Det nya är “Lägg ribban högt”

Tack för den passningen Coach-T!

Många av er känner säkert igen känslan. Man satsar ett år av sitt liv på ett kort- en tävling och så plötsligt är det bara över. PostMaraDepressionen är ett faktum. Men när man gjort sju maror på raken måste jag säga att det känns annorlunda på några punkter.

1. Jag är inte rastlös.

I vanliga fall har jag inte ro att vila. Viloveckor är något jag skyr som pesten. Är övertygad att om man inte tränar 20 timmar plus per vecka så behövs de inte. Om man inte absolut känner att man måste. Det är en speciell känsla att på femte dagen ställa sig i starfållan, veta att man har sex timmar framför sig och att man kvällen innan bekymrat talat med, och klappat om sina ömma lårmuskler. Efter sju dagar är man nöjd med att inte behöva prestera fysiskt. Jag är fullkomligt nöjd med att vara träningfri. Och jag är det utan att bli irriterad.

2. Jag är nöjd.

Jag är aldrig nöjd. Det finns alltid saker att förbättra, saker som kan finslipas och som kunde gjorts annorlunda. Det är ett led i strävan att vilja bli det bästa man kan i sin idrott. Att vara nöjd med en placering, visst. Men när man helt plötsligt inser att man är nöjd med situationen är man ute på farligt vatten, det är då lättjan kommer smygande.

3. Få förstår vad ett etapplopp innebär. 

Jag tror inte det är så många utanför den här sfären som kan sätta sig in in vad ett etapplopp innebär. Om det inte är Vätternrundan så kan det ju inte vara så farligt. Men som någon klok människa skrev, “Vätternrundan är 145o höjdmeter. Transalp är 22 000″. Fast jag är luttrad, jag har lärt mig att inte prata om träning och tävling  med “fel” människor. Så när de som inte känner mig privat frågar vad jag gjorde på min semester svarar jag att vi var i Italien. De som vill veta frågar. Och jag svarar gärna. Men jag pratar inte om det, bara med de jag vet kan ge feedback. För det behöver jag. Och det är skönt att vi faktiskt var två om det.

Men det känns ändå tomt att inte kunna gå in på blogg efter blogg som man kan efter ex Göteborgsvarvet och läsa om andras upplevelse. Jag gillar det.

Så på ett sätt känns det som om det aldrig har hänt. Tvättbunken är borta, cyklarna skrubbade, såren nästan läkta…
Det är tur vi har de fantastiska bilderna, för det HAR faktiskt hänt. Vi har cyklat 600 km genom sydtirol och klättrat 22 ooo höjdmeter. Och vi gjorde det bra.

Nåväl. Hösten är lång. För den är här. Har ni sett det? Ljuset, doften, skymningen… Jag gillar det den här gången. Har så mycket att se fram emot. Nya program från löpcoach-T, ny cykeltränare (mer om det senare i höst).

Kroppen får bestämma den här gången hur vilan ska utformas, hur lång den ska vara eller hur kort den blir. Men jag njuter av att för en gångs skull vara nöjd; vi kunde inte kört hårdare, vi kunde inte gjort annorlunda. Vi gjorde det precis så bra vi kunde under rådande omständigheter. Men allt kan förbättras. Men DET är en helt annan resa, ett helt annat upplägg och en helt annan sak.

Underbart skönt. Träning utan liniment, armvärmare och vindväst!

Fick en rejäl genomgång av naprapaten innan dagens pass. Lite bonusmassage av vaderna också eftersom Henrik hade en bredvidgång.

“Äter du mineraler ?” var massörens kommentar på mina fiolsträngar kring fötter och vader. Och jag äter inga extra mineraler, men borde eftersom jag antagligen dränerar kroppen på  mineraler med det träningsmängd jag just nu ligger inne med.

Dessutom fick jag lite hemläxa som vanligt i form av stretchövningar, och så ska jag besöka en massör för att inte stelna till igen när naprapaten är på semester i juli.

Dagens pass är inte så mycket att orda om. 100 km skånsk sommar. Musik i öronen för att stänga ute vinden. Kör oftast utan musik men idag behövde jag något upplyftande. Kommer närmare och närmare faktum att jag måste ha en cykelcoach. Känns extra utmanande att hitta någon som matchar löpcoach-T. Men, när man väl planterat en tanke brukar saker och ting börja hända och ofta lösa sig till det allra bästa!

Skånsk sommar i farten.

60 minuter löpning stod på programmet.

“Vad känner du för idag?!”

Jo käre Coach-T, jag kände för att sänka min pulsklocka i sjön och skriva kilometertiderna på näsan! Inte för att benen inte ville springa, utan för att jag vill vara en fri fågel.

