Många av er känner säkert igen känslan. Man satsar ett år av sitt liv på ett kort- en tävling och så plötsligt är det bara över. PostMaraDepressionen är ett faktum. Men när man gjort sju maror på raken måste jag säga att det känns annorlunda på några punkter.

1. Jag är inte rastlös.

I vanliga fall har jag inte ro att vila. Viloveckor är något jag skyr som pesten. Är övertygad att om man inte tränar 20 timmar plus per vecka så behövs de inte. Om man inte absolut känner att man måste. Det är en speciell känsla att på femte dagen ställa sig i starfållan, veta att man har sex timmar framför sig och att man kvällen innan bekymrat talat med, och klappat om sina ömma lårmuskler. Efter sju dagar är man nöjd med att inte behöva prestera fysiskt. Jag är fullkomligt nöjd med att vara träningfri. Och jag är det utan att bli irriterad.

2. Jag är nöjd.

Jag är aldrig nöjd. Det finns alltid saker att förbättra, saker som kan finslipas och som kunde gjorts annorlunda. Det är ett led i strävan att vilja bli det bästa man kan i sin idrott. Att vara nöjd med en placering, visst. Men när man helt plötsligt inser att man är nöjd med situationen är man ute på farligt vatten, det är då lättjan kommer smygande.

3. Få förstår vad ett etapplopp innebär. 

Jag tror inte det är så många utanför den här sfären som kan sätta sig in in vad ett etapplopp innebär. Om det inte är Vätternrundan så kan det ju inte vara så farligt. Men som någon klok människa skrev, “Vätternrundan är 145o höjdmeter. Transalp är 22 000″. Fast jag är luttrad, jag har lärt mig att inte prata om träning och tävling  med “fel” människor. Så när de som inte känner mig privat frågar vad jag gjorde på min semester svarar jag att vi var i Italien. De som vill veta frågar. Och jag svarar gärna. Men jag pratar inte om det, bara med de jag vet kan ge feedback. För det behöver jag. Och det är skönt att vi faktiskt var två om det.

Men det känns ändå tomt att inte kunna gå in på blogg efter blogg som man kan efter ex Göteborgsvarvet och läsa om andras upplevelse. Jag gillar det.

Så på ett sätt känns det som om det aldrig har hänt. Tvättbunken är borta, cyklarna skrubbade, såren nästan läkta…
Det är tur vi har de fantastiska bilderna, för det HAR faktiskt hänt. Vi har cyklat 600 km genom sydtirol och klättrat 22 ooo höjdmeter. Och vi gjorde det bra.

Nåväl. Hösten är lång. För den är här. Har ni sett det? Ljuset, doften, skymningen… Jag gillar det den här gången. Har så mycket att se fram emot. Nya program från löpcoach-T, ny cykeltränare (mer om det senare i höst).

Kroppen får bestämma den här gången hur vilan ska utformas, hur lång den ska vara eller hur kort den blir. Men jag njuter av att för en gångs skull vara nöjd; vi kunde inte kört hårdare, vi kunde inte gjort annorlunda. Vi gjorde det precis så bra vi kunde under rådande omständigheter. Men allt kan förbättras. Men DET är en helt annan resa, ett helt annat upplägg och en helt annan sak.

Riktig snabbmat, tillagas på 10 minuter, perfekt mellan stretch och dusch efter ett pass!

Bottna med lins- och alfalfagroddar och bladspenat. Du vet varför konditionsidrottare ska äta bla spenat och mangold?  Inte? Klicka här.
Krångligt? Klicka här.

Koka upp vatten i vattenkokare. Skrubba små  sommarmorötter, halvera på längden. Koka någon minut i lättsaltat vatten. Släng i en näve sockerärtor som får koka upp. Slå av vatten och smörslunga (olja går ju bra om du tycker mättat fett är läskigt). Halvera körsbärstomater och gör en röra på keso och rökt lax.

Klart.

Ät och njut!

För några månader sedan såg jag hur Kasper lyste upp vid datorn.  “De söker idrottare för en EPO studie i Köpenhamn”. 

