Tiden 37 :08:04.
26:e plats totalt i mixed.

Doppa tårna i Gardasjön som sig bör, dock inte i cykelkläder.

Ett stort tack till Cicci som har fungerat som utrikeskorrespondent under vår hittills tuffaste tävling.

 Det känns nästan overkligt att sitta här hemma igen, att ha gått i mål och dessutom klarat vår målsättning.

 Kommer vi köra Transalp igen?
Nej, skulle jag nog vilja säga redan nu, inte för att det var för hårt fysiskt. Det är hårt för alla, men inte omöjligt om man är fysiskt och psykiskt förberedd. Vi delar båda upplevelsen av att det är för farligt. Vi har sett folk köra över sin förmåga och det utsätter alla runt omkring för fara. Jag vill inte titta in och se se senorna i någons knä eller se folk som ligger inlindade i folie utmed banan igen. För varje dag har listan med ”Individual finisher” blivit allt längre. Av nittio startande mixlag återstod en bit över femtio när vi gick i mål. En tredjedel av de som kommer till star kommer aldrig i mål. Jag är så oerhört tacksam att ingen av oss har kommit till skada eller blivit nerkörda.

 Vi har uppnått vår målsättning med en topp 25 placering. Hur kan det komma sig när vi kom på en 26:e plats? Top 25 satte vi när deltagarantalet i mixklassen var 50. Övre halvdelen tyckte vi att vi borde kunna placera oss i. Vi gjorde bättre än så, vi placerade oss i övre tredjedelen eftersom antalet startande mixlag var nittio! Den träningsmängd vi båda hade med oss i bagaget har varit tillräcklig.Kasper är stark som en oxe, jag behöver lägga till lite styrketräning under vintern för att klättra ännu lite starkare och snabbare. Vi är dock helt övertygade om att mer träning inte kommer göra Transalp till en mer behaglig resa.Om vi mot förmodan ställer oss på startlinjen igen kommer vi bara köra hårdare, lidandet kommer vara detsamma. Som team har vi fungerat bra, visst, vi har haft två incidenter när någon av oss har lackat ur på den andra, men efter ett par minuter har det varit glömt och förlåtet.

 All logistik kring TransAlp har fungerat med vad jag förstått tysk precision. Transport av väskor har klaffat varje dag, och efter varje etapp har jag varit lika förvånad att hitta båda våra väskor ståendes i receptionen till det hotell vi angivit. Vi reser mycket och det är väl mer en regel än ett undantag att antingen cyklar eller bagage inte kommer fram.

 Vill man delta i Transalp bör man noga tänka över sitt val av partner. Iallfall om man som vi bekostat hela kalaset själv och utöver tävlingsmomentet även vill ha en totalupplevelse på sin semester. Vi har sett lag som inte klaffat i sin sammansättning, och det har satt sordin på den upplevelse det är att delta. Kan man få support så ska man överväga att faktiskt ta denna evt extrakostnad eftersom det gör att man får mer tid tilll återhämtning. Att någon väntar med en pizza vid etappmålet gör att man snabbare får fyllt på med energi igen.

 Vad gäller material har vi inte haft några problem. Vi har bytt bromsbelägg var sin gång under tävlingen. Belagen slits enorm hårt då man under långa sträckor mer eller mindre bromsar konstant eftersom cykeln annars accelererar okontrollerat. Vi har båda sprängt våra gränser vad som är körbart nerför. Med planerad körning och nerver under kontroll tar man sig ner för det mesta.

 Vi träffade ett annat mixlag där tjejen var svenska. Hon har kört transalp många gånger och sett hur startfältet förändrats. Konkurrensen och hetsen har hårndat. Många par var otroligt tävlingsinriktade och vägrade att ens titta på oss, men de allra flesta har varit otroligt trevliga och vi har peppat varandra utmed vägen. Tydligen är jag en ”seg satan” enligt vissa och jag börjar faktiskt tro på det själv. Hur trött jag än var så gav jag aldrig upp. Vid ett tillfälle fick Kasper ta min cykel så jag fick hämta andan, men då var det fight mot mål mot ett annat lag.

