Jaha, vad ska man göra när benen bara ska snurra för snurrandets skull. Lugna rullrundor i ensamhet är inte min kopp te. Jona var parat på en kvart och mötte upp. Sen åt vi en närande lunch på Spelabäcken. Raw food, närodlat, kärlek och omsorg.

När man fikacyklar har man tid att smella rosesarna.

…men ränderna går aldrig ur. När Jona tar bilder passar jag på att sticka iväg på skyltspurt..

Många av er känner säkert igen känslan. Man satsar ett år av sitt liv på ett kort- en tävling och så plötsligt är det bara över. PostMaraDepressionen är ett faktum. Men när man gjort sju maror på raken måste jag säga att det känns annorlunda på några punkter.

1. Jag är inte rastlös.

I vanliga fall har jag inte ro att vila. Viloveckor är något jag skyr som pesten. Är övertygad att om man inte tränar 20 timmar plus per vecka så behövs de inte. Om man inte absolut känner att man måste. Det är en speciell känsla att på femte dagen ställa sig i starfållan, veta att man har sex timmar framför sig och att man kvällen innan bekymrat talat med, och klappat om sina ömma lårmuskler. Efter sju dagar är man nöjd med att inte behöva prestera fysiskt. Jag är fullkomligt nöjd med att vara träningfri. Och jag är det utan att bli irriterad.

2. Jag är nöjd.

Jag är aldrig nöjd. Det finns alltid saker att förbättra, saker som kan finslipas och som kunde gjorts annorlunda. Det är ett led i strävan att vilja bli det bästa man kan i sin idrott. Att vara nöjd med en placering, visst. Men när man helt plötsligt inser att man är nöjd med situationen är man ute på farligt vatten, det är då lättjan kommer smygande.

3. Få förstår vad ett etapplopp innebär. 

Jag tror inte det är så många utanför den här sfären som kan sätta sig in in vad ett etapplopp innebär. Om det inte är Vätternrundan så kan det ju inte vara så farligt. Men som någon klok människa skrev, “Vätternrundan är 145o höjdmeter. Transalp är 22 000″. Fast jag är luttrad, jag har lärt mig att inte prata om träning och tävling  med “fel” människor. Så när de som inte känner mig privat frågar vad jag gjorde på min semester svarar jag att vi var i Italien. De som vill veta frågar. Och jag svarar gärna. Men jag pratar inte om det, bara med de jag vet kan ge feedback. För det behöver jag. Och det är skönt att vi faktiskt var två om det.

Men det känns ändå tomt att inte kunna gå in på blogg efter blogg som man kan efter ex Göteborgsvarvet och läsa om andras upplevelse. Jag gillar det.

Så på ett sätt känns det som om det aldrig har hänt. Tvättbunken är borta, cyklarna skrubbade, såren nästan läkta…
Det är tur vi har de fantastiska bilderna, för det HAR faktiskt hänt. Vi har cyklat 600 km genom sydtirol och klättrat 22 ooo höjdmeter. Och vi gjorde det bra.

Nåväl. Hösten är lång. För den är här. Har ni sett det? Ljuset, doften, skymningen… Jag gillar det den här gången. Har så mycket att se fram emot. Nya program från löpcoach-T, ny cykeltränare (mer om det senare i höst).

Kroppen får bestämma den här gången hur vilan ska utformas, hur lång den ska vara eller hur kort den blir. Men jag njuter av att för en gångs skull vara nöjd; vi kunde inte kört hårdare, vi kunde inte gjort annorlunda. Vi gjorde det precis så bra vi kunde under rådande omständigheter. Men allt kan förbättras. Men DET är en helt annan resa, ett helt annat upplägg och en helt annan sak.

Tiden 37 :08:04.
26:e plats totalt i mixed.

Doppa tårna i Gardasjön som sig bör, dock inte i cykelkläder.

Ett stort tack till Cicci som har fungerat som utrikeskorrespondent under vår hittills tuffaste tävling.

 Det känns nästan overkligt att sitta här hemma igen, att ha gått i mål och dessutom klarat vår målsättning.