Vi har ganska högt i tak i vår lägenhet och lever med det faktum att man aldrig vet vem som tar det. Jag älskar inte cykelsporten desto mindre trots alla skandaler och allt fusk. Min kärlek är djupare än så. Människor kommer alltid försöka ta genvägar, det enda man med säkerhet kan påverka är sin egen inställning.

Idag läste jag om en studie där man givit cyklister amfetamin. De kom 32% längre jmf med kontrollgruppen. Perifer utmattning är alltså underordnad central utmattning. Ni kan googla  “central governor hypothesis”. Tänk på det nu ni som kan gasa i helgen. Det är INTE benen som styr.

För egen del vet jag av erfarenhet att jag simmar bättre om jag “intagit alkoholhaltiga drycker”. Nu blev jag plötsligt pinsamt medveten om att mitt argument för att lägga ner simträningen inte längre håller, det sitter alltså i huvudet… Men jag måste samtidigt förtydliga att jag INTE rekommenderar att man använder några som helst rusningsmedel i samband med idrott. Det kan var både fusk och förenat med direkt livsfara.

Men det bästa i kråksången är att kapacitet (talang?) alltså inte enbart handlar om cirkulatorisk kapacitet och muskelfibrer. Utan vem som sitter i kontrolltornet.

Förövrig så kan jag upplysa alla er som hatar knästrumpor om att de gör dig till en bättre löpare, däremot såg man ingen återhämtande effekt. Kom aldrig så långt att jag penetrerade studiens design, så jag vet inte hur mång mm Hg som krävs. Skins är grymma att springa i, det är min erfarenhet. Men jag kanske bara blir mer aerodynamisk…

Så ska det här fortsätta med evig sjukdom så får jag väl ställa mig till vetenskapens förfogande. Fast jag hade nog åkt ut redan under screeningen…

Och har du en allmänt tråkig dag kan du läsa om hur du kan förbättra dig som tempocyklist här. (nej, det är inte Öjer den här gången)
Det har ju skrivits en del om det här, men tyvärr finns det många felaktigheter i det som återgivits. Gå direkt till källan, det gör det så mycket enklare.

Slut från sjukstugan.

Vad är egentligen rättvisa?

Jag hade inte tänkt att gnälla. Men nu gör jag det, vältrar mig i ynklighet, släpper det och går vidare.

Är fortfarande sjuk, inte bara snuvig utan svullen i bihållorna med en jobbig tryckande huvudvärk. Hostan finns där också. Sinuit säger någon, jo, kanske  begynnande, men jag behandlar redan med Rhinocort. Antibiotika är något jag skyr som pesten. Det är den sista utvägen, och verkligen bara när det behövs. Jag tänker inte bidra till de resistensproblem som redan finns. Hotet växer, gör en insats, se över din egen inställning.

Kanske är problemet med överförbrukning mindre bland idrottare, en hypotes jag absolut inte har stöd för, bara ett antagande, mitt eget. Eller helgarderar man sig även här, utifall att? För att inte äventyra säsongen och all tid och alla pengar man investerat för att nå sina mål.

Jag sprayar på, det brukar hjälpa. Men det tar tid.
Tid jag just nu inte har.
Den går alldeles för fort och marginalen krymper dag för dag.
På onsdag ska sista passet vara sprunget. Flytintervaller i skön fart. Veckan som gick med mig nerbäddad innehöll viktiga pass som aldrig genomfördes. Viktiga för finliret, viktiga för mig.

Fan säger jag bara. Livet är orättvist. Men den tanken och känslan får bara passera förbi, precis som den här bloggningen. När jag trycker på publish så får den passera ut genom dörren. För här ska den inte få gro.

Kanske är det jag som står vid sidan och äter glass på lördag. Eller så springer jag ett långpass i bra fart eller mer. Är det orättvisa?

Nej, orättvisa är något helt annat.

Slutnotan för mig. Kasper är över 1000k…

Sista 130 km rullade jag och Kasper ner idag. Fotosession, tempo, cross med trappspringning… Idag var inte annat än bus. Fick en spansk moffa på hjul in mot Llucmajor. Jädrar vad gubben trampade, upptäckte inte honom förrän jag snöt mig på den stackaren. Men han var glad som få åt åkturen, och vi fick tummen upp och ett stort leende när våra vägar skiljdes.

Våra danska vänner åkte hem idag, och nu återstår en dag för den svenska delegationen innan vi också flyger hem till Sverige och kyligare klimat.

