Bockstensturen närmar sig med stormsteg och jag har kattskit i benen. Mentalt ställer jag in mig på att ta mig runt 100km, givetvis så fort jag kan vilket i dagsform inte är speciellt snabbt. Att gå och blir förkyld igen var inte riktigt vad jag tänkt. Helgen som var skulle ha spenderats på cykeln för att få lite mil i benen. Men icke. Igår var jag så pass pigg att jag kunde springa ett kort intervallpass och idag stack jag ut 4 h på MTB, Malmö-Genarp tor. Det obligatoriska nässelbuskaget lyckades jag såklart inte undvika. Tyvärr var just dagens buskage kryddat med björnbärssnår och blodvite uppstod. Lyckades, eller tvingades dessutom att begå hemfridsbrott x 2. Första gången då jag kom helt fel i Genarp och tvingades hoppa över ett staket och hamnade i en trädgård. Men jag kunde se vägen jag skulle till… Det andra brottet utspelade sig i Hyby där jag hamnat ute på en stubbåker och återigen tvingades in i en trädgård. Pinsamt. Men det är nackdelen med att fara runt på okända grusvägar i södra skåne. Antingen hamnar man i en hästhage eller ute på en nyplöjd åker.

Efter fyra timmar blandad körning firade jag med falafel på Kitchen King.  Malmös bästa falafel. Gott, nybakat bröd, goda kikärtsbullar  toppat med god sås… Snabbt, enkelt och billigt. Tidseffektivt att vara nyäten när man kommer hem från träningen!

Vad gäller löpträningen så går jag nu in i höstträningen. Har fått nytt program för v. 36-41. Vi har kastat om  i upplägget så intervallpasset är det långa och distans det korta med möjlighet till förlängning. Och v 41 är det dags för långpass i löpskor igen. Förhoppningsvis kommer hösten innebära att jag med hjälp av ny cykeltränare kan få struktur kring cyklingen. Med löpningen flyter det bara på eftersom jag exakt vet vad jag ska göra varje pass.

Just det, höll på att glömma. Anledningen till skumprundan var ju att utvärdera hur det funkar med flaskställ bakom sadeln. Det funkar inte utan gummicord. Flaskan flög åt H redan på kullarna i Kroksbäck, dvs jag hann inte ens ut ur stan. Men en gummisnodd till håret fixade det hela. Satt som en smäck.

Man blir vad man tränar…

Igår var det med sega ben jag rullade runt i skogen tillsammans med Kasper. Vi har lokaliserat en slinga på 4 km som är teknisk och kuperad, den behöver bara friseras lite lätt med sekatör så är den klar för invigning på torsdag. Vi tänkte nämligen råda bot på det tunnelseende som uppstår när vi pressar upp pulsen över distansintervall. Dessutom blir jag totalt stel i överkroppen vilket innebär att jag rycker med mig hela cykeln i fel riktning när det väl går snett bland stenar och rötter.

Måndagen var nog den mest ofokuserade dag  jag upplevt på länge. Vi lyckades dessutom med konststycket att köra ifrån varandra uppe i Kullaskogen. Mina pedaler kärvade vid ingången till ett brant och tekniskt parti där Kasper hade bättre flyt. Han försvann ur sikte och sen delade sig stigen och jag chansade givetvis på fel håll och sen sågs vi inte mer det passet.

Två dagar efter Götalandsmästerskapen är jag fortfarande seg. Har sprungit distans på morgonen i den blygsamma farten kring 5 min/km. Men det finns inte mer att uppbringa i låren. 12 km gick på ren och skär vilja vill jag lova. Resten av dagen bär vi in ved, och i morgon drar vi till Vånga för att få lite trevlig stigcykling ihop med Micke.

Tiden 37 :08:04.
26:e plats totalt i mixed.

Doppa tårna i Gardasjön som sig bör, dock inte i cykelkläder.

Ett stort tack till Cicci som har fungerat som utrikeskorrespondent under vår hittills tuffaste tävling.

 Det känns nästan overkligt att sitta här hemma igen, att ha gått i mål och dessutom klarat vår målsättning.