 Kommer vi köra Transalp igen?
Nej, skulle jag nog vilja säga redan nu, inte för att det var för hårt fysiskt. Det är hårt för alla, men inte omöjligt om man är fysiskt och psykiskt förberedd. Vi delar båda upplevelsen av att det är för farligt. Vi har sett folk köra över sin förmåga och det utsätter alla runt omkring för fara. Jag vill inte titta in och se se senorna i någons knä eller se folk som ligger inlindade i folie utmed banan igen. För varje dag har listan med ”Individual finisher” blivit allt längre. Av nittio startande mixlag återstod en bit över femtio när vi gick i mål. En tredjedel av de som kommer till star kommer aldrig i mål. Jag är så oerhört tacksam att ingen av oss har kommit till skada eller blivit nerkörda.

 Vi har uppnått vår målsättning med en topp 25 placering. Hur kan det komma sig när vi kom på en 26:e plats? Top 25 satte vi när deltagarantalet i mixklassen var 50. Övre halvdelen tyckte vi att vi borde kunna placera oss i. Vi gjorde bättre än så, vi placerade oss i övre tredjedelen eftersom antalet startande mixlag var nittio! Den träningsmängd vi båda hade med oss i bagaget har varit tillräcklig.Kasper är stark som en oxe, jag behöver lägga till lite styrketräning under vintern för att klättra ännu lite starkare och snabbare. Vi är dock helt övertygade om att mer träning inte kommer göra Transalp till en mer behaglig resa.Om vi mot förmodan ställer oss på startlinjen igen kommer vi bara köra hårdare, lidandet kommer vara detsamma. Som team har vi fungerat bra, visst, vi har haft två incidenter när någon av oss har lackat ur på den andra, men efter ett par minuter har det varit glömt och förlåtet.

 All logistik kring TransAlp har fungerat med vad jag förstått tysk precision. Transport av väskor har klaffat varje dag, och efter varje etapp har jag varit lika förvånad att hitta båda våra väskor ståendes i receptionen till det hotell vi angivit. Vi reser mycket och det är väl mer en regel än ett undantag att antingen cyklar eller bagage inte kommer fram.

 Vill man delta i Transalp bör man noga tänka över sitt val av partner. Iallfall om man som vi bekostat hela kalaset själv och utöver tävlingsmomentet även vill ha en totalupplevelse på sin semester. Vi har sett lag som inte klaffat i sin sammansättning, och det har satt sordin på den upplevelse det är att delta. Kan man få support så ska man överväga att faktiskt ta denna evt extrakostnad eftersom det gör att man får mer tid tilll återhämtning. Att någon väntar med en pizza vid etappmålet gör att man snabbare får fyllt på med energi igen.

 Vad gäller material har vi inte haft några problem. Vi har bytt bromsbelägg var sin gång under tävlingen. Belagen slits enorm hårt då man under långa sträckor mer eller mindre bromsar konstant eftersom cykeln annars accelererar okontrollerat. Vi har båda sprängt våra gränser vad som är körbart nerför. Med planerad körning och nerver under kontroll tar man sig ner för det mesta.

 Vi träffade ett annat mixlag där tjejen var svenska. Hon har kört transalp många gånger och sett hur startfältet förändrats. Konkurrensen och hetsen har hårndat. Många par var otroligt tävlingsinriktade och vägrade att ens titta på oss, men de allra flesta har varit otroligt trevliga och vi har peppat varandra utmed vägen. Tydligen är jag en ”seg satan” enligt vissa och jag börjar faktiskt tro på det själv. Hur trött jag än var så gav jag aldrig upp. Vid ett tillfälle fick Kasper ta min cykel så jag fick hämta andan, men då var det fight mot mål mot ett annat lag.

 Att köra ett etapplopp är i våra ögon det perfekta sättet att resa. Du hinner uppleva så otroligt mycket på bara åtta dagar samtidigt som spänningen i själva tävlingsmomentet hela tiden är närvarande.