Det har varit en otroligt rolig resa. Hård träning men också en massa kul. Har haft förmånen att resa med lite olika kategorier av idrottare och cyklister är nog den roligare sorten. Det körs hårt i bergen, men det går lika vilt till i baren. Torsdag blev den stora byturen för samtliga. Och jag tippar att flertalet hade en galet rolig kväll!

Vänster baksida är som sagt inte så välmående, men jag kom hit för att köra hårt. Nu väntar en lugnare vecka och jag tänker ta kontakt med en naprapat. Raffi kan justera, men jag tror att baksidan handlar om jag är olika stark i höger och vänster sida. Det måste tränas tillrätta.

Mitt sista minipass i löpskor måste antagligen utgå. Men jag har blivit så mycket klokare hur jag ska bedriva löpträning under de tuffare cykelperioderna. Göteborgsvarvet kommer ligga kvar, men kanske måste jag tänka om med millopp innan TransAlp. Men det får jag och Coach T reda ut.

Man har alltid ett val, antingen att lägga sig platt och säga att det inte går eller att göra som humlan, flyga trots att det är mot alla lagar.

Livet kommer ofta mellan. Iallfall när man är en vanlig småbarnsfamilj och inte elitidrottare på heltid. Men humlan ska göra ett försök. Behöver en hejjarklack, för livet är just nu en enda seg uppförsbacke. Temat för 2009 är ju annars just berg…

Ok, meter för meter.

Fan, jag behöver en bogserlina.

2. Hur länge har du löpt?
Sedan gymnasiet då jag fick Per-Magnus Bunn i gympa. Betygen sattes på hur fort man sprang vissa sträckor. Eftersom jag saknar bollkänsla var jag tvungen att löpträna för att få bra betyg.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Numera är målet tre pass i veckan. Junkmilages undvikes strängeligen sedan jag blev mamma.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
4.40 är en skön fart under sommarhalvåret. På vintern varierar det efter underlag och temperatur.

5. Vid vilken ålder började du springa?
Löpträna på riktigt började jag med 2001 när jag gick med i Heleneholms Tri Team.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?
Cykling

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Rätt skor och rätt attityd. De senare har jag lärt mig att man kan välja.

8. Varför springer du?
För att det gör mig snabbare, lättare och mer kreativ.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Nej, men jag borde kanske ha gjort det. Jag älskar att fira högtider med löpning; ett långpass innan julbordet, en långpass i stilla sommarregn på midsommarafton…

10. Hur ofta köper du skor?
Två gånger per år

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
När det behövs eller jag hittar något snyggt.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
Där jag får bäst service. Löplabbet har sviktat lite på senare år tyvärr.
Multisportbase har bra service.

13. När föredrar du att springa?
Varierar. Tidiga långpass och intervaller senare på dagen

14. Hur ofta tävlar du?
Innan jag fick barn ca 5 lopp per år (triathlon inkluderat). Efter det har jag bara sprungit en tävling.

15. Vilka distanser?
Halvmara och 10 km som rena löptävlingar.

16. Vilken är favoritdistansen?
Halvmara är gutt när jag är i bra form.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
“Lätta steg, lätta steg!”
“Snygg-snabb-stark”
“Kom igen nu, det härär det sista du behöver göra idag”

18. Vilken typ av vätska dricker du?
Vatten, äppeljuice, Coka, sportdryck.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Svårt. Jag springer gärna i grupp och vi är samkörda. Pga tidsbrist springer jag mest själv numera. Men man blir bättre av att träna med andra. Det är det bästa sättet att “höja sig”.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Allt från Smoothies till proteinshakes eller drar en Coka.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Stegringslopp är gott. Gummibanskänsla…

22. Vart blir du oftast skadad?
Har haft känningar av foglossning sedan jag var gravid, tyvärr verkar det som jag får leva med det.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Vertex fjällmara 43 km har precis hamnat på listan.
Det handlar inte så mycket om var loppet går utan om känslan när jag springer det. Det är känslan av att vara i bra löpform jag söker. Den känslan slår allt.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Lance Armstrong- så vi kan snacka cykel
l

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Lance Armstrong- se ovan

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Lucy Lui

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
Linda, Anna har redan utmanat Anna och Askan:)

Min vision är långsiktigt och livslångt idrottande. När jag cyklat över alperna med Kasper så ska jag springa snabbt. Inte sverigeelit snabbt, men tillräckligt snabbt för att kvala in i gruppen “sub 40″. Och den där marginalen är oviktig. 39,59 räcker långt.