 Kommer vi köra Transalp igen?
Nej, skulle jag nog vilja säga redan nu, inte för att det var för hårt fysiskt. Det är hårt för alla, men inte omöjligt om man är fysiskt och psykiskt förberedd. Vi delar båda upplevelsen av att det är för farligt. Vi har sett folk köra över sin förmåga och det utsätter alla runt omkring för fara. Jag vill inte titta in och se se senorna i någons knä eller se folk som ligger inlindade i folie utmed banan igen. För varje dag har listan med ”Individual finisher” blivit allt längre. Av nittio startande mixlag återstod en bit över femtio när vi gick i mål. En tredjedel av de som kommer till star kommer aldrig i mål. Jag är så oerhört tacksam att ingen av oss har kommit till skada eller blivit nerkörda.

 Vi har uppnått vår målsättning med en topp 25 placering. Hur kan det komma sig när vi kom på en 26:e plats? Top 25 satte vi när deltagarantalet i mixklassen var 50. Övre halvdelen tyckte vi att vi borde kunna placera oss i. Vi gjorde bättre än så, vi placerade oss i övre tredjedelen eftersom antalet startande mixlag var nittio! Den träningsmängd vi båda hade med oss i bagaget har varit tillräcklig.Kasper är stark som en oxe, jag behöver lägga till lite styrketräning under vintern för att klättra ännu lite starkare och snabbare. Vi är dock helt övertygade om att mer träning inte kommer göra Transalp till en mer behaglig resa.Om vi mot förmodan ställer oss på startlinjen igen kommer vi bara köra hårdare, lidandet kommer vara detsamma. Som team har vi fungerat bra, visst, vi har haft två incidenter när någon av oss har lackat ur på den andra, men efter ett par minuter har det varit glömt och förlåtet.

 All logistik kring TransAlp har fungerat med vad jag förstått tysk precision. Transport av väskor har klaffat varje dag, och efter varje etapp har jag varit lika förvånad att hitta båda våra väskor ståendes i receptionen till det hotell vi angivit. Vi reser mycket och det är väl mer en regel än ett undantag att antingen cyklar eller bagage inte kommer fram.

 Vill man delta i Transalp bör man noga tänka över sitt val av partner. Iallfall om man som vi bekostat hela kalaset själv och utöver tävlingsmomentet även vill ha en totalupplevelse på sin semester. Vi har sett lag som inte klaffat i sin sammansättning, och det har satt sordin på den upplevelse det är att delta. Kan man få support så ska man överväga att faktiskt ta denna evt extrakostnad eftersom det gör att man får mer tid tilll återhämtning. Att någon väntar med en pizza vid etappmålet gör att man snabbare får fyllt på med energi igen.

 Vad gäller material har vi inte haft några problem. Vi har bytt bromsbelägg var sin gång under tävlingen. Belagen slits enorm hårt då man under långa sträckor mer eller mindre bromsar konstant eftersom cykeln annars accelererar okontrollerat. Vi har båda sprängt våra gränser vad som är körbart nerför. Med planerad körning och nerver under kontroll tar man sig ner för det mesta.

 Vi träffade ett annat mixlag där tjejen var svenska. Hon har kört transalp många gånger och sett hur startfältet förändrats. Konkurrensen och hetsen har hårndat. Många par var otroligt tävlingsinriktade och vägrade att ens titta på oss, men de allra flesta har varit otroligt trevliga och vi har peppat varandra utmed vägen. Tydligen är jag en ”seg satan” enligt vissa och jag börjar faktiskt tro på det själv. Hur trött jag än var så gav jag aldrig upp. Vid ett tillfälle fick Kasper ta min cykel så jag fick hämta andan, men då var det fight mot mål mot ett annat lag.

 Att köra ett etapplopp är i våra ögon det perfekta sättet att resa. Du hinner uppleva så otroligt mycket på bara åtta dagar samtidigt som spänningen i själva tävlingsmomentet hela tiden är närvarande.

 Att vi beslutade oss för att köra HT var helt rätt. Vi är små och lätta och vi har sparat otroligt mycket kraft i alla klättringar samt i svåra passager där vi varit tugna att klättra, hasa och bära våra cyklar. Man kan säkert vila något mer med en FS i ned körningarna men vi har klarat det bra.

 Energimässigt har vi försörjt oss med sportdryck, Runes energikakor och gel. Runes energikakor har varit sköna för magen då de mättar bättre än gel, och under långa etapper mår magen bra av att få något med lite substans i som ändå är lättsmält. Men efter åtta dagar är man trött på allt som är sött. Vi har båda haft problem med illamående på morgonen, och vi som vanligtvis äter frukost med god aptit har fått tvinga i oss just detta målet. Ett par veckor innan Transalp började jag efter inrådan av min naprapat att ta mineraltillskott och har efter detta inte haft några som helst känningar av kramp. Har inte heller haft några problem från senor eller ligament trots att vi tuggat upp nära 20 000 höjdmeter.

