i nya vatten. DS