Tiden 37 :08:04.
26:e plats totalt i mixed.

Doppa tårna i Gardasjön som sig bör, dock inte i cykelkläder.

Ett stort tack till Cicci som har fungerat som utrikeskorrespondent under vår hittills tuffaste tävling.

 Det känns nästan overkligt att sitta här hemma igen, att ha gått i mål och dessutom klarat vår målsättning.

 Kommer vi köra Transalp igen?
Nej, skulle jag nog vilja säga redan nu, inte för att det var för hårt fysiskt. Det är hårt för alla, men inte omöjligt om man är fysiskt och psykiskt förberedd. Vi delar båda upplevelsen av att det är för farligt. Vi har sett folk köra över sin förmåga och det utsätter alla runt omkring för fara. Jag vill inte titta in och se se senorna i någons knä eller se folk som ligger inlindade i folie utmed banan igen. För varje dag har listan med ”Individual finisher” blivit allt längre. Av nittio startande mixlag återstod en bit över femtio när vi gick i mål. En tredjedel av de som kommer till star kommer aldrig i mål. Jag är så oerhört tacksam att ingen av oss har kommit till skada eller blivit nerkörda.

 Vi har uppnått vår målsättning med en topp 25 placering. Hur kan det komma sig när vi kom på en 26:e plats? Top 25 satte vi när deltagarantalet i mixklassen var 50. Övre halvdelen tyckte vi att vi borde kunna placera oss i. Vi gjorde bättre än så, vi placerade oss i övre tredjedelen eftersom antalet startande mixlag var nittio! Den träningsmängd vi båda hade med oss i bagaget har varit tillräcklig.Kasper är stark som en oxe, jag behöver lägga till lite styrketräning under vintern för att klättra ännu lite starkare och snabbare. Vi är dock helt övertygade om att mer träning inte kommer göra Transalp till en mer behaglig resa.Om vi mot förmodan ställer oss på startlinjen igen kommer vi bara köra hårdare, lidandet kommer vara detsamma. Som team har vi fungerat bra, visst, vi har haft två incidenter när någon av oss har lackat ur på den andra, men efter ett par minuter har det varit glömt och förlåtet.

 All logistik kring TransAlp har fungerat med vad jag förstått tysk precision. Transport av väskor har klaffat varje dag, och efter varje etapp har jag varit lika förvånad att hitta båda våra väskor ståendes i receptionen till det hotell vi angivit. Vi reser mycket och det är väl mer en regel än ett undantag att antingen cyklar eller bagage inte kommer fram.

 Vill man delta i Transalp bör man noga tänka över sitt val av partner. Iallfall om man som vi bekostat hela kalaset själv och utöver tävlingsmomentet även vill ha en totalupplevelse på sin semester. Vi har sett lag som inte klaffat i sin sammansättning, och det har satt sordin på den upplevelse det är att delta. Kan man få support så ska man överväga att faktiskt ta denna evt extrakostnad eftersom det gör att man får mer tid tilll återhämtning. Att någon väntar med en pizza vid etappmålet gör att man snabbare får fyllt på med energi igen.

 Vad gäller material har vi inte haft några problem. Vi har bytt bromsbelägg var sin gång under tävlingen. Belagen slits enorm hårt då man under långa sträckor mer eller mindre bromsar konstant eftersom cykeln annars accelererar okontrollerat. Vi har båda sprängt våra gränser vad som är körbart nerför. Med planerad körning och nerver under kontroll tar man sig ner för det mesta.

 Vi träffade ett annat mixlag där tjejen var svenska. Hon har kört transalp många gånger och sett hur startfältet förändrats. Konkurrensen och hetsen har hårndat. Många par var otroligt tävlingsinriktade och vägrade att ens titta på oss, men de allra flesta har varit otroligt trevliga och vi har peppat varandra utmed vägen. Tydligen är jag en ”seg satan” enligt vissa och jag börjar faktiskt tro på det själv. Hur trött jag än var så gav jag aldrig upp. Vid ett tillfälle fick Kasper ta min cykel så jag fick hämta andan, men då var det fight mot mål mot ett annat lag.

 Att köra ett etapplopp är i våra ögon det perfekta sättet att resa. Du hinner uppleva så otroligt mycket på bara åtta dagar samtidigt som spänningen i själva tävlingsmomentet hela tiden är närvarande.

 Att vi beslutade oss för att köra HT var helt rätt. Vi är små och lätta och vi har sparat otroligt mycket kraft i alla klättringar samt i svåra passager där vi varit tugna att klättra, hasa och bära våra cyklar. Man kan säkert vila något mer med en FS i ned körningarna men vi har klarat det bra.