 Nu återstår det att se hur lång tid det tar att återhämta sig. Ingen av oss har kört oss helt i källaren varken fysiskt eller psykiskt. Snarare känns det som att speciellt Kasper blivit starkare och starkare med varje etapp. Min puls har fungerat som riktlinje för vilket tempo vi har kunnat hålla och har den stuckit iväg har jag antingen hängt på Kasper en stund, eller så har vi helt sonika sänkt tempot. Vi har dragit lagom hårt från start eftersom det varje dag varit fråga om kallstart. Men det har lönat sig så vi dag efter dag tuggat om folk som kört för hårt från start.

 Nu återstår lite vila, sedan är vi redo för höstens alla tävlingar. Vi är grymt sugna och det ser vi som ett gott tecken att Transalp bara gjort oss ännu starkare som cyklister!

Skönt trötta ben igår.
500km cyklade på mindre än en vecka.

Har medvetet byggt pass på pass och väntat på den där känslan jag hade i benen igår. Den där känslan jag kommer ha dag tre på Transalp. Kanske redan dag två. Den där känslan som avgör loppet.

Utmaningen började redan på uppvärmningen. Det blåste hårt, riktigt hårt och jag fick ta rejält med höjd för att hinna ut till parkeringen, Skabersjö, utan att dra på mig syra redan på uppvärmningsrullningen. Stan stod stilla kan man säga, trots min blygsamma hastighet flög jag förbi cyklister som i princip inte rörde sig frammåt. Det såg helt absurt ut, de stod upp och trampade men kom ingen vart medans jag gled om. “Är vi i samma verklighet?” funderade jag gång på gång. Höll mig fint pulsmässigt men kände att jag nog skulle få det tufft under dagens pass. Mötte upp Edvard i Skabersjö och hade tur, det blev bara vi, så vi bestämde att köra alla tekniska partier i jämn fart. Båda hade ben som känt på syra dagarna innan.

Rullade ut till Bökeberg och körde varvet motsols. Jag hittar fortfarande inte, men har som mål att jag till hösten ska kunna hitta runt själv de dagar jag inte kan träna med någon anna terrängcyklist.

“Den där känslan” fanns där och lurade. Den där när man kör på fotknölarna. På två ställen fick jag ta i rejält, två stigningar där surheten snabbt kom stigande. Men huvudet var med och mötte upp fint när benen började lipa.

Hungrig som en ulv var jag också. Lassade i mig en Runekaka efter uppvärmningen och slukade snabbt en andra innan hemrullet började. Surfade ner till Bunkeflo för att njuta maximalt av medvinden, fick en fin kantvind därifrån och in till Malmö. I Käglinge övervägde jag faktiskt att stanna på Mc Donalds och klippa ett meal, men besinnade mig och insåg att jag sparar det till det är riktigt illa.

Idag känns kroppen tipp topp. Jag tog mig genom “dag tre” känslan på ett exemplariskt sätt. Föll inte för impulsen att låta de trötta benen stå som segrare. Kommer vara trött på Transalp. Men det hjälper inte, jag måste fortsätta cykla för att ta mig i mål.

Är inte i superform som Kasper, men det är mycket som faktiskt fungerar. Huvudet funkar, näringsintaget under ansträngning funkar, cykeln funkar…

Basilikan lät jag bli, men det blev ett stor lass ris och gryta och på det jordgubbar. Stora som ni ser.

 
Klorofyll är bra, ät stjälken!

Det är i runda slängar 3 år sedan Kasper träffade mina föräldrar för första gången. Vi skulle upp till Kinnekulle och köra Götalandsmästerskapet 2006.

Det var också första gången Kasper yttrade att han ville se en livs levande älg. Sedan dess har det körts åtskilliga mil i tassemarken och det har även blivit en och annan älgjakt. Men någon levande älg har han inte sett. Förrän idag. Strax innan Harasjömåla ser vi den när vi kommer på MTB. Den sätter fart över vägen och försvinner i passgång in i skogen. “Vad stor den var!!” vrålar Kasper. Hoppas vi inte möter en älgtjur nästa gång, detta var ett litet exemplar.

