Bockstensturen närmar sig med stormsteg och jag har kattskit i benen. Mentalt ställer jag in mig på att ta mig runt 100km, givetvis så fort jag kan vilket i dagsform inte är speciellt snabbt. Att gå och blir förkyld igen var inte riktigt vad jag tänkt. Helgen som var skulle ha spenderats på cykeln för att få lite mil i benen. Men icke. Igår var jag så pass pigg att jag kunde springa ett kort intervallpass och idag stack jag ut 4 h på MTB, Malmö-Genarp tor. Det obligatoriska nässelbuskaget lyckades jag såklart inte undvika. Tyvärr var just dagens buskage kryddat med björnbärssnår och blodvite uppstod. Lyckades, eller tvingades dessutom att begå hemfridsbrott x 2. Första gången då jag kom helt fel i Genarp och tvingades hoppa över ett staket och hamnade i en trädgård. Men jag kunde se vägen jag skulle till… Det andra brottet utspelade sig i Hyby där jag hamnat ute på en stubbåker och återigen tvingades in i en trädgård. Pinsamt. Men det är nackdelen med att fara runt på okända grusvägar i södra skåne. Antingen hamnar man i en hästhage eller ute på en nyplöjd åker.

Efter fyra timmar blandad körning firade jag med falafel på Kitchen King.  Malmös bästa falafel. Gott, nybakat bröd, goda kikärtsbullar  toppat med god sås… Snabbt, enkelt och billigt. Tidseffektivt att vara nyäten när man kommer hem från träningen!

Vad gäller löpträningen så går jag nu in i höstträningen. Har fått nytt program för v. 36-41. Vi har kastat om  i upplägget så intervallpasset är det långa och distans det korta med möjlighet till förlängning. Och v 41 är det dags för långpass i löpskor igen. Förhoppningsvis kommer hösten innebära att jag med hjälp av ny cykeltränare kan få struktur kring cyklingen. Med löpningen flyter det bara på eftersom jag exakt vet vad jag ska göra varje pass.

Just det, höll på att glömma. Anledningen till skumprundan var ju att utvärdera hur det funkar med flaskställ bakom sadeln. Det funkar inte utan gummicord. Flaskan flög åt H redan på kullarna i Kroksbäck, dvs jag hann inte ens ut ur stan. Men en gummisnodd till håret fixade det hela. Satt som en smäck.

Idag slog vi hjäl en hel dag i Köpenhamn. Nya sti-reglage till Sparken skulle hämtas och man går inte bara in i en cykelbutik och så ut igen. Dessutom så hamnade vi mitt  i Malojas visning av sin nya kollektion.

Och när man ändå kör förbi Fields kan man ju lika gärna stanna och bunkra lite goda viner och en och annan bajer.

Insåg idag att jag  blivit “äldre”. När jag ser mig själv i spegeln så tänker jag 25, max. Men idag utbröt ett mindre kaos när vi kört över öresundsbron. ”Kaffekokaren, stängde du av den??!” Vi fick ringa våra snälla grannar och skicka ner dem till oss för att kolla. Det skulle aldrig ha hänt när jag var 25. Tyvärr dissade Kasper mitt förslag att köpa en timer till den där förbaskade,  men ack så älskade, maskinen. Vad är det som är så tabu med timer? Eller är det bara allt för mycket pensionär över det?

Känner mig riktigt cykelsugen efter en slapp, ganska mainstream dag. Kasper har meckat ihop Sparken igen och den får väl återinvigas med MTC imorgon. Jag kan kanske agera kvastbil för den lite lugnare gruppen?

Så kan man kort sammanfatta dagens GM insats.

D Elit startade tillsammans med H 40, H 50 och H Sport. Redan i starten kände jag att ingenting stämde. Hamnade sist i min grupp på fyra och jag låg ganska länge med Maria Wiklund inom synhåll innan jag till slut helt tappade kontakten med henne. Jag var helt enkelt för trött, svag och teknisk dålig idag för att orka göra något som helst. Funderade länge på om jag skulle kliva av efter tredje varvet, men när jag hade god marginal till H Elit starten så bestämde jag att även köra det 4:e och gå i mål. Totalt 12 minuter efter vinnaren och 3 minuter upp till tredjeplatsen.

Straffet för en DNF brukar vara ganska hårt och jag är glad att jag gick i mål och fick baka kanelbullar istället för att snöra på mig löpskorna och ge mig ut på ett grispass.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med helgen. Inte resultatmässigt, det är katastrof även om jag kom hem med en medalj. Det är mycket som ska slipas till och det ska till en del hård träning för att rätta till mina svagheter. Men det var också målet med den här helgen, få en fingervisning var jag ligger och hur jag ska träna. Har fått de pulsvärden jag var ute efter när det kommer till kortare intervaller. Och som jag gissade innan, det ska till hårda 10-minutare i terrängen för att slipa till starter och att orka hålla bra linjer även vid hög puls.