 Att vi beslutade oss för att köra HT var helt rätt. Vi är små och lätta och vi har sparat otroligt mycket kraft i alla klättringar samt i svåra passager där vi varit tugna att klättra, hasa och bära våra cyklar. Man kan säkert vila något mer med en FS i ned körningarna men vi har klarat det bra.

 Energimässigt har vi försörjt oss med sportdryck, Runes energikakor och gel. Runes energikakor har varit sköna för magen då de mättar bättre än gel, och under långa etapper mår magen bra av att få något med lite substans i som ändå är lättsmält. Men efter åtta dagar är man trött på allt som är sött. Vi har båda haft problem med illamående på morgonen, och vi som vanligtvis äter frukost med god aptit har fått tvinga i oss just detta målet. Ett par veckor innan Transalp började jag efter inrådan av min naprapat att ta mineraltillskott och har efter detta inte haft några som helst känningar av kramp. Har inte heller haft några problem från senor eller ligament trots att vi tuggat upp nära 20 000 höjdmeter.

 Nu återstår det att se hur lång tid det tar att återhämta sig. Ingen av oss har kört oss helt i källaren varken fysiskt eller psykiskt. Snarare känns det som att speciellt Kasper blivit starkare och starkare med varje etapp. Min puls har fungerat som riktlinje för vilket tempo vi har kunnat hålla och har den stuckit iväg har jag antingen hängt på Kasper en stund, eller så har vi helt sonika sänkt tempot. Vi har dragit lagom hårt från start eftersom det varje dag varit fråga om kallstart. Men det har lönat sig så vi dag efter dag tuggat om folk som kört för hårt från start.

 Nu återstår lite vila, sedan är vi redo för höstens alla tävlingar. Vi är grymt sugna och det ser vi som ett gott tecken att Transalp bara gjort oss ännu starkare som cyklister!

 Ja, det är väl i samband med etapp 4 som Transalp egentligen börjar. Tisdagens etapp mätte 84 km och 3665 hm. Det började med master start ut ur Brixen, vi hade åkt ner i startgrupp B eftersom vi åkt ner på en 26 plats totalt. Men vi fick en bra start och låg långt framme när vi blev släppta över en trång bro. Direkt efter bron kom vi ut på en smal stig som sedan gick över i en brant grus väg. I första upp körningen passerade vi några mixade lag som vi visste kör bättre än oss nedför. Kasper var stark som vanligt och jag hängde titt som tätt i stroppen på ryggsäcken. Vid 1800 hm vände det så nerför en kort sträcka och sedan började vi tråckla oss upp mot 2337 hm. Sista biten var en smal, brant stig som var omöjlig för oss att cykla. Ingen annan runt oss kunde heller komma upp och det var så brant att jag nästan inte orkade lyfta mina ben. Underlaget var löst och det slet hårt på alla att ta sig de sista 200m upp till toppen. På toppen kunde vi hoppa på cyklarna i ca 500m innan vi var tvungna att leda cyklarna 1 km genom ett naturskyddsområde där man strängeligen förbjudit att man cyklade pga erosion. Efter följde en brant ner körning där låren inte fick vila en sekund eftersom det var en ganska spårig och skumpig grus väg.