 Att köra ett etapplopp är i våra ögon det perfekta sättet att resa. Du hinner uppleva så otroligt mycket på bara åtta dagar samtidigt som spänningen i själva tävlingsmomentet hela tiden är närvarande.

 Att vi beslutade oss för att köra HT var helt rätt. Vi är små och lätta och vi har sparat otroligt mycket kraft i alla klättringar samt i svåra passager där vi varit tugna att klättra, hasa och bära våra cyklar. Man kan säkert vila något mer med en FS i ned körningarna men vi har klarat det bra.

 Energimässigt har vi försörjt oss med sportdryck, Runes energikakor och gel. Runes energikakor har varit sköna för magen då de mättar bättre än gel, och under långa etapper mår magen bra av att få något med lite substans i som ändå är lättsmält. Men efter åtta dagar är man trött på allt som är sött. Vi har båda haft problem med illamående på morgonen, och vi som vanligtvis äter frukost med god aptit har fått tvinga i oss just detta målet. Ett par veckor innan Transalp började jag efter inrådan av min naprapat att ta mineraltillskott och har efter detta inte haft några som helst känningar av kramp. Har inte heller haft några problem från senor eller ligament trots att vi tuggat upp nära 20 000 höjdmeter.

 Nu återstår det att se hur lång tid det tar att återhämta sig. Ingen av oss har kört oss helt i källaren varken fysiskt eller psykiskt. Snarare känns det som att speciellt Kasper blivit starkare och starkare med varje etapp. Min puls har fungerat som riktlinje för vilket tempo vi har kunnat hålla och har den stuckit iväg har jag antingen hängt på Kasper en stund, eller så har vi helt sonika sänkt tempot. Vi har dragit lagom hårt från start eftersom det varje dag varit fråga om kallstart. Men det har lönat sig så vi dag efter dag tuggat om folk som kört för hårt från start.

 Nu återstår lite vila, sedan är vi redo för höstens alla tävlingar. Vi är grymt sugna och det ser vi som ett gott tecken att Transalp bara gjort oss ännu starkare som cyklister!

Inledningen på fredagens träningspass faller under kategorin “blixtsnabba byten”. För att allt skulle flyta på i en smidig följd så packade jag Emils saker på förmiddagen och stod startklar i cykelkläder när Kasper kom hem efter jobb och korvshopping vid middagstid. “Puss och hej! Vi ses om ett par timmar!” Emil och Kasper vinkade farväl och tog itu med resten; montering av ny bilstol och packning av bilen. Och eftersom de skulle färdas både snabbare och kortare än mig kunde de vänta lite med avfärd.

Varje resa börjar med ett steg och det tråkigaste numera är att slå på Garmin. Det tar en evighet innan den lokaliserat sina satelliter och färden kan börja! Otålig är jag och det kändes som jag aldrig kom iväg! Men tillslut var den klar, ville ha en exakt tid, sträcka och snitt så den fick ta den tid den behövde. Men till slut kunde jag rulla ut ur stan mot Kirseberg. Just stadskörningen drog nog ner snittet en del i början eftersom jag inte stoppade tiden vid alla rödljus. Tog sikte på Staffanstorp och hade vädrets makter med mig. Svag med- eller sidvind! I tröjfickan hade jag dagen till ära en karta i storlek ”atlas” eftersom det nog är tre år sen jag körde den här sträckan och det inte riktigt fanns tid för några felkörningar. (Nån stans i mitt bakhuvud ville jag hinna säga godnatt till Emil!)

Från Staffanstorp körde jag mot Esarp och var faktiskt tvungen att ta fram kartan här!! Enda gången jag blev osäker. Fick totalt hjärnsläpp bland rapsen. Sen körde jag efter minnet resten av vägen. Från Esarp kommer man genom Dalby och sen över Södra Sandby. Tog flygrakan över Revinge och tittade på alla tjurkalvar som gick och betade. Jag tryggt på ena sidan stängslet och de på den andra. Söta är dom men kan vara riktiga busar. Just kor såg jag i hundratal på min lilla resa genom skåne!