Tungan rätt i mun…

Benen är lite sega, 3000 hm cyklade igår och summan idag blev någonstans i närheten. Det är inte platt någonstans i gränslandet Skåne/Blekinge. Vi har kört upp och vi har kört ner och så sabbade vi ett hyffsat snitt genom att komma mitt genom ett stenröse. Men den tekniska cyklingen före och efter var värt  hoppandet genom mossbeklädda stenbumlingar. Fast vi svor båda två när vi var mitt i…

Två långlopp på raken, och lite backintervaller  som uppmjukning på fredagen innebar 200km cyklade i helgen. Börjar så smått känna att cykeln är inkörd. Lite småjusteringar och snart är vi ett. Kasper är i grym form och jag får verkligen slita på varje pass. När vi kör lvg kan jag som regel bita mig fast på hjul, men när vi kör i terrängen kan jag inte ta hjälp. Och när vi kör uppför så tappar jag mark direkt. Men knuffning sparar vi till Trans alp. Just nu ger det mig mer att köra på för egen maskin. Men det går fruktansvärt segt uppför. Lite oroväckande är det eftersom jag klättrat bra de senaste åren och nu helt plötsligt står still så fort det börjar gå uppför.

Bara att gneta på, vi satsar på 2 x 3000 hm nästa helg också och 100km per pass. Vi vet var de värsta backarna finns och satsar alltid på att köra dem allihop!

Men jag ser fram emot morgondagens 10 x 2´ i löparskor. Det är lyx att vara klar med dagens träning på 60 minuter!

Nu ska jag klia lite på mina myggbett, det har varit fest i skogen vill jag lova. Två svettiga cyklister…

Och det är det är ju jag på bilden, fast för en vecka sedan.

Liknande förhållanden idag, 20 grader, lite vind och knäsmärta.

Ett tråkigt bakslag, tyckte det gick på rätt håll, har sprungit nästan smärtfri och trodde att det nu skulle känns mindre på cykeln. Nej, det känns. Mycket. Så jag får rulla vidare till det släpper. Ny tid hos naprapaten på onsdag. Vi får se hur det känns och vad som sägs helt enkelt.

Men vi ser framåt och jag satsar på att tävlingspremiär på cykel blir i Köpenhamn den 31 maj. 90 km på MTB.

Fem minuters uppvärmning innan masken åkte på. Utrustning i halvmiljonklassen och den klassiska blå monarken med cykelsadel i storleksklass soffa. Egna pedaler och skor skulle garantera ett starkt rundtramp. I efterhand har vi diskuterat huruvida utfallet påverkas av hög eller låg kadens. Jag höll ett snitt på strax under 90 och Kasper hamnade på höga 110 vilket är en smula förvånande eftersom han gärna kör tunga växlar och låg kadens i vanliga fall.

Efter fem minuter började själva testen och masken åkte på. Efter div beräkningar så blev min startwatt 80 och var minut ökade belastningen med 30 watt. Det enda som fanns i mitt huvud var ”håll kadensen”, och det gjorde jag upp till 270 watt, då stängde kroppen ner. Maxpuls på 178, Vo2max mätt i ml/min blev låga 2694. Vo2/kg 49,89. Vad jag inte visste var att resultatet skulle räknas om och då fick jag ett helt annat tal kring 60 ml/kg/min vilket var överraskande bra. Min kropp är tydligen effektiv att omsätta det lilla syre jag klarar att dra i mig. Med tanke på att jag drar runt på två kilo extra dövikt känns det motiverande att faktiskt dumpa en bilring och på så sätt öka prestandan ytterligare.

Vi diskuterade givetvis med Rasmus vad vi kunde göra för att förbättra våra siffror och det handlar om minimum 6 veckor av intervallträning. Men samtidigt är det viktigaste inte att förbättra en siffra utan att faktiskt bli starkare, snabbare men framförallt effektivare. För det är ju det man överlever på i längden, att köra energisnålt. Sitta avslappnat på cykeln även i höga hastigheter, slappna av när det går fort på löpningen och att slappna av även när man ligger där på gränsen av sin förmåga. Att lära sig följa minsta motståndets lag…

Lördag.