 Så kom dagens tredje klättring som egentligen skulle kunna betecknas som en kulle men vid det laget var jag så trött att jag såg stjärnor. Hur vi kom upp minns jag inte riktigt men jag vet att Kasper sa vid ett tillfälle att jag drog rätt hårt i ryggsäcken. Lite nerför igen innan det var dags för sista klättringen som började med jobbig slak mota innan vi kom till sista depån där vi var tvungna att gå in för första gången under racet. All dricka var slut och vi fyllde på så fort vi kunde. Under tiden vi var där kom också det danska mix laget in och vi visste att det ev skulle kunna hämta oss i den sista ner körningen in mot mål. Så började den sista klättringen, först på brant grus väg för att gå över i en ännu brantare stig. Som tur var kom vi ut på asfalt och där körde vi ända upp till toppen. När ner körningen började visades vi ut på en brant grus väg som bara gick rakt ner. Den första biten var inte så brant, men det blev bara brantare och brantare och till slut fanns inte en chans att stanna. För första gången sedan starten så blev jag rädd på riktigt. Men det var bara att bita ihop, andas, titta långt fram och inte låta paniken ta över bromsen. Vi passerade en väg där man hade chans att återfår kontrollen över ekipaget och sedan skickades vi bara ner för vad jag betecknar som stup. Där hasade vi ner. Vi hade korn på ett annat mix lag från Brixen men jag lyckade hoppa av min kedja och de försvann i fjärran när vi åter kunde hoppa på igen. Sen fortsatte den galna ner körningen och slutligen spottades vi ut på en bred asfalts väg där vi sedan gav allt de sista 4 km in till mål. Känslan att nå St Christina var obeskrivlig. Under de här 84 km har jag dött och återuppstått så många gånger att jag tillslut tappade räkningen. Jag kan inte minnas när jag var så trött sista, och vid ett tillfälle sa jag till Kasper att jag hellre föder barn.

 Idag förstod vi varför man kallar Transalp för världens hårdaste etapp lopp på mountainbike. De tidigare etapperna har bara varit en lätt uppvärmning!

 Och jag tror jag fick en liten hälsning från Jona idag, en liten fjäril följde mig en bit. Jag har sett många fjärilar men den här var alldeles, alldeles speciell.

Ibland är belöningen nästan inom räckhåll. Med en sekunds marginal missade jag det uppsatta, eller önskvärda om man så vill,  tidsmålet under gårdagens tempolöpning. Snopet.

Jag gillar Cola, men bara efter eller under ett hårt och bra träningpass. Annars är det för sött.

Någon springer för äran, någon för BMI:t, en annan för hjärtat.

Jag springer av många anledningar. Men just igår var det för en liten röd burk med vit text. Och den gled ur min hand precis när jag kom över mållinjen. Lika snopet som när hela mjukglassen glider ur struten och bildar en stor vit blaffa på asfalten…

Fast viktigar än den där Colan är hur baksidan och knät känns. I knät känns ingenting när jag springer, men under de sista fem minutrarna av tempodelen så började jag känna av baksidans muskler. Och det är de som drar i knät när jag cyklar. Fast själva källan är det eviga roterande bäckenbenet.

Löpning är relativt skonsamt i låg fart. Men jag vill inte springa långsamt. Jag vill springa fort. För mig är 4 min/km fort och det är dit jag ska. I 10km.
Som det ser ut nu är den vägen ganska lång och krokig. Inte heller kan det vara mitt primära mål just i dagsläget eftersom det finns annat som är viktigare. Men milen på 40 min eller snabbare är min Kåkka, varje dag, varje pass, varje steg…

Det är alltid lite smånervöst såhär i april. Vi har haft halvfärdiga cyklar stående ett par månader och med en vecka till godo så var allt äntligen komplett. Det sista paketet med bla min Super Record kasett  kom från England denna veckan. Idag har jag äntligen provkört, och det känns lätt och snabbt- precis som jag vill ha det. Har kört runt på min gamla hExa i  aluminium sedan jul och höll på att stå på öronen när jag accelerade över ett fartgupp på väg ut ur stan. Ramen regerade blixtsnabbt.

Nu har jag två dagar på mig innan allt ska plockas itu och packas ner inför Mallorca. För att få hela familjen med cyklar samt Mommo och Muffa över sundet på långfredag får vi göra det etappvis, först ut är alltså cyklarna som åker redan i början av veckan.

Nytt för i år är Campagnolo Chorus 11-speed. För att få ut mest har vi valt en Super Record kasett. Handtagen har också ny ergonomisk design.

Det ser bra ut, rent funtionsmässigt kan jag så lång bara säga- mekaniskt.

Glöm inte tävlingen, på onsdag förmiddag drar jag tre vinnare som får 5 st “Runes Energikaka” hemskickat i posten. Tävlingen hittar du uppe till höger!

Cykeldelarna har gått som smör i solsken. Igår åkte även min Specializedram iväg till Kristianstad, där den mellanlandade för vidare transport till ny hemstad.