Och jag sprang. Lite otippat snabbt. Men så är det väl, om man släpper tanken fri så följer kroppen efter…

Efter det har jag ätit ett halvt kilo grönsaker. Krispiga, fräscha primörer toppade med babyspenat, rädisgroddar och så lite rökt lax på toppen. Ganska levande och livgivande, förutom den döda fisken då.

…och på balkongen

Lev nu.
Lev varje sekund.
Ett steg i taget.
Andetag för andetag.

Gick ut hårt med intervaller. Första “fullängdspasset” i löparskor.
2 x 3´2 x 2´2 x1´4 x 30´´.  1 min joggvila mellan 3-1´. Totalt 60 minuter. Inte lätt, inte tungt, bara lagom cykelsegt.

Bestämde mig i soffan häromkvällen att strunta i att km tiderna inte visar det jag önskar. Pulsen ska upp i topp, det är det primära. Sen får vi se vart det landar. Coach T har med fingertoppskänsla skrivit ett löpprogram fram till Trans alp. Vid första anblick såg det väldigt lätt ut. Inga banpass och inga tuffa backintervaller. Nu är jag oerhört tacksam för dessa marginaler och kravlöshet. 1-3 pass/vecka. Och blir det inget är det ingen katastrof. Det känns helt OK att snöra på sig skorna, roligt och kravlöst.

Eftersom mina skav från helgen läkt, tyckte jag det var dags för nya och mötte upp MTC ute i Skabersjö. Nästan 20km som uppvärmning ut till parkeringen, 20 km torra stigar blandat med grusavsnitt och 20 km hem. Tre timmar på Scotten. Vi börjar bli kompisar trots att jag rök ett styrlager i helgen. Nu återstår ett långpass på MTB på söndag. 8-13, Malmö-Genarp-Malmö. Och Du är välkommen att joina.

Det har varit en hektisk tävlingshelg för många. Otroliga tider presterades på Stockholm Marathon under gårdagen. Min löpcoach och tillika stora inspirationskälla Therese daskade till med 2.50.27 ! Får gåshud när jag tänker på det och att hon log under hela loppet. Ren och skär glädje.

Klockan ringde 06.00. Kasper undrade om vi skulle somna om. Jag som redan var uppe sa nej, nu packar vi bilen. Kanske var det redan där som jag satte standarden, att inte välja enklaste vägen. Bilen rullade till Hilleröd, nästan i höjd med Helsingör, där vägen redan kantades av bilar. Inga cash, men med Kaspers körkort som pant fick vi efteranmäla oss i långa klassen, 90km. I mitt huvud hade jag tänkt MTB Marathon, men jag insåg vid målgång att jag precis avslutat ett 90 km långt XC lopp. 70% var stig, resten grusväg.

Starten var en ganska långsam historia och jag stod alldeles för lång bak. Fick sedan ägna en ganska stor del av första varvet att komma om folk. Att jag sedan tappade min pump (orutinerat) och fick vända gjorde att jag fick köra om samma människor IGEN. Första varvet var hårt och jag hade ganska stora problem med ojusterade växlar (note to self: det krävs mer än 2 h för att köra in en cykel) och det kom både en och två kommentarer från herrarna runt mig. När 2/3 av första varvet var kört fick jag veta att jag låg på en tredjeplats. Mitt hjärta skuttade till lite extra när jag förstod att jag  faktiskt kunde köra hem en pallplats. Insåg dock att tävlingen var allt för prematur och det gällde att hålla huvudet kallt. Innan beskedet om placeringen kom var jag ganska lack på mina icke fungerande växlar och hade jag inte fått den där dunken hade risken varit stor för en DNF. Men jag lyckades få dem att funka OK och i mitt huvud ekade “det är målgång som gäller”. 

Hade kontakt med fyran vid ett tillfälle när hon kom farande bakifrån som ett frustand och flämtande tåg. Blev omkörd och låg ett tag där bakom och funderade på vad jag skulle göra. Men det gav sig själv eftersom satt fart tog hårdare på henne än på mig, så när jag väl körde om kunde hon inte haka på och jag fick en rejäl lucka. Nu i efterhand är jag glad att jag körde hårt från början för avståndet blev sedan så stort att hon aldrig orkade hämta in det trots att hon körde 5 min snabbare än mig på sista varvet! Ja, jag var trött när det återstod 30 km. På lvg är 90 km ingenting. Det är en kort distans och snabbt avklarad. 90 km bland rötter, barr och sten är en hel evighet.

Fick dela upp loppet i tre delar. Och det sista varvet fick också delas i tre. Den sista milen var obeskrivlig, det var så jädra spännande att inte veta vem som jagade bakom och hur långt avståndet var. Dessutom var inte tredjeplatsen bekräftad. Har varit med om det förr, att folk sett fel var man ligger placeringsmässigt. Att ta sista svängen och se målfållan var så otroligt skönt. Och att rulla över mattan och få veta att jag knep tredjeplatsen och en premie på 700 dk var grymt.

Slit lönar sig. Det har varit tungt och motigt. Är inte helt tillbaka efter den långa envisa förkylningen. Men om man verkligen vill, och inte ger upp så går det till slut. Om man drivs av glädje så finns det hur mycket som helst av den varan runt omkring. Men en och annan sovmorgon får man allt räkna med att missa:)

Och lite komiskt var det att lösa ut Kaspers körkort med mina premiepengar!

Slutnotan för mig. Kasper är över 1000k…

Sista 130 km rullade jag och Kasper ner idag. Fotosession, tempo, cross med trappspringning… Idag var inte annat än bus. Fick en spansk moffa på hjul in mot Llucmajor. Jädrar vad gubben trampade, upptäckte inte honom förrän jag snöt mig på den stackaren. Men han var glad som få åt åkturen, och vi fick tummen upp och ett stort leende när våra vägar skiljdes.

Våra danska vänner åkte hem idag, och nu återstår en dag för den svenska delegationen innan vi också flyger hem till Sverige och kyligare klimat.

Det har varit en otroligt rolig resa. Hård träning men också en massa kul. Har haft förmånen att resa med lite olika kategorier av idrottare och cyklister är nog den roligare sorten. Det körs hårt i bergen, men det går lika vilt till i baren. Torsdag blev den stora byturen för samtliga. Och jag tippar att flertalet hade en galet rolig kväll!

Vänster baksida är som sagt inte så välmående, men jag kom hit för att köra hårt. Nu väntar en lugnare vecka och jag tänker ta kontakt med en naprapat. Raffi kan justera, men jag tror att baksidan handlar om jag är olika stark i höger och vänster sida. Det måste tränas tillrätta.

Mitt sista minipass i löpskor måste antagligen utgå. Men jag har blivit så mycket klokare hur jag ska bedriva löpträning under de tuffare cykelperioderna. Göteborgsvarvet kommer ligga kvar, men kanske måste jag tänka om med millopp innan TransAlp. Men det får jag och Coach T reda ut.

Söndag blev en tuff dag för mig, dag tre brukar jag som regel uppleva som hård med känsla av spaghettiben och lite högre puls, så jag var mentalt förberedd. Ut via Palma och Arenal, återigen längst kusten innan vi skar in mot Lluc Major och över Randa. Sen började gatloppet. Det kördes gris på den lilla smala vägen kantad av stenmurar och fylld med hål. Bara gasa ikapp efter varje krök. Hemfärd vi St Maria och en avslutande klättring upp till Calvia som påminde mig om varför jag inte vill tävla i D-elit igen. Det är tydligen viktigt att vara före ”svenskan”.  “Danmark” var först över toppen men sen körde “Sverige” om och vederbörande kunde inte inte följa med. Tränar inte på heltid och är inte fullt sponsrad. Så jag förstår inte poängen. Är överhuvud taget inte här för att spänna muskler, är bara glad att jag sitter med hem och att jag är med hyffsat upp i bergen. Nerför är inga problem, där finns det grabbar som inte kan följa mig (inga namn nämnda).

Dolph har ganska roligt åt det här med ”kvinnornas kamp” och efter bergstappen igår så flög djävulen i honom. I sista backen hem hör man ”första tjej på toppen vinner X”. Då flög djävulen i mig också. Det enda jag vann var sura ben för jag hörde aldrig vad vinsten var. Och sen fick jag lida hela vägen hem eftersom jag helst skulle ha körts av hjul. Men gamla kärringar har sega ben och jag satt  kvar som en sugkopp.

Gårdagen blev förövrigt fantastiskt fin uppe i bergen. Över till Soller och upp till ”Apelsinkiosken”. De flesta körde ner till Sa Calobra, jag valde att stanna kvar eftersom vi har relativt många cykeldagar kvar. Kör jag mig helt i botten redan nu räcker det inte med en vilodag. Hem via Inca och Palma. 130Km totalt, snitthastighet 26,5 km/h.
Solen kom till sist och cykelbränna är ett faktum.

Fram till idag har jag kört 450km. Kasper tror vi kommer upp i 1000km här nere. Möjligvis hamnar jag lite under eftersom jag prioriterar mina minipass löpning på vilodagarna.