Åtta plusgrader. Bilen var packad till bredden för ett par dagars intensiv träning. Läger minor.
Första passet för min del i häcken på Kasper, vilket innebär återkommande nära dödenupplevelser där små syratomtar dansar loss i benen. Gårdagens syratopp gav sig snabbt till känna i motlutet upp mot Lönsboda och jag bad om ”lite uppvärmning” innan det var dags för Biscuit Grande. Efter 10 minuter var min frist över och det var bara att börja bita. Så länge jag höll mig kvar på stora kakan kunde jag hålla rullen, men så kom dödens backe där jag tvingades gå ner på lilla klingan och tappade genast 10 meter. Rökt som böckling. Kasper tuggade på och över krönet och jag fick jaga ikapp. Korta hårda backar slaktade mina ben fullständigt, och allteftersom temperaturen föll och kilometrarna tickade på rasade jag ihop som ett korthus. 70 km och ett snitt strax under 30. Men det är enda sättet att bli hård, att köra hårt under lång tid… Ser fram emot att köra samma runda i maj med starkare, segare ben i korta byxor.

Söndag blev cykel för Kasper och löpning för min del. 3 grader fuktig vår/vinter spenderas bäst löpandes för en fryskyckling av min kaliber. Långpass 2 h. 22 km i kuperad terräng med slitna ben. Lyckades hålla ett snitt på 5.30 min/km trots de många, hårda backarna. Vid 12 km fick jag sluka en gel och vid 13 km brottade jag ner en björn. OK, det var en storvuxen valp på 7 månader som tyckte jag var en spännande leksak. Kändes som mina händer var lång nere i halsen på hunden och tillslut fick jag brotta ner honom för att han skulle sluta tugga på mig. Då kom räddningen i form av husse som höll busfröet så jag kunde springa vidare. Faktum är att jag utvecklat hundskräck efter alla attacker i stan på både cykel och i löpskor. Först efteråt kände jag att valpen bara tuggat på mig och inte bitit, men i stridens hetta trodde jag han skulle bita sönder mig. När han hoppade mot mig var han lika stor som jag är lång. Smått chockad sprang jag vidare och blev förvånad när jag hade gråten i halsen, men efter att hämtat andan och anden så släppte den tjocka känslan i halsen. Otroligt vad lite medvetna andetag kan göra.
Det jobbiga med nordöstra skåne är att backarna aldrig tar slut. När man kommit upp för en så ser man redan nästa. Ett perfekt tillfälle att praktisera ” ett steg i taget, backe för backe…”

Måndag- from heaven to hell eller “Skåne, Småland, Blekinge”

8 grader, torra vägar. Som bäddat för långpass. Gav oss av strax efter lunch och planen var 70 km. Vindlande vägar tog oss förbi otaliga sjöar och över små skånska berg. I Olofström konstaterade vi att Volvo är en gigantisk arbetsgivare, man kör i princip från skogen rätt in i fabriken och ut igen. När vi passerat kom en otrevlig överraskning i form av nyregnad vägbana. Hotet hängde strax väster om oss och tvingade oss ända in i Blekinge. Någonstans efter Ryd började jag hyperventilera i kylan och temperaturen föll åtskilliga grader. 35 km hem kändes som en omöjlighet. Tog en backe i taget, minut för minut, härdade ut smärtan och bestämde mig för att inte frysa ihjäl innan vi var hemma men där och då ville jag bara lägga mig ner i diket hoprullad som en liten boll. En viss tidspress gjorde att jag inte kunde kasta in handduken och bli upphämtad. På uppfarten var det någon som drog ur proppen, tårarna sprutade och jag skakade ohämmat.  Fick hjälp av med våta kläder, varm chocklad och blev nerbäddad i sängen. En värmekudde kom flygande i all hast och där låg jag och vred mig när värmen började spränga sönder min händer. Kasper tyckte det varit en fantastisk runda. Och det tycker jag med, men jag önskar inte göra om den förrän det garanterat är 15 grader varmt. 70 km blev dessutom 110 varav två timmar i frysboxen… Nästa gång blir det premiär för den nya “länsspurten”!

Tisdag

Ett kritvitt vinterlandskap och åtskilliga minusgrader mötte oss när vi tittade ut genom fönstret. Vilodag med andra ord.

Och så har vi då dagen idag, onsdag. Perfekt väder för Kasper, kring noll och sol. Jag stack bara ut mina händer så vitnade de omedelbart, fick snällt hoppa i löpskorna och tugga sönder ytterligare några backar. Oavsett vilket väderstreck man väljer så blir det en kuperad runda. Och jag härdade ut i 20 km, sen fick jag nog. Kastade vätskebältet på en sten och körde två stegringslopp, sen kravlade jag upp för sista backen upp till huset. Nu ska det bli skönt att springa på plan mark ett par veckor innan vi åter beger oss till bergen, men där förväntar jag min åtskilliga värmegrader!

