Nu skulle alt være iorden igen.

/Katarina & Kasper

Det nya är “Lägg ribban högt”

Tack för den passningen Coach-T!

Ja, ni har säkert läst om rödbetsjuicen i div kvällsblaskor. I mina ögon är det fel folk som får ta cred för de här resultaten. Filip Larsen var faktiskt före. Så här skriver han i sin blogg:

“Professor Jones kontaktade mig för ett år sen och ville repetera vår studie för han tyckte resultaten var “outlandish”. Dom kollade på ett par nya grejor också men annars är det exakt samma resultat som jag fick. Effekten på prestationsförmågan är ganska tydlig här.

Så i morse var det inget snack om saken. Vi ställde in. Trist eftersom det hade varit finfin teknikträning. När klockan började närma sig starttid så beslutade vi att åka och titta och ta lite bilder.

Först träffade vi Jonas I och Olsson som vi träffat via div bloggar.

Roligaste kommentaren idag var Jonas spontana reaktion när han kört ett träningsvarv. “Det är helt galet!” Jag förstår vad du menar Jonas.

Lite bilder från blåbärsriset.

Olsson

Tim Nilsson

Jonas kör om efter en felkörning.

Bra jobbat!

Dagen började nog så bra som den bara kunde. En snabb bloggvända fick mina ögon att tåras och hjärtat att bli varmt, Team Solde hade nominerat vår prestation i samband med Transalp till ett bragdguld!

Kasper körde till den lokala volvoverkstaden och jag tassade iväg bland blommande ljung och blåbärsris. Utan klocka, pulsband eller GPS. Ljuvligt att bara låta benen få flyta iväg, snabbt eller långsamt spelar ingen roll just nu. Jag är. Fullkomligt.

Förmiddagen tillbringades vid det lokala friluftsbadet där Emil badade till han var blå och fick gnuggas varm. Men upp skulle han inte. Sen gick vi de 200 metrarna hem i sakta mak, varenda sten ska inspekteras. Och titta där, en myra!

När Emil tog sin middagslur gick jag och Kasper och köpte glass. Två kulor skulle vi ha. Men när jag såg hur tjejen i luckan menlöst karvade i glassbyttorna sa jag till Kasper “det blir tre…” Då uppenbarade sig den manliga kioskiären, och sanna mina ord vad mycket glass vi fick. Jag har aldrig sett så stora kulor. Efter det comade vi till Emil vaknade.

Och sen skulle vi cykla…

Ganska omotiverade…

Jag kan inte påstå att motivationen sprutar ur benen på någon av oss. Lite lojt drog vi iväg upp i Trollabackarna. Ganska snart konstaterade vi att ingen av oss hade ben att göra några avancerade saker, så efter att ha röjt lite nerfallna träd avslutade vi helt enkelt det hela. Det tar nog sin tid innan den riktiga motivationen och cykelsuget kommer tillbaka.

Dagens slitjobb.

När man har levt åtta dagar på socker i alla möjliga tänkbara former och formationer; bars, gel, vingummi, sportdyck är det inte helt enkelt att bara sluta kräva socker. Det har varit ett litet helvete sedan vi kom hem att inte sluta i lösgodishyllan på VideoMix.

Äntligen börjar det vända, men det krävdes krafttag och medvetna val. Jona hjälpte mig lite på traven igår genom att fylla mig med NÄRING och inte bara kalorier. På kvällen kom det där suget igen och då gjorde jag delvis rawfood bollar som innehöll havre, solrosfrön, kokosrasp, mosad banan, fett (här falerade det eftersom vi inte hade någon bra olja) kakao och rivna morötter. Alltihopa gifte sig perfekt och lämnade mig mätt och nöjd.

Frukost idag bestod av rågbröd med markattas jordnöttsmör och alfalfagroddar. Kompakt och mättande. Långsamt. Tungt.

Ikväll blir det spurt utan spurt. Har absolut syraförbud. Kasper är inte heller helt fräsch i benen kunde vi konstatera efter hans första träningspass med klubb.

Och på söndag träningstävling i Hjärsås. Puha….

Andréa är bra på att kompromissa. Det behöver inte vara allt eller inget. Det kan vara både och. Tänk på det när motivationen sviktar.

För mig aktualiserade det ett faktum jag faktiskt glömt. Anledningen till att jag trots min träningsmänd tar trapporna på jobbet. Den är bla en fantastisk markör för dagsform. Första arbetspasset efter Transalp tog jag trapporna och jag var trött från första trappsteg. Igår flög jag upp, andningen var bara något ökad. Här snackar vi superkompensation. Underbar känsla när kroppen återhämtar sig!

Men den främsta anledningen till att jag återupptog trappspringandet var Far´s dag i våras där följande mening yttrades
“Stillasittande beteende är en oberoende riskfaktor oavsett om man tränar eller ej”. Dvs man kan inte rättfärdiga sitt stillasittande i TV soffan med att man ligger inne med en hyffsad träningsmäng. Kroppen behöver rörelse- hela tiden. Självklart är det inte ”träningsrörelse” den behöver, men fysisk aktivitet. Det är skillnad på “fysisk aktivitet” och “fysisk träning”.

I mig bor en utpräglad latmask. Jag tar hissen, rulltrappor osv just av den anledningen, att jag själv tycker jag rör mig mycket. Men det går tydligen inte att finta bort faktum att vi alla behöver vardagsmotion oavsett om vi tränar regelbundet eller ej.