Grattis till MonsterMånsson som kammade hem segern i H 30!

Kasper känner fortfarande av sviterna av influensan vi drog på oss för två veckor sedan. Jag känner av det ytterst lite, men Kasper hade stora problem med luftrören och tvingades kliva av redan efter första varvet.

Hösten är här med besked och vi är igång igen! Gott!

Lite bakvänt blev det allt inför Götalandsmästerskapen. Mycket träning tätt inpå själva tävlingsdagen, intervaller i arla morgonstund 3 (5 x 30/30) skönt att lägga upp ribban högt och kötta på i löpskor. Sedan testkörning av morgondagens tempobana ute vid Hovdala slott.

Konstaterar att oavsett resultatet imorgon så är jag en vinnare.  När det känns kul att träningsåka en tävlingsbana kan det inte bli annat än bra, oavsett om jag kommer på pallplats eller blir morgondagens jumbo. För jag har anmält mig i elitklass. Vill köra full distans. Förstår inte varför man ska köra kortare bara för att man passerat trettiostrecket? Går det utför med fysiken då? 

Nä vet ni vad, det är ju den bästa, sega, starka åldern.

Tanter trettio kan.

Fast lite disel är det allt över tanten just nu…

 
Förnekelsestadiet…

Igår sprang jag min längsta mil någonsin. Den var så lång att den nästan aldrig tog slut. Skulle ha lyssnat på varningsklockorna, men jag tog sonika på mig hörselkåporna och snörde på löpskorna. Det var knackigt och pulsen var hög. Som tur var hade jag kameran med mig och jag fotade mig hela vägen hem. Men helst av allt hade jag velat gräva ner mig i ett svalt dike och aldrig kliva upp igen. Så trött var jag. Eller rättare sagt  sjuk och fast i förnekelsens träsk.
 
Naturen vinner alltid…

Idag är jag klokare.

Vi nådde nästan 200k under helgen. Nästan, men att skarva i det här läget känns inte befogat. Nästan 3000 m igår och 1465 m uppför idag.

Sommaren är inte komplett utan brännässlor. Det gör ont på ett skönt sätt. Knasigt, men en kort stund efter att jag kör armen i ett nässelbuskage kändes det nästan skönt. Men så gillar jag den brännande känslan av liniment på benen också. Gärna lite solsken så det bränner lite extra och min dag är gjord. Körde en variant för lite kyligare temperatur och regn idag. Gött.

Bestämde mig för en ny nedräkning.  Innan har jag räknat ner till start, nu räknar jag ner till målgång. Min tävling har redan startat. 34 dagar kvar till vi sträcker armarna mot skyn i Italien!

Veckokvoten blev nästan 400k och benen har repat sig bra efter gårdagens massaker.  Körde starkare jmf med förra helgen. Tappar fortfarande mark i de lång uppförskörningarna, i de lite kortare blev jag inte satt av Kasper idag. Skön känsla när det händer saker i benen.

Och imorgon är det måndag igen, härligt!

Hallå benen…

111,6 km, 2999 hm och 4.59 h.

Kände mig ganska stark de första 2 h, men sedan dalade jag som en fallande stjärna. Regnet gjorde grusvägarna sugande sega, men jag hade inte den där jobbiga brännande känslan i benen som förra helgen. Idag var jag bara trött i pumpen.

Vi passerade Nytebodaskogen, ett skrämmande exempel vad som händer när mänsklig dumhet får råda. Nytebodaskogen är ett naturreservat med gammelskog. Under Gudrun och Per blåste stora delar av beståndet ner och man gömde sig bakom faktum att det är ett naturreservat och menade att man inte behövde ta bort nerfallna träd (som annars alla markägare är  skyldiga till enligt lag) Idag finns i princip ingen levande fur kvar. De träd som fortfarande står upp är barklösa och döende pga barkborreangrepp. Överallt fanns skyltar som varnade för fallande träd… Nytebodaskogen är döende. Markägare i närområdet riskerar även de att få sin skog förstörd och ingen kan längre njuta av själva reservatet.

Självklart ska man låta naturen ha sin gång i ett reservat, och träd som dör eller blåser ner kan som regel ligga. Men i det här fallet är det inte tal om annat en skandal och dumhet.

Men förutom döden och förintelsen i Nytebodaskogen så har vi tillbringa fem timmar i levande, grönskande skog. Kasper la in en tur i GPS:en och vi har kört lite andra vägar in i Blekinge och tillbaka utan att köra många meter på landsväg. Vi skippad också Skåneleden som många gånger är väldigt svårcyklad om man inte kört den specifika sträckan innan. Vi har väl snart kartlagt  de ostliga delarna av leden och vet vilka partier vi ska undvika för att slippa bära.