Nu står det mer eller mindre nerplockade cyklar i hela lägenheten. Min vintercykel kommer som Kasper uttryckte det “ konvertera religion” dvs byta från Shimano till Campagnolo. Således kommer vi sätta min DuraAce 9-speed till försäljning.

Det har varit många turer fram och tillbaka vilken ram jag kommer köra på i sommar. Det blev till slut den här. Någon gång nästa vecka hoppas jag den kan vara körklar, vi väntar på ett styre och en styrtapp.

En helg med hyffsat mycket cykling avslutades med ett riktigt kvalitetspass löpning.

I fredags drog vi lagom långt norrut för att möta vintern. Den kom ungefär i höjd med Höör men antog lagom nivå för vintercykling när vi närmade oss småland. Efter världens största kebab med bröd i Osby packade vi ut cyklarna och gav oss iväg på snöbeklädda skogsvägar. Kasper var betydligt kaxigare än mig nerför, i vanliga fall är det jag som krämar på i utförskörningarna, men när det kommer till snö och cykel känner jag mig inte riktigt hemma. Ska jag åka fort i snön ska jag ha skidor under fötterna, inte cykelhjul. Dessutom kör jag smalare bakdäck och högre lufttryck än min galna danska man. Men han gick också omkull så det small om det. Lite blankis under snön i en “dump” och jag såg hon försvinna ut enligt tangent till höger. Vi var hyffsat svåråtkomliga för en sjuktransport så jag ville fort ha avklarat om något var brutet. Men K fortsatte bara att vråla, fick säga till på skarpen att jag måste vet om något var brutet. Som tur var  höll alla ben, men han hade tagit hela smällen på ena knät som svullnade upp ganska omgående.

Vi kunde iallafall fortsätta och ta oss hem för egen maskin. Sista halvtimmen blev jag påmind om varför jag vanligtvis inte kör varken lvg eller mountainbike ute om vintern. Paniken kom smygande allt eftersom händerna försvann. Men vi kom hem, och jag blev smärtsamt upptinad. Ägnade sedan resten av kvällen åt detta och det som slutligen fick mig att gå från ormtemp till människotemp var en rejäl Irish Coffeé.

Var lagom sugen att ge mig ut dagen efter. Men solen sken och snön gnistrade så det var bara att följa Kaspers hjulspår. Han har inga problem med kylan och var pigg i benen, så jag slet i bakvattnet med mina kalla sega ben.

Söndag morgon stod det -10 på termometern, då packade vi oss tillbaka till södern. Avverkade 14 km stadslöpning och idag måndag har jag avrundat en bra träningshelg nere hos Jona i Höllviken. 10 x 2 min, 15 min uppvärmning, 15 min nervarvning. Ett effektivt löppass efterföljt av styrka, lång stretch  och en kort meditation.

Sedan bastu och het soppa- en härlig avlutning på en härlig men kall helg!

Håll till godo, en sneakpeak.

Tyvärr kan jag inte testa den än på ett par veckor, armen har fått stränga förmaningar att hålla sig stilla. På min fråga hur mycket smärta som var OK att provocera sa läkaren distinkt “ingen smärta”. Sen fick jag kortison lokalt i senan och en bättre skena. Återbesök om tre veckor och då hoppas jag att smärtan är borta och rörligheten tillbaka.

Nåväl, det är september och jag har valt att förklara säsongen 2008 för avslutad. Placeringsmässigt har det varit en bra säsong med en 4:e plats på Malmö 10k, en 4:e plats i Skanör och en 1:a plats på Snapphaneturen. Målet är uppnått, jag är tillbaka på meritnivå. Förvisso har jag ett PB på halvmaran som ska aktiveras men det får vänta till våren och Göteborgsvarvet. Får jag en släng av extrem motivation så brummar vi ner till Skanör i slutet av månaden så jag får rasta av mig lite och träna tävlingsnerverna. Men nu ligger tre månader av grundträning framför mig och en månad med lite tuffare tag innan det är dags att vässa klorna på Gran Canaria i december. Vad som kommer ligga i cykelväskorna har vi inte bestämt. Tips emottages tacksamt och pro och cons för lvg respektive MTB på Gran Canaria.