Fram till Revinge rullade det på bra, och jag höll ett snitt på 30 km/h de första 2 timmarna. Sen började det stiga upp mot Löberöd, men rullade på bra nerför igen när jag väl klättrat upp, och rullade ner mot Hörby. Hörby innebär “nästan halvvägs” och med gel kvar och kraft i benen så hoppade jag över det inplanerade stoppet. In i de fantastiska salarna av bokträd och eftersom det är lite småkuperat även här fanns det tid att både njuta av färg och doft. Den här sträckan är i princip bilfri! Men korna fortsatte att dyka upp i flertal. Hastighetsmässigt är detta ett lite segt parti men när man börjar närma sig Nävlinge så går det kraftigt nerför och snabbare än ögat var jag i Vinslöv! Skippade paus även här och nu hade jag lite rekordvittring. Klämde en gel efter Vinslöv och fick ny kraft igen. Kalldusch i trädgården hägrade!! For igenom Knislinge som är fullt av fartgupp och avslutas med en lång skön nerförsbacke. Klockan var med mig och det kändes fortfarande bra. Fötterna gnällde lite över mina hårda karbonskor men det var bara att fortsätta- snart kunde jag hoppa i ett par sköna sandaler. I Sibbhult tänkte jag att jag måste anmäla min ankomst. Låg före tidsschemat och jag kände att jag behövde nån att dela min “seger” med. För mitt inre såg jag hur jag sträckte upp en knuten näve när jag kom spurtande upp för sista backen! Men här tog min “superresa” slut. Kasper satt på motorvägen med en kraftigt åksjuk Emil som tokkräktes… Nä, min lilla bebis!!! Efter lite messande fram och tillbaka så fortsatte jag den lilla biten fram till mål och upp för slutbacken. Min mamma och pappa hade precis kommit, och jag fick förklara varför jag kom först. Ingen vattenslang, ingen Emil och Kasper och världens största utskällning att jag var en “egoistisk mamma” som skickade mitt åksjuka barn ensam med sin pappa i bil. (ja, det är en anna slags kalldusch)

Ja, tyvärr visste vi inte att han skulle bli så åksjuk… Det började redan vid Lund, antagligen pga  kombinationen av ny stol, värme och bilkö. Så jag slängde mig av cykeln och gjorde klart bad till Emil att stoppa honom i. Att jag själv cyklat 150 km utan stopp och något annat än gel det glömde jag:) Och det ser jag faktiskt som ett rejält styrkebesked. Slutsnittet blev 29 km/h. Helt klart nöjd!

Kvällen slutade lyckligt. Alla blev skrubbade, fick rena kläder och mat i magen. Emil ville vara med och sitta på terrassen och han nattsuddade ett tag med oss. Ölen var kall och kvällen ljumm. Somnade gjorde alla sött och lördagen var den stora städdagen. Vi skrubbade hus från golv till tak och på lördagkvällen kunde vi grilla och pusta ut. Löpturen uteblev, vi var för trötta!!
 
Emil och hans vän Nasse

Över Köpenhamn vilade ett stort svart moln. Förhoppningsvis skulle det stanna där och inte resa vidare över Öresund mot Sverige. Och så blev det också till min stora lycka. Utsikterna för att få ett rejält distanspass var goda och jag stack iväg med orden “jag kommer hem till kl 18.00 iallafall, så får vi se vart det hamnar”. Fanns inga direkta restriktioner vädermässigt, utan min egen personliga meteorolog sa att jag kunde köra i vilket vädersträck jag ville utan att riskera hamna i ett regnmoln. Nice.

Svag vind gav mig ett schysst snitt på närmare 27 km/h under 95 km. Underbart att kunna köra med ett jämnt tempo och äntligen fick jag gensvar när jag drog på. Det hände något när jag accelererade!