Men det innebär att jag ska ta nästan fem minuter från mitt nuvarande rekord. Min spontana reaktion efter loppet var “där finns mer”.

Om jag räcker ända fram vet jag inte, men om jag tittar på motsvarande program för sub 40 (jag följde sub 45 programmet i år) så är det inget jag går ut och gör idag. Kanske inte nästa år heller.

Jag vet inte ens om det är möjligt.

Titta och döm själv. Klara man det här, klarar man milen under 40. Och jag tror dem faktiskt, för sub 45 gick lekande lätt med det här upplägget.

 
När en mamma tvivlar på sin förmåga att vara just mamma stannar världen för en sekund.

Så upplevde jag gårdagen, ett litet ögonblicks tvivel som fick allt att stanna upp. Känslan kom och gick, men lik förbaskat var den här på besök. Tvivlet är människans värsta fiende. Det är när vi tvivlar som vi tappar vår naturliga känsla för att göra de rätta valen.

Alla som håller på med tävlingsidrott vet vad tvivlet gör, det förvrider världsbilden och bilden av det egna jaget. Tvivlet förminskar och förvanskar.

Att få vara med på en liten människas resa genom barndom och ut i världen är fantastiskt men också smärtsamt. Det är en utmaning att inte överföra sina egna fördomar till sitt barn, utan ge det en chans att bilda sig en egen uppfattning av omvärlden. Vissa saker är jag tvungen att markera eftersom det kan utgöra en fara, men andra nitar måste Emil få gå på själv. Någon klok människa skrev att trenden med “utvisning”, “skamvrå” osv är ett hot mot utvecklingen av en sund självkänsla. Att våga ifrågasätta “auktoriteter” är oerhört viktigt för att ex inte falla för kollektiv mobbing. Kanske är det lätt att vara klok nu innan problemen kommer, men jag är övertygad om att när de väl uppstår, måste jag gå till mig själv och fråga “hur blev det så här”, och inte straffa Emil för ev otydligheter.

Jag ifrågasatte och gjorde som jag ville redan som barn. Och det var en utmaning för min mamma. Det som jag tar med mig är att jag önskar vara en öppen mamma, som också försöker se hela bilden när Emil gör saker som andra anser faller utanför ramarna. Självklart måste man lära sig sociala spelregler, det är en av de viktigste egenskaperna i den framtid vi går tillmötes om ni frågar mig. Men samtidigt tror jag också att det är oerhört viktigt att våga tro på sig själv, sin förmåga,våga testa gränser och utmana.

Men för att återgå till det jag började med att skriva om, tvivlet, så är det nog en mammas allra värsta fiende i sitt föräldraskap. Oavsett vad som händer Emil så behöver jag stå stadig som mamma i min tro på mig själv. Om Emil gör fem armar i adventsljusstaken och hans fröken tycker det är opassande så är det hennes problem att hon sitter fast i en kristen tro (nej mamma, detta är inte kritik mot dig. Du gjorde så gott du kunde).

Man ska välja sina strider med omsorg. Och man ska vägleda sina barn i mötet med andra.

Anledningen till mitt tviviel igår var att Emil är riktigt sjuk för första gången. Han har stått pall för mycket utan att tappa sitt goda humör. Men igår tror jag Emil för första gången på allvar mötte motstånd i livet. Och då blev jag rädd. Så för ett litet ögonblick öppnade sig marken för mina fötter. Men jag höll mig kvar och hålet slöt sig utan att sluka mig.

Och vad Emil anbefaller så är han på bättringsväg. Han fick också magsjuka, bara tio gånger värre.

 
“Hej! Det är jag som är Emil”

Det är inte slumpen som styr min träning längre.
Min väg till träningsharmoni har varit lång, krokig och mången är de besök i div hålor och fällor utmed vägen. Jag har jagat timmar, mil, kalorier, tider, konkurrenter, vänner och fiender på min väg. Jag har gått över lik och lagt mig platt och vegeterat. Irrat mig vilse och förlorad i tvivlens land.