Men fram till dess vill jag ha träningro och struktur i vår vardag.

“Få är så
organiserade i huvudet som Du!!!!
De orden hamnade i mina händer och bringade ordning i det kaos som råder inom- och runt mig. För när jag tänker mig om så är det så. Jag är organiserad. Och hela vardagskabbalan med träning, förskola, nya rutiner, strukturerad träning, social förpliktelser, veckohandling (and it goes on and on and on…) kommer att gå upp. Men det är upp till oss, till mig, att styra upp den tid som finns till förfogande. 24 h. Lika för oss alla.

Ja, så var vi då tillbaka igen! Servern gick ner lite olyckligt innan vi skulle iväg på semester utan uppkoppling. Kasper gjorde ett tappert försök att snygga till förödelsen, men illa vald tidpunkt (efter grillfest på gården med 25 kg grillkol) gjorde att det såg väldigt skumt ut. Så vissa kommentarer har försvunnit om det är någon som saknar något.

Semestern började med tävling på söndag i Hässleholm. 64km sörja skulle forceras efter föregående dygns ihärdiga regnande som resulterade i 40 mm nederbörd. Men det var inte så illa som det kunde varit. De våta partierna var tungkörda men uppe på höjderna var det relativt torrt. Banan är en varvbana och andra varvet var väldigt tungt. För min del var förhållandena sämsta tänkbara, jag ville ha torra hårda stigar, så det blev ett slit att ta sig i mål. Men jag var ohotad etta bara genom att lida mig genom två varv och tyckte det var värt slitet för att få stå där uppe på pallen. Världens minsta pokal fick jag och som bonus en gipsskena på armen pga en illa tilltygad sena.

Resten av veckan blev ju inte riktigt som vi tänkt. Hade ont i min högerarm, men också i vänster eftersom jag blev getingstucken under tävlingen. För att testa armen körde vi en tvåtimmarsrunda med lite tekniska partier och efter det var armen helt kass. Så vi fick erfara hur det går till när man behöver kontakta sjukvården på landet. Först åker man till vårdcentralen där en läkare kliar sig i huvudet och skickar en till röntgen 4 mil bort. Sen ville han att jag skulle till ortoped också, det var i samma bygnad som rtg men innebar ytterligare 4 h väntetid. Så det blev gipsning, nerkissad Emil och uttråkad Kasper. Men vi hann precis hem till välling och nannetid. Sen beställde vi världens största kebabpizza för att stilla hungern som det svenska välfördssystemet orsakat. Att man aldrig lär sig; ska man uppsöka sjukvården ska man ta med sig MATSÄCK!!! (och fler blöjor)

Inte bara min arm krackelerade, det gjorde även Kaspers nya Focusram! Den sprack. Tyvärr hade vi inget gips till den utan Kasper fick köra på min lilla CyclePro. Men vi hann iallafall palla lite äpplen på den korta runda vi fick ihop på cykel. Har nog aldrig sett så många äpplen innan! Och jag har fått lösningen på varför jag inte äter “butiksköpta” äpplen längre, magknipet beror på besprutningsmedel… Har vräkt i mig giftfria äpplen utan att magen sagt ett pip. Trist att det ska vara så.

Veckan avslutades med kräftkalas och Riga balsam. För er som inte provat detta balsam säger jag; GÖR INTE DET. Det smakar inte gott. Förövrigt så vägrar jag snapsa. Inte ens kräftor kan få mig att snapsa. För att gå helt mot traditionerna så drack vi Sangria till. Men det är min melodi, “det bästa av världar”…

Jaha, så var man åter i lejongropen och tillbaka på ruta ett vad gäller cyklar. Evt har vi hittat ett intressant begagnat objekt till mig, en Scott Scale ltd. Imorgon ska vi syna den i sömmarna och lämna in Kaspers vrak. Kanske blir det även en tur till Zoo. Från ett Zoo till ett annat…