Innan jag kom ut till rakan på Ljungen så började en bil uppföra sig konstigt. Den körde precis framför mig i vägrenen och blinkade åt höger. Bakom kom en buss och flera bilar så jag kunde inte komma förbi på varken höger eller vänster sida. Föraren började viffta inne i bilen och jag la mig bakom och avvaktade. När det blev fritt bakåt, så kom jag upp jämsides med bilen och rutan vevades ner. Där satt Jona med ett stort leende. “Ska bara hämta kidsen, möter upp dig strax!” Sen for hon iväg och jag kom precis varvet runt Skanör-Falsterbo innan jag mötte henne igen, nu på cykel, vid Falsterbokanalen. Schysst med lite sällskap sådär mitt i! Hennes program för dagen var 4 h distans, så vi rullade på längst slingriga vägar mellan Trelleborg och Malmö. Kul med lite uppdatering också och så fick jag spana in hennes nya cykel. Riktigt fin, såg ut att passa som handen i handsken. Massa roliga projekt hade hon på gång. Ni får läsa själva under våren på hennes sida. Givetvis pratade vi en massa triathlon och skrattade åt att vi numera tillhör “forntidsgruppen”.

Vid 72 km kom det där jag suttit och väntat på. Energidippen. Det är ju den jag med tiden ska skjuta längre och längre framför mig. Eftersom jag idag kunde köra jämt och medelhårt så visste jag inte när den skulle komma. Blåster det mycket så kommer den nämligen tidigare. Men idag kändes den tydligt. Klämde en gel och sen kändes det OK igen, men skönt att vara på hemväg. Mätaren stannade på 95 km när jag tryckte på stop. Är nöjd. Kan köra långt när det är OK temperatur dvs jag inte behöver frysa eller blåsa bort:)

Kasper tog ett nattpass så jag fick sova ut, och nu ska vi försöka få honom i cykelkläder och ut och träna med klubben. Han kan inte fastna i pappaträsket helt. Själv känner jag mig pånyttfödd efter en natt med hyffsad sömn. Tyvärr sover jag inte mer än en timme åt gången, men det är alltid något. Nu kan jag iallafall somna om när jag vaknar, och jag vaknar inte alltid med den hemska hjärtklappning jag haft sedan förlossningen.

Ja, förlossningen. Den var hemskt lång. Det började med pinvärkar redan natten till onsdag. Mellan var 8:e och 15:e minut kom dom och gjorde fruktansvärt ont. Dom gjorde faktiskt mer ont än när de riktiga värkarna sen kom igång. Så jag sov i 10 minuters intervaller. På torsdagen hade jag tid hos min barnmorska och hon tyckte vi skulle titta hur mycket jag öppnat mig. 1 cm visade det sig. Blev inbokad dagen efter för överburenhetskontroll. På torsdag eftermiddag åkte vi in till förlossningen eftersom det nu var tätare mellan värkarna. Var helt utmattad och man gav mig morfin för att jag skulle kunna sova ett par timmar. Det funkade och jag sov… en timme. Barnmorska nummer ett sa att “nu kommer du inte härifrån innan ditt barn är fött”. Sen kom barnmorskan på natten och sa att “du ska gå på överburenhetskontroll och sedan hem”. Det var som om mitt sista hopp lämnade mig när hon sa detta. Som tur var så kostade hon på sig att kolla hur mycket jag var öppen. “Oj, tre cm, bra jobbat” Jag fick stanna kvar!!! Nu skulle han ut, även om vi inte visste hur lång tid det skulle ta. Efter det träffade vi bara helt underbara barnmorskor. Dessa människor är i mina ögon änglar.