Premiär för ett nytt trainerpass som jag snott från Anders K som tagit sig genom Trans Alp 2007. Han introducerade mig för 2 x 20 min och nu har jag då kommit till passet som följer 5 x 5 min 60 kad, 1 min vila mellan åtföljt av 5 x 3 min 65 kad, 1 min vila mellan.

Ser ju ganska skönt ut på pappret, men vilan är KORT. För att inte knäcka mina redan slaktade ben i förtid tvingades jag lägga till 10 min på 120 w för att snurra ur lite vinäger innan jag gick på de sista fem x 3 min. Satte mig inte på cykeln med fräscha ben, 12o min långpass i lungt tempo gjorde nämligen vad det skulle. Och efter att fullkomligt slaktat mig själv på den sista treminutaren så var status trötta gristassar…

Men sammanfattningsvis ett kul pass, times fly eftersom det är så korta gnagningar. Nytt däck innebar smidig gång och inget GNISSEL!!! Lovely. Idag var det jag själv som stod för gnisslandet, var duktigt sur i benen redan från start.

Så, ladda om. Två pass kvar den här veckan plus lite allmänstyrka. Volymen är liten men effekten desto högre!

Det är förresten ny ram på ingång, en Fokus. Otippat eftersom jag under lång tid vägrat vita ramar. Men den här är ganska vit. Så nu är jag snart under 7 kg totalkittad. Det kräver dock att två kilo vinterspäck ska bort, men det ska nog smälta bort i takt med att vårsolen tittar fram:)

07.15, torsdag morgon.

Två berg. Svetten lackar, andningen är djup och kraftfull. Alla kom upp, med armarna mot skyn korsade vi mållinjen och dagen kunde börja.

Vilken start.

Kick it!

 
Phu, äntligen uppe!

Om vi hade varit på Gran Canaria just nu hade vi fått en grym vecka. Helt återställd från virus krossade jag mina egna förväntninga med början igår under 18 km löpning. De senaste veckornas löpträning har varit sega, långsamma och smärtsamma. Men igår levde jag verkligen ut löpningen. 95 minuter där jag gjorde en negativ split. Första 10 km med ett snitt på 5:13min/km, följt av 4km i 5:07min/km och sista 4 km pressade jag mig under 5 med 4:59min/km. Blygsamma tider kan tyckas med i min agenda just nu är de fenomenala. Jag har snittat upp mot 5.30min/km på milen. Och då har jag verkligen inte joggat…

Men det är väl så här det ska vara. Ihärdighet belönas och den som gång på gång reser sig gör det tillslut per automatik. Det blir en självklarhet att tackla motgång och nederlag och ingenting man värderar som “bra” eller “dåligt”. Förutsättningarna skiftar, precis som vädret. Och försök att ändra på det den som kan.

Och idag. Världsmästare på trainer. 60 minuter fullt fokus. Många 1-minutare och slutligen ett litet kinderägg som jag förbisett när jag valde program. Men jag fullföljde med en grym känsla av styrka.

Och kanske återstår en liten överraskning på kvällskvisten. Dagen är långt ifrån slut.

Vilken slutspurt på dagen!
Vilken kick!
Mitt första historiska pass på spinningcykeln med okända deltagare. 60 minuter att förfoga över. 60 minuter där jag fick bestämma vilka berg vi skulle över, från vilket håll vinden kom och vilken intensitet vi skulle eftersträva. Med pressat schema värmde jag upp genom att göra en totalt livsfarlig transport genom Malmös stadskärna. På minuten tog jag hissen 20 våningar upp. Jag hade aldrig tid att bli nervös, utan jag kastade mig upp och vi var iväg. Coacha, peppa och guida mina deltagare genom 60 minuter fartlek. 3 berg skulle bestigas över vilka var och en skulle hitta sin tröskel. Sin egen magiska gräns på motståndet där benen blev utmanade men teknik och andning var under kontroll. Halvvägs in i passet lyckas jag slå av “muffen” på micken och min egen andhämtning blir allt för tydlig. På med muffen och vidare…

Berg två var för lätt, men man lär sig endast genom att utföra. Sista berget är min favorit, 9 minuter tröskel. En enda lång sugande bergssida som avslutas med en frivillig vända upp på max. Bergspris, skyltspurt, målspurt… Kärt barn har många namn.

Och det som värmde mest var feedbacken från den som gav mig minst under vägen. “Roligt och varierat pass”. För mig räckte det. Jag förstod att jag uppnått mitt mål. För det är dit jag vill nå. Ända in och ända fram.