Utrustningsmässigt är jag väldigt nöjd med min Focus Cayo. Den är lätt och styv, accelererar snabbt och är väldigt precis i nerförkörningarna. Kör med Schwalbe Ultremo som har grymt grepp och delvis bidrar till att jag kör så snabbt nerför.

Runes Energikakor har också fått bekänna färg, gott om långvarig energi, lagom tuggmotstånd, och god smak.

Ett extra tack till Ove på Reskin Scandinavia. Bike Patch är verkligen en fantastikst produkt. Har man problem med känslig hud och lätt får skav så förstår man vad jag menar. Efter snart 500km är jag helt fri från skav!

Vilodag idag. Coach T har skrivit att benen ska bestämma, inte huvudet, om det ska springas.

Hallå benen, vad säger ni?

Lördag- ”Klostret, 209km”. Avcykling kl 11.00. 15 minuters försening dock, vissa kör lika hårt i baren som på cykel… Hur de lyckas är för mig en gåta, hade jag druckit mig berusad och stannat uppe till tidig morgon hade jag inte kommit en meter dagen efter.

Lugnt och fint genom Palma ut till Arenal, sedan medvind och stadiga 40-45 km/h utmed kusten. La mig längst bak och bara åkte med. I Felanitx (95km) stoppade de som inte skulle gå med upp till Klostret (9 km tor) här blev det tyvärr splittring eftersom Kasper, Nikoline och jag valde att rulla i förväg pga kylan. I Porreres lyckas vi välja fel sida av Randa och kom ner i Lluc Major, Nikoline körde hem över Palma, jag och Kasper fortsatte in mot Algaida för att ev bli inhämtade av gruppen. Regnet hängde strax framför oss men vi klarade oss genom St Maria och ända upp till Calvia innan det slutligen kom ikapp. Efter 180 km, dvs i klättringen upp till Calvia så kommer resten av gruppen ifatt. Kasper jagar med upp till Calvia, själv är jag är rätt sleten i benen och satsar på ett lungt fint tempo. Datorn visar 190 km när vi väl är hemma och ett snitt runt 30 km/h. En relativt hård, men väldigt bra dag för självförtroendet.

Söndag idag, kyligt. Vad vi kan se på väderprognosen så är det snudd på varmare hemma. Men det vänder fort här, och vi sätter vårt hopp till att vi kan få ett par dagar med riktigt varmt väder. Än så länge har inte mina armvärmare varit av…

Idag blir det lungt, lite ovisst om det blir cykel eller ett av mina minipass löpning. Himmlen öppnade sig precis men vägarna torkar snabbt om det klarnar upp.

Gårdagens bragd går till Kasper som körde 190 km på en ”Runes Energikaka” och 1 liter äppeljuice!

Själv är jag oerhört glad för de förändringar jag gjort träningsmässigt under vårvintern. Tack vare coach T:s sura karameller klara jag syratoppar bättre än förr, vilket räddade mina ben under några långa men sega backar igår. De riktiga bergen sparar vi till tisdag och då räknar jag med att bli satt av innan vi är uppe i Calvia. Det är  hårda grabbar jag kör med…

Springa ikapp är aldrig en bra idé. Planerat långpass igår uteblev. Soppatorsk och en stor förkylningsblåsa ledde till omplanering och glass istället för planerat 1.5-2 h långpass. Vaknade idag och kände inget av en eventuell förkylning så mitt drag med vilosöndag var nog riktigt. Coach T har gått in i träningsbubblan så jag hade ingen att konferera med. Var löpsugen och drog 14 km lite snabbare än distanstempo. Så får vi se om det var ett dåligt drag inför morgondagens test på bana, 10 x 400m.

Träningsprogrammet inför Mallorca landade i inboxen idag. Vi går ut hårt med 200km på lördag. Kasper menar att jag kan spara 10km genom att inte gå med upp till Klostret… Jag kommer INTE gå med till klostret och jag kommer INTE köra ner i hålet dvs Sa Calobra. Det finns cyklister som åker till Mallorca med Sa Calobra som mål. Inte jag, klättra är inte mitt problem, det är många timmar med hög fart.

Teamkläderna för Mallorca kom idag, förra året var rosa till min stora glädje. Årets tema är gult till grabbarnas glädje:)
Maloja kommer vi åka i först efter Mallorca. Maloja öppnar sin första Concept Store på Skärtorsdag så det har mycket att stå i och hade inte möjlighet att träffa oss förrän efter påsk. Men det ser vi fram emot!

Så du som är hemma i påsk, ta en tur till Ängelholm!