Nu laddar vi för morgondagen. Vångabacken ligger som förslag.

Tur att jag ska till naprapaten på tisdag…

The Gummy Bear

Började redan innan Vellinge och sen var det kört. Jag och den jädra GummiBjörnen hade sällskap i 100k.

100k som kändes ungefär som en promenad runt kvarteret. Men jag hade lovat mig själv en lugn runda efter tisdagens hårdare tempo.

Midsommarhelgen stundar. Imorgon är det tydligen träningsfritt har man bestämt. Men kanske kan jag smyga mig ut i ottan och bränna av några teknikvarv i Trollabackarna…

Lördag söndag kör vi favorit i repris. Köra så många höjdmeter det går och minst 100k/ pass på grus och stig.

Långa pass i skogen ger sega ben…

Ja, så var det då äntligen dags efter lång frånvaro på programmet att kör 10 x 2´ i löpskor.

Helgens bravader hade jag mentalt lagt bakom mig (att de kunde anas i benen är en annan sak) och fokus var att beta av varje tvåminutare, en efter en. Den senaste tidens löppass har varit ganska “lätta” och korta och gårdagens 10 intervaller blev en riktig utmaning, men en skön sådan. Allt farttänk har jag släppt, fokus var att pressa min sega cykelpuls så högt det gick. För det är ett konstigt fenomen, ju mer tid jag tillbringar i cykelsadeln desto lägre trillar pulsen. Men å andra sidan, det är inte så konstigt eftersom jag prioriterat distans framför intervaller. Blandning är bäst, och så blir det nu ett par veckor framöver,  blandning av riktigt hårt och kort och lungt och länge.

Igår var första passet efter den eländiga förkylningen som jag kände mig 100% återställd och tillbaka i matchen!

För att suga lite på den där goda karamellen från igår,  blev det lite hårdare och kortare cykling idag. Målet var att medelpulsen skulle vara över 140. Den har varit riktigt låg och seg i helgen. Men idag var jag stenhård, så fort den började trilla ner under 140  “plockade” jag upp den igen och snittpulsen landade på 141 efter 70 km inklusive nervarvning. Så jag nådde mitt mål. Dessutom blev det ett jämt, hårt pass med en bra känsla även om det blåste friska vindar här nere i syd idag!

Det är i runda slängar 3 år sedan Kasper träffade mina föräldrar för första gången. Vi skulle upp till Kinnekulle och köra Götalandsmästerskapet 2006.

Det var också första gången Kasper yttrade att han ville se en livs levande älg. Sedan dess har det körts åtskilliga mil i tassemarken och det har även blivit en och annan älgjakt. Men någon levande älg har han inte sett. Förrän idag. Strax innan Harasjömåla ser vi den när vi kommer på MTB. Den sätter fart över vägen och försvinner i passgång in i skogen. “Vad stor den var!!” vrålar Kasper. Hoppas vi inte möter en älgtjur nästa gång, detta var ett litet exemplar.

Tungan rätt i mun…

Benen är lite sega, 3000 hm cyklade igår och summan idag blev någonstans i närheten. Det är inte platt någonstans i gränslandet Skåne/Blekinge. Vi har kört upp och vi har kört ner och så sabbade vi ett hyffsat snitt genom att komma mitt genom ett stenröse. Men den tekniska cyklingen före och efter var värt  hoppandet genom mossbeklädda stenbumlingar. Fast vi svor båda två när vi var mitt i…

Två långlopp på raken, och lite backintervaller  som uppmjukning på fredagen innebar 200km cyklade i helgen. Börjar så smått känna att cykeln är inkörd. Lite småjusteringar och snart är vi ett. Kasper är i grym form och jag får verkligen slita på varje pass. När vi kör lvg kan jag som regel bita mig fast på hjul, men när vi kör i terrängen kan jag inte ta hjälp. Och när vi kör uppför så tappar jag mark direkt. Men knuffning sparar vi till Trans alp. Just nu ger det mig mer att köra på för egen maskin. Men det går fruktansvärt segt uppför. Lite oroväckande är det eftersom jag klättrat bra de senaste åren och nu helt plötsligt står still så fort det börjar gå uppför.

Bara att gneta på, vi satsar på 2 x 3000 hm nästa helg också och 100km per pass. Vi vet var de värsta backarna finns och satsar alltid på att köra dem allihop!

Men jag ser fram emot morgondagens 10 x 2´ i löparskor. Det är lyx att vara klar med dagens träning på 60 minuter!

Nu ska jag klia lite på mina myggbett, det har varit fest i skogen vill jag lova. Två svettiga cyklister…