Vad tycker Du?

Många av er känner säkert igen känslan. Man satsar ett år av sitt liv på ett kort- en tävling och så plötsligt är det bara över. PostMaraDepressionen är ett faktum. Men när man gjort sju maror på raken måste jag säga att det känns annorlunda på några punkter.

1. Jag är inte rastlös.

I vanliga fall har jag inte ro att vila. Viloveckor är något jag skyr som pesten. Är övertygad att om man inte tränar 20 timmar plus per vecka så behövs de inte. Om man inte absolut känner att man måste. Det är en speciell känsla att på femte dagen ställa sig i starfållan, veta att man har sex timmar framför sig och att man kvällen innan bekymrat talat med, och klappat om sina ömma lårmuskler. Efter sju dagar är man nöjd med att inte behöva prestera fysiskt. Jag är fullkomligt nöjd med att vara träningfri. Och jag är det utan att bli irriterad.

2. Jag är nöjd.

Jag är aldrig nöjd. Det finns alltid saker att förbättra, saker som kan finslipas och som kunde gjorts annorlunda. Det är ett led i strävan att vilja bli det bästa man kan i sin idrott. Att vara nöjd med en placering, visst. Men när man helt plötsligt inser att man är nöjd med situationen är man ute på farligt vatten, det är då lättjan kommer smygande.

3. Få förstår vad ett etapplopp innebär. 

Jag tror inte det är så många utanför den här sfären som kan sätta sig in in vad ett etapplopp innebär. Om det inte är Vätternrundan så kan det ju inte vara så farligt. Men som någon klok människa skrev, “Vätternrundan är 145o höjdmeter. Transalp är 22 000″. Fast jag är luttrad, jag har lärt mig att inte prata om träning och tävling  med “fel” människor. Så när de som inte känner mig privat frågar vad jag gjorde på min semester svarar jag att vi var i Italien. De som vill veta frågar. Och jag svarar gärna. Men jag pratar inte om det, bara med de jag vet kan ge feedback. För det behöver jag. Och det är skönt att vi faktiskt var två om det.

Men det känns ändå tomt att inte kunna gå in på blogg efter blogg som man kan efter ex Göteborgsvarvet och läsa om andras upplevelse. Jag gillar det.

Så på ett sätt känns det som om det aldrig har hänt. Tvättbunken är borta, cyklarna skrubbade, såren nästan läkta…
Det är tur vi har de fantastiska bilderna, för det HAR faktiskt hänt. Vi har cyklat 600 km genom sydtirol och klättrat 22 ooo höjdmeter. Och vi gjorde det bra.

Nåväl. Hösten är lång. För den är här. Har ni sett det? Ljuset, doften, skymningen… Jag gillar det den här gången. Har så mycket att se fram emot. Nya program från löpcoach-T, ny cykeltränare (mer om det senare i höst).

Kroppen får bestämma den här gången hur vilan ska utformas, hur lång den ska vara eller hur kort den blir. Men jag njuter av att för en gångs skull vara nöjd; vi kunde inte kört hårdare, vi kunde inte gjort annorlunda. Vi gjorde det precis så bra vi kunde under rådande omständigheter. Men allt kan förbättras. Men DET är en helt annan resa, ett helt annat upplägg och en helt annan sak.

TransAlp leveransen av “Runes Energikaka” har ankommit Malmö. Så skönt, allt är på plats, både stort och smått.

Om man känner för en lagom träningsrunda måndag kväll kl 18.00 kan man ansluta till detta gäng. Lagom känns helt rätt måndagen innan Transalp. Nästan lite overkligt att vi faktiskt nu är inne i själva “tävlingsveckan”!

Så har vi då kommit till de sista två veckorna, eller för att vara mer precis, de sista 12 dagarna. Roade mig med att summera antal km jag avverkat från jul, och kom fram till totalt 5657. Kasper hamnar någonstans i närheten.

Efter Mallorca satte jag inte upp något kilometermål, men trots det och allt strul med långvariga förkylningar och knäproblem är jag  ganska väl förberedd inför uppgiften. Har gjort så gott jag kunnat under rådande omständigheter. Och vi känner båda att de långa, sega passen i nordöstra skåne har givit oss otroligt mycket!

De sista dagarna kommer ändå innehålla en del träning för att hålla energiprocessen igång och maskineriet välsmort. Vad gäller kosten gör jag inga ändringar. Eftersom jag drar ner på träningsmängden brukar det där reglera sig själv.

Väskorna ska packas, vi provpackar för fullt för att upptäcka om vi saknar något viktigt.

Tack till Dan med vänner som såg till att göra köttfärs av mina ben innan Gessie idag. Jag höll i, höll i, höll i, och sen åkte jag ner i köttkvarnen. Tack vare er kan jag stryka onsdagens fartpass eftersom jag fick två fina pulstoppar under dagens resa till Höllviken- utan att dra en enda meter!
Nu blir det dock lugnare puckar med bla flytintervaller i löparskor för att behålla fart och tryck i benen utan att gå på max. Slitet är gjort. Nu är det finlir och se till att bli riktigt cykelsugen som gäller.

Målbilder är viktigt. Och min är otroligt stark; ser framför mig hur vi med salta, sega, cykelkroppar hoppar i Gardasjöns svalkande vatten och firar att vi tog oss hela vägen.