Så i morse var det inget snack om saken. Vi ställde in. Trist eftersom det hade varit finfin teknikträning. När klockan började närma sig starttid så beslutade vi att åka och titta och ta lite bilder.

Först träffade vi Jonas I och Olsson som vi träffat via div bloggar.

Roligaste kommentaren idag var Jonas spontana reaktion när han kört ett träningsvarv. “Det är helt galet!” Jag förstår vad du menar Jonas.

Lite bilder från blåbärsriset.

Olsson

Tim Nilsson

Jonas kör om efter en felkörning.

Bra jobbat!

När man har levt åtta dagar på socker i alla möjliga tänkbara former och formationer; bars, gel, vingummi, sportdyck är det inte helt enkelt att bara sluta kräva socker. Det har varit ett litet helvete sedan vi kom hem att inte sluta i lösgodishyllan på VideoMix.

Äntligen börjar det vända, men det krävdes krafttag och medvetna val. Jona hjälpte mig lite på traven igår genom att fylla mig med NÄRING och inte bara kalorier. På kvällen kom det där suget igen och då gjorde jag delvis rawfood bollar som innehöll havre, solrosfrön, kokosrasp, mosad banan, fett (här falerade det eftersom vi inte hade någon bra olja) kakao och rivna morötter. Alltihopa gifte sig perfekt och lämnade mig mätt och nöjd.

Frukost idag bestod av rågbröd med markattas jordnöttsmör och alfalfagroddar. Kompakt och mättande. Långsamt. Tungt.

Ikväll blir det spurt utan spurt. Har absolut syraförbud. Kasper är inte heller helt fräsch i benen kunde vi konstatera efter hans första träningspass med klubb.

Och på söndag träningstävling i Hjärsås. Puha….

Jaha, vad ska man göra när benen bara ska snurra för snurrandets skull. Lugna rullrundor i ensamhet är inte min kopp te. Jona var parat på en kvart och mötte upp. Sen åt vi en närande lunch på Spelabäcken. Raw food, närodlat, kärlek och omsorg.

När man fikacyklar har man tid att smella rosesarna.

…men ränderna går aldrig ur. När Jona tar bilder passar jag på att sticka iväg på skyltspurt..

 Ja, det är väl i samband med etapp 4 som Transalp egentligen börjar. Tisdagens etapp mätte 84 km och 3665 hm. Det började med master start ut ur Brixen, vi hade åkt ner i startgrupp B eftersom vi åkt ner på en 26 plats totalt. Men vi fick en bra start och låg långt framme när vi blev släppta över en trång bro. Direkt efter bron kom vi ut på en smal stig som sedan gick över i en brant grus väg. I första upp körningen passerade vi några mixade lag som vi visste kör bättre än oss nedför. Kasper var stark som vanligt och jag hängde titt som tätt i stroppen på ryggsäcken. Vid 1800 hm vände det så nerför en kort sträcka och sedan började vi tråckla oss upp mot 2337 hm. Sista biten var en smal, brant stig som var omöjlig för oss att cykla. Ingen annan runt oss kunde heller komma upp och det var så brant att jag nästan inte orkade lyfta mina ben. Underlaget var löst och det slet hårt på alla att ta sig de sista 200m upp till toppen. På toppen kunde vi hoppa på cyklarna i ca 500m innan vi var tvungna att leda cyklarna 1 km genom ett naturskyddsområde där man strängeligen förbjudit att man cyklade pga erosion. Efter följde en brant ner körning där låren inte fick vila en sekund eftersom det var en ganska spårig och skumpig grus väg.

 Så kom dagens tredje klättring som egentligen skulle kunna betecknas som en kulle men vid det laget var jag så trött att jag såg stjärnor. Hur vi kom upp minns jag inte riktigt men jag vet att Kasper sa vid ett tillfälle att jag drog rätt hårt i ryggsäcken. Lite nerför igen innan det var dags för sista klättringen som började med jobbig slak mota innan vi kom till sista depån där vi var tvungna att gå in för första gången under racet. All dricka var slut och vi fyllde på så fort vi kunde. Under tiden vi var där kom också det danska mix laget in och vi visste att det ev skulle kunna hämta oss i den sista ner körningen in mot mål. Så började den sista klättringen, först på brant grus väg för att gå över i en ännu brantare stig. Som tur var kom vi ut på asfalt och där körde vi ända upp till toppen. När ner körningen började visades vi ut på en brant grus väg som bara gick rakt ner. Den första biten var inte så brant, men det blev bara brantare och brantare och till slut fanns inte en chans att stanna. För första gången sedan starten så blev jag rädd på riktigt. Men det var bara att bita ihop, andas, titta långt fram och inte låta paniken ta över bromsen. Vi passerade en väg där man hade chans att återfår kontrollen över ekipaget och sedan skickades vi bara ner för vad jag betecknar som stup. Där hasade vi ner. Vi hade korn på ett annat mix lag från Brixen men jag lyckade hoppa av min kedja och de försvann i fjärran när vi åter kunde hoppa på igen. Sen fortsatte den galna ner körningen och slutligen spottades vi ut på en bred asfalts väg där vi sedan gav allt de sista 4 km in till mål. Känslan att nå St Christina var obeskrivlig. Under de här 84 km har jag dött och återuppstått så många gånger att jag tillslut tappade räkningen. Jag kan inte minnas när jag var så trött sista, och vid ett tillfälle sa jag till Kasper att jag hellre föder barn.