På intet sätt är jag klar med min resa. Den fortgår ständigt men har i mångt och mycket ändrat karaktär. Den är mer bekväm, avgångar och ankomster är mer förutsägbara. Kommer troligtvis inte att tillhöra toppskiktet inom varken löpning eller cykling, möjligtvis i D-50 om jag får behålla hälsan, fysiken och ffa motivationen.

Någon som betytt oerhört mycket för min träning är löptränare Bo. Han har hjälpt mig förändra min syn på träning, träningsmetodik och värdet av min egen insats. Min självkänsla är väl forankrad och stark, men tyvärr sviktar ofta mitt självförtroende i pressade sammanhang, ex tävling på hemmaplan. Därför har jag generellt gjort bättre resultat på bortaplan i “okända” sammanhang där jag kan släppa all självpåtagen press. För ingen har någonsin pressat mig. Jo, Kasper när vi kör max på cykel. Men det är självvalt och det finns alltid möjlighet att skrika “det går för fort”. Men jag ropar sällan, för jag vet att vi lider lika mycket båda två.

En diskussion med en bloggvän väckte tankarna. Vi har diskuterat lite olika “skolor” vad gäller löpträning. De senasten dagarna har jag rannsakat mig själv och tänkt igenom VARFÖR jag följer just min utvalda väg. Och jag har kommit fram till att det egentligen inte handlar så mycket om själva träningsmetodiken utan det utrymme den lämnar runt omkring. Det handlar om Emil, Kasper, om att ha tid och ork att leva utanför träningsdagboken. För det går utmärkt att kombinera ett normalt liv med “lagom hård träning”. Tycker mer och mer om Gordo Burns gBlogg, han skriver mycket om “long term perspective”. Han må vara en ekonomiskt oberoende amerikan som kan leva för triathlon, men hans ekonomiska frihet ger honom möjligheten att tänka utanför resultatlistan. Han skriver mer och mer om den långsiktigt aspekten “endless training. Att hålla hela vägen, “to be on the Tourmalet in 2030″. Så går tankegångarna mer och mer även här, vi har flera kontinenter och agegroups att upptäcka på MTB.

Fram till nu har jag inte brytt mig om vilka pulszoner jag tränar i. Har  utgått från vart jag vill med min träning och då knuffar man tröskeln framåt. Gjorde en uträkning vilka olika intervalltider som är optimala utifrån min tid på 10k och jag hamnade nästan exakt på de tider jag springer idag. Så min nedärvda träningsintelligens är tämligen välfungerande. Eller så är det min strategi som är exakt…

Intressant är det, och kanske skulle jag kunna pressa mig ännu snabbare mot sub 40 på 10km. Men just det där med att pressa mig tenderar att dra med sig oönskade bieffekter i form av infektionskänslighet och försämrad återhämtning. Det tog mig många år att acceptera att ett årligt snitt på fyra träningstillfällen per veckan innebär bättre resultat långsiktigt än vad crash-weeks gör. För mig.

Men för den skulle innebär det inte att jag INTE måste träna hårt. Jag kör hårda pass. Men jag väljer dessa och rider kanske inte ut superkompensationsvågen lika hårt som tidigare. För jag blir snabbt snabbare, men det innebär också att jag balanserar närmare kanten…

För att bli så grym som ex Fredrik Eriksson, måste man antagligen träna som Fredrik Eriksson. Men var passar barn, familj, jobb, föräldradagar, panta flaskor, tvättstuga, lekplatsbesök, dagisförkylning x 6, dagismagsjuka x 4 och andra dagissjukor in? Alla aspekter måste vägas in när man väljer sin träningsstrategi, annars funkar inte helheten. Vi har bara en viss tid och begränsad energi att tillgå. Det ska räcka till mycket mer än bara träning för oss som valt att inte enbart leva för våran idrott.

Så här i OS tider och när jag ändå har Fredrik Eriksson uppe, så hoppas jag att det går vägen på tempo VM i Italien! Han är väl vad man kan kalla “en komplett cyklist”!

Har du funderat över varför du tränar som du gör, och har du en långsiktig plan?