 Energimässigt har vi försörjt oss med sportdryck, Runes energikakor och gel. Runes energikakor har varit sköna för magen då de mättar bättre än gel, och under långa etapper mår magen bra av att få något med lite substans i som ändå är lättsmält. Men efter åtta dagar är man trött på allt som är sött. Vi har båda haft problem med illamående på morgonen, och vi som vanligtvis äter frukost med god aptit har fått tvinga i oss just detta målet. Ett par veckor innan Transalp började jag efter inrådan av min naprapat att ta mineraltillskott och har efter detta inte haft några som helst känningar av kramp. Har inte heller haft några problem från senor eller ligament trots att vi tuggat upp nära 20 000 höjdmeter.

 Nu återstår det att se hur lång tid det tar att återhämta sig. Ingen av oss har kört oss helt i källaren varken fysiskt eller psykiskt. Snarare känns det som att speciellt Kasper blivit starkare och starkare med varje etapp. Min puls har fungerat som riktlinje för vilket tempo vi har kunnat hålla och har den stuckit iväg har jag antingen hängt på Kasper en stund, eller så har vi helt sonika sänkt tempot. Vi har dragit lagom hårt från start eftersom det varje dag varit fråga om kallstart. Men det har lönat sig så vi dag efter dag tuggat om folk som kört för hårt från start.

 Nu återstår lite vila, sedan är vi redo för höstens alla tävlingar. Vi är grymt sugna och det ser vi som ett gott tecken att Transalp bara gjort oss ännu starkare som cyklister!

Har inte fått till något  långt pass(mer än 5h)  i år och kände ett sug efter att köra riktigt långt och många timmar. Ursprungsplanen var 200km och ca 7 timmar. Men när man är småbarnsförälder får man ofta planera om. Blev rätt bra ändå, 170 km och ett snitt på 30 km/h. Egentligen blev det 29, 89 men det är det förbaskade Trellehålas fel. Snittet drogs ner både ut och hem när jag passerade. Hade lite tur och fick med Camilla , som börjat sin nedtrappning inför IM Schweiz, en timme och Rickard över två. Han avvek vid Skateholm och körde över Skurup och Häckberga. En riktigt fin runda som jag skrev om för ett par veckor sedan.

Var också med om något som sker mig ca var 5:e år. Ett 180 gradigt vindvrid. Men jag hade turen på min sida idag och vinden var svag så det påverkade inte så mycket som det annars kunde. Innan vridet la sig vinden helt. Det blev “Schnapz” på havet, dvs stiltje och sen kom vinden igen- från andra hållet!

Det är inte så ofta jag har tid att fortsätta förbi Skateholm, men jag inser vilken runda man ska köra för det bästa fikat här nere. Det är först Fiskrökeriet i Smygehuk, sen kommer Smyges Bageri och därefter kommer glasskiosken med hembakade strutar… Och så fortsätter det ända till Ystad, små mysiga Cafeér på ett pärlband. Och allt det här kantas med rosenbuskar och Blommande Fläder. Långa stråk är det dessutom bara en landremsa på ca 100m som skiljer mig från havet.

Men idag fanns det ingen tid att stanna, det enda stoppet var akut eftersom jag fick ett bi i hjälmen.

Faktum är att det nästan inte känns som jag cyklat 17o km eftersom det var så otroligt vackert från Trelleborg. Annars kan Skåne bitvis bli lite mycket “åker”. Och att jag körde samma spår till Ystad och hem var helt rätt. Så nu Cykliga Åsa, nu vet jag vart vi ska när du har vägarna förbi!

170 km riskerade dessutom att bli ett enda lång lidande, men tack vare Bike Patch så blev det inte så eftersom ett av dessa fantastiska plåster praktiskt taget ”saved my ass”.  Igår när jag cyklade från jobbet kände jag en knöl mot sittdelen av sadeln. En inflammerad hårsäck. Sitt på en sådan i 6 timmar och känn hur det känns. Men faktum är att jag inte kände av den någon gång under hela turen då plåstret tog bort all friktion.

Energiintaget har fungerat toppen. Tre Runes Energikakor och två flaskor isoton dryck. Grundade med rågbröd och jordnötssmör, dessa stod jag mig på i nästan 2 h. Var lite seg med ätandet när jag väl kom hem. Åter igen är det föräldrarollen som gör att det inte alltid blir helt optimalt. Vi satte igång en massa projekt här hemma och det slutade med att jag fick äta pasta ur kastrullen och Kasper skällde på mig för att jag inte åt som en vuxen ”på tallrik”. Men blodsockerfallet kom lite plötsligt och det kunde inte gå fort nog:)

Kroppen känns oförskämt pigg. Jag hade nästan hoppats på att vara mer trött. Älskar comakänslan efter ett riktigt långt och hårt pass. “Kör hårdare” tycker kanske någon. Men det är inte så enkelt med de här långa passen. Det kan sluta i katastof och hammare. Och att då ha en “time limit” och gå helt tom funkar inte. Kanske är det en småbarnsförälders räddning?

 
Efter 170 km

Alla stora städer i Sverige har sin egen blå linje, eller rättare sagt sina. Malmö har ett par stycken. Suddiga märken som vittnar om tusentals fötter som sprungit förbi just där. När den blå linjen efter ett år i dvala åter fylls i ,då vet man, nu är det allvar.

Den blå linjen i Malmö innebar att jag satte nytt pers på 10k. När jag tog mig an den sista kilometern på Roskildevägen hörde jag hur Bo ropade att jag skulle knäcka mitt gamla rekord. Precis som Vilgots mamma Anna, springer jag bättre efter att sjävl ha blivit mamma.

Får nog sannolikt möjlighet att följa den blå linjen i Göteborg på lördag. Provsprang ett kort pass igår,  men det kändes inte helt hundra. Taktiken är därför helvila fram till lördag. Och som någon klokt påtalade, jag har tränat bra hela vintern och det är inte pga någon skada jag ev tvingas ställa in. Förkylningen läker ut och sen kan jag köra på som innan.

Som grädde på moset så kan ingen av oss sova heller. Stackars lilla Emil har gråtit och skrikit hela natten eftersom alla hans koppor kliar. Det finns ingenting som får en mors alla varningsklockor ringa samtidigt som ett tröstlöst barn. Ingenting hjälpte, absolut ingenting. Han grät sig till sömns. Det har aldrig hänt tidigare och jag vill aldrig uppleva det igen…
Idag har kylbalsam inhandlats och Tavegyl skrivits ut på recept. Hade dock mina onda aningar när jag läste “Kan orsak dåsighet” på etiketten.
Och mycket riktigt, 30 minuter efter att lösningen inmundigats har Emil cirkusuppvisning i sängen. Det tjoas och tjimmas, voltas och kastas lakan, kuddar, madrasser.
Han är en “tvärtemot” precis som sin mor…

För att återkoppla till föregående bloggning så har jag nu gjort  lite efterforskning och kommit fram till att det är den här deon man ska använda. En svindyr historia som jag dissade i butiken. Men när den fått lika bra betyg som en annan deo med 5% aluminiumklorid så gav jag med mig och beställde. Nu ska den testas, och funkar den på mig, funkar den på alla.

Sen kan man som Kasper  tycka att det är en droppe i havet när man får i sig så mycket annat konstigt. Men man får börja i liten skala. Vi använder tex Runes Energikakor som inte innehåller konserveringsmedel eller stabiliseringsmedel, dricker nästan ingen Cola light längre, väsentlig mindre snask med färgämnen, minimalt med färdigmat osv. Tom Kasper  har börjat välja ekologisk varor.

Det finns mycket mer vi i våran familj kan göra, men jag tror det är som med träning. Det är en livsstilsförändring. Och ändrar man allt på en gång blir det svårt att orka hela vägen.

Nu ska jag orka hela vägen fram till Göteborg och där ska jag fira att jag är frisk och att den allra sista etappen av projekt “Träning inför TransAlp” kan börja!

Kläderna till TransAlp är klara!

Söndag blev en tuff dag för mig, dag tre brukar jag som regel uppleva som hård med känsla av spaghettiben och lite högre puls, så jag var mentalt förberedd. Ut via Palma och Arenal, återigen längst kusten innan vi skar in mot Lluc Major och över Randa. Sen började gatloppet. Det kördes gris på den lilla smala vägen kantad av stenmurar och fylld med hål. Bara gasa ikapp efter varje krök. Hemfärd vi St Maria och en avslutande klättring upp till Calvia som påminde mig om varför jag inte vill tävla i D-elit igen. Det är tydligen viktigt att vara före ”svenskan”.  “Danmark” var först över toppen men sen körde “Sverige” om och vederbörande kunde inte inte följa med. Tränar inte på heltid och är inte fullt sponsrad. Så jag förstår inte poängen. Är överhuvud taget inte här för att spänna muskler, är bara glad att jag sitter med hem och att jag är med hyffsat upp i bergen. Nerför är inga problem, där finns det grabbar som inte kan följa mig (inga namn nämnda).

Dolph har ganska roligt åt det här med ”kvinnornas kamp” och efter bergstappen igår så flög djävulen i honom. I sista backen hem hör man ”första tjej på toppen vinner X”. Då flög djävulen i mig också. Det enda jag vann var sura ben för jag hörde aldrig vad vinsten var. Och sen fick jag lida hela vägen hem eftersom jag helst skulle ha körts av hjul. Men gamla kärringar har sega ben och jag satt  kvar som en sugkopp.

Gårdagen blev förövrigt fantastiskt fin uppe i bergen. Över till Soller och upp till ”Apelsinkiosken”. De flesta körde ner till Sa Calobra, jag valde att stanna kvar eftersom vi har relativt många cykeldagar kvar. Kör jag mig helt i botten redan nu räcker det inte med en vilodag. Hem via Inca och Palma. 130Km totalt, snitthastighet 26,5 km/h.
Solen kom till sist och cykelbränna är ett faktum.

Fram till idag har jag kört 450km. Kasper tror vi kommer upp i 1000km här nere. Möjligvis hamnar jag lite under eftersom jag prioriterar mina minipass löpning på vilodagarna.

Utrustningsmässigt är jag väldigt nöjd med min Focus Cayo. Den är lätt och styv, accelererar snabbt och är väldigt precis i nerförkörningarna. Kör med Schwalbe Ultremo som har grymt grepp och delvis bidrar till att jag kör så snabbt nerför.

Runes Energikakor har också fått bekänna färg, gott om långvarig energi, lagom tuggmotstånd, och god smak.

Ett extra tack till Ove på Reskin Scandinavia. Bike Patch är verkligen en fantastikst produkt. Har man problem med känslig hud och lätt får skav så förstår man vad jag menar. Efter snart 500km är jag helt fri från skav!

Vilodag idag. Coach T har skrivit att benen ska bestämma, inte huvudet, om det ska springas.

Hallå benen, vad säger ni?

Just det här med avsaknaden av konsistensgivare gör att barsen blir hårda i minusgrader, så ska de med ut på vintern lägger man dem nära kroppen!  Men över nollan har de en bra konsistens, lagom sega utan att bli hårda eller smuliga. De kräver dock att man tuggar dem, så det är inget man tuggar i sig när man går för rött i någon utbrytning eller backe. Varje bar innehåller 40 g och rekommendationen är 2st per timme (person på 70kg). Jag klarar mig på 1/timme, väger 54 kg.

En av dessa bars verkade ytterst moralhöjande under skräckfärden förra måndagen. I Ryd tuggade jag i mig en och det smakade ljuvligt. Var kall, hade ont i mina händer och ville bara hem, och smaken av nötter, grädde, socker och havre var som balsam för kropp och själ!
Tack Rune, du tog mig ända hem!!

Och apropå hem. Jag har har 10 km kvar till 2000km.
TIO KILOMETER, EN MIL!!!

Ni som är lite observanta ser kanske att det har dykt upp lite nya banners till vänster på sidan. Först ut var Runes Energikaka och nu har vi även lagt till ReSkinscandinavia. Två företag med produkter vi tror på. Vad gäller Runes energikakor har vi inte kommit längre än att vi provsmakat, och det smakar grymt gott. Dessutom innehåller kakorna bara naturliga råvaror, det var också anledningen till att jag tog kontak med dem. Hållbarheten är relativt kort men så är det med färska saker.

Vad gäller ReSkinscandinavias produkt Bike Patch så har jag stora förhoppningar om att den kan lösa ett stort problem för ffa min del. Jag får något så oglamoröst som skavsår när jag kör långa pass. Och det är ett rent helvete att sätta sig på dem dagen efter och köra ett nytt träningspass. Om ett par veckor åkter vi till Mallorca för att träna och samla hela TeamCykelmygg.se inkl supporters och jag har stor förväntningar på att Bike Patch kan göra många långa dagar i sadeln lite mer behagliga.

Jag återkommer till både Runes Energikaka och Bike Patch fortlöpande, men du kan såklart klicka på länkarna och göra din egen beställning omedelbums om du vill!

Redan nu kan jag svara på frågan “Hur känns det att träna med ett plåter i grenen?”

Ingenting.  Materialet är otroligt följsam. När man väl satt det på plats och tagit på sig bibsen så märker man absolut ingenting. Är ganska skeptiskt som person, men här blev jag faktiskt förvånad över att man verkligen lyckats med materialet. Nu återstår bara långa hårda tester i sadeln!

(i orginalreceptet har man i 1 dl kokosflingor)

Tvätta aprikoser och fikon. Lägg i blöt minst två timmar. Över natten är allra bäst så drar de till sig tillräckligt med vatten. Mixa nötterna, lägg i en skål. Mixa frukten (blir lite kladdigt, man kan få röra om lite emellanåt om det kör fast) Blanda frukt och nötter. Rör ner resten av ingredienserna och blanda ordentligt. Tryck ut på en plåt med bakplåtspapper. Grädda i 225 grader i 15 minuter. Bryt chockladen i bitar, lägg på den varma kakan och bred ut. Skär kakan innan chockladen stelnat. Låt kallna och slå in kakorna i smörpapper. Går bra att frysa men håller sig också bra i kylen.

Dom här är så goda att man blir sugen på att dra iväg på ett riktigt långpass…