Fick order om att gå i duschen och stanna där en timme, det var första smärtlindringen. Och det hjälper verkligen. Efter det kom Kasper med efterlängtad Cola, det var det jag levde på under resten av förlossningen. Planen från början var att hålla mig till lustgas, Kasper skulle följa med på CTG-kurvan och säga till när värken var på väg. Det är själva hemligheten med lustgas, att börja tidigt för att ha effekt när det gör som mest ont. Men här gick det tyvärr snett. Någon glömde skruva på andningsluften, vilket gjorde att jag blev hemskt trött och illamående efter ett par timmars ”sugande” i  masken. Fick också en ”punkt” i ryggen som gjorde att jag krampade i halva ryggen. Eftersom jag tyckte att jag hade dålig effekt av lustgasen så kom jag till det stadiet att jag SJÄLVMANT bad om en EDA. Är fruktansvärt stickrädda. Min barnmorska tyckte det var en god idé men tittar på väggen och blir ganska upprörd när hon ser att man inte gjort rätt med gasen. Hon ökar till 70 % och slår på luften. Jisses vilket drag det blir. Narkosläkern tillkallas för att lägga en EDA och under tiden dövar jag smärtan från ryggen och värkarna med denna ljuvliga gas. Drar till jag är helt medvetslös, alla ljud försvinner för ett kort ögonblick, världen snurrar… Pga vissa omständigheter så dröjer det innan narkos kommer och helt plötsligt får jag krystvärkar. Barnmorskan kommer in och säger att det inte är dags riktigt än, är öppen 7 cm. Jag drar hejvilt i gasen för att kroppen inte ska krampa och koncentrerar mig 100% på att hålla ut till jag får EDA:n. Har tur och får en riktig sjärna som lägger bedövningen. Det knakar och sprakar mellan kotorn. Doktorn är nöjd eftersom jag inte är åt det fetlagda hållet så det är lätt att sticka. Sen blir det konstigt lungt. Krampen släpper och vi sitter och titta på CTG kurvan och konstaterar att “nu kommer det en värk”.  Snacka om att gå från “hela havet stormar” till “kav lungt”. Under denna processen kommer Karin in, Barnmorskan som kom att förlösa Emil. Hon kommer att vara med mig i mitt hjärta för resten av livet, för i mina ögon räddade hon livet på mitt barn. Det var aldrig någon fara, men jag är helt övertygad om att det är hennes förtjänst att Emil inte behövde tas med sugklocka.

Nackdelen med en epidural är att man blir värksvarg. I mitt fall så var värkarna väldigt korta och jag hann inte krysta ordentligt under tiden de varade. Det här sista delen av förlossningen blev därför lite hektiskt, helt plötsligt skulle jag upp i benstöd och en annan barmorska hoppade på min mage. Kasper manade på mig från sidan och Karin sa med sträng röst “nu är det allvar Katarina, han måste ut. Hör i bakgrunden hur hjärtljuden går ner samtidigt som Emil passerar en punkt i bäckenet där jag känner att han “sitter fast”. Under en bråkdel av en sekund hinner jag tänka “Han dör!!” Allt flimmrar förbi mina ögon och jag ger nästan upp. Så kommer det en ny värk och jag ger verkligen allt jag har. Plopp så landar Emil som en stor, varm och våt snigel på min mage. Eftersom han blev lite stressad på slutet så klippte man snabbt navelsträngen och Kasper gick iväg med honom för att man skulle suga rent hans mun. Apgar 8-10-10. Lite avdrag för tonus och hudfärg. Men han hämtade sig snabbt. Kasper berättade efteråt att jag tog i så mina läppar var blå… Den synen lämnar nog inte hans näthinna i första taget. Resten är slakthus, det behöver inte skrivas ner. Men jag fick äta upp att jag skrivit “sy ihop mig snyggt, jag vill kunna tävla igen” Men snyggt blev det tack vare Karin. Ett fullblodproffs. Men hon måste ha haft ett helvete eftersom jag åmade mig genom hela proceduren.

Sen var det dusch, vägning, mätning och MAT!!!

Tror man sen att allt var frid och fröjd så tror man fel, del två handlar om det hemska första dygnet på patienthotellet då vi återigen skulle behöva kämpa för vårt lilla barn… Men det tar vi en annan dag.

/Katarina