 Idag förstod vi varför man kallar Transalp för världens hårdaste etapp lopp på mountainbike. De tidigare etapperna har bara varit en lätt uppvärmning!

 Och jag tror jag fick en liten hälsning från Jona idag, en liten fjäril följde mig en bit. Jag har sett många fjärilar men den här var alldeles, alldeles speciell.

Nu finns Jona även i bokform. Finns till försäljning på Formtoppen, Höllviken eller Spelabäcken, Skanör.
Eller skicka ett email till jona direkt, jona@yogajona.se

För 300 kr får du en riktig energikick. Bilderna är fantastiska!

Det är allt jag vill.

Det handlar inte om att komma på benen till Göteborgsvarvet, nu handlar det om att komma igång med träningen igen.
Bihålorna är fortfarande svullna, huvudet värker.

Men idag har jag skrattat åt eländet tillsammans med Jona. Så skönt med människor som förstår och inte kommer med en massa bull i stil med att “det är väl inte så farligt”.

Detta var min skolavslutning. Min examen. Nu ska jag gå om ett helt jädra år. (eller kanske blir det sommarskola?)

Jag och min hemliga kompis Molgan kanske springer på lördag.  Så har jag någon att skylla på istället för att jama om att jag varit sjuk. “Han var så jääääädra långsam, fick dra honom över bron. Och sen skulle han stanna vid varje vätskekontroll (jag dricker aldrig). Och det värsta av allt det var när han skulle gå på bajja majja…”

Nä vet ni vad. Nu ska jag och Lillkoppan titta på Girot.

Bloggvärlden består till 99% av kvinnor och bland de bloggar jag läser finns ett klart mönster som bryter från det “normala”. Tjejer stöttar och puschar varandra och gläds åt varandras framgång. Är det någon som känner igen detta från verkligheten?
Det brukar väl snarar vara tvärt om, att tjejer baktalar och dolkar varandra i ryggen? Undantag finns, självklart.

Är det så att bloggosfären (träningsbloggosfären) representerar något som vi tjejer saknat?

Nu pratar jag om träningsbloggar av normal storlek och inte om modebloggar där mobbning förekommer in absurdum.

Rubriken har satt sig i hjärta och själ på mig. Det var fantastika Jona som sa detta för länge, länge sedan. Långt innan IM Hawaii och egen TV-kanal. Men se så lång det tagit henne! Och hon är verkligen genuint positiv. Ingen yta, eller fasad. Jona är precis så som hon ser ut.

Tack Anna för igår, du är en av dem som jag vill dra med mig mot toppen!!

Ett axplock av alla dessa fantastiska tjejer:
Orka Mera
Löpning & Livet
Snorkfrökens Träning
Annas Marathon
Sofy
Marathon Mia
Quod Erad Demonstrandum

…och många, många flera.

Benen känns som betongsuggor, har krigat mot vinden och väntar tålmodigt på att det ska vända, att lättheten och medvinden ska komma åter. Vill flyga fram, känna mig oövervinnerlig och snabb. Det gäller att bita i, att envist suga sig fast och inte ge upp. Slappna av och växla ner som Jona uttrycker det. Man kommer ändå frammåt, men inte lika snabbt som med vinden i ryggen.

Kasper tror det beror på att jag börjat träna cykel ute igen. Själv tippar jag att det är en allmän svacka. Dessutom har jag spätt på den genom en katastrofalt dålig kosthållning. Hallå grönsakerna! Var är ni? Morötter smakar ingenting lägre, tomaterna är söndersprutade, paprika luktar bensin… Och frukten, vackra äpplen i rader med hållbarhet på ett halvår. Vill inte ha.

“Köp ekologiskt då” säger säkert någon. Men det är inte så lätt. Jag vill ha svenska äpplen, färska grönsaker och närodlat. Jag vill att det ska smaka sol, jord och mineraler!!! Jag är kräsen, och det går ut över min hälsa. Kanske skulle jag helt enkelt bli piggare av att vara lite mindre kräsen?

En nödlösning hittade jag undangömd i kökslådan. Råsaftcentrifugen. Med lite nypressade apelsiner smakar även den torraste morot gott. Och man kan ju stoppa i lite vad man känner för att “hotta upp”och “mineralisera”.

Min rosa oanvända styrlinda har jag bytt mot en “Cappucino och Cornetto”. Men jag ska nog be om en Kaffe Americano istället. Det är dags att bli bergsget. Lider fortfarande av sviterna efter januari månads semmelfrossa, satte sig som ett riktigt gnällbälte kring midjan.

Vad var det nu då som var så sweeeet att det förtjänar att bli rubrik?
Jo, att ibland kan man springa bort sin trötthet. Att  helt enkelt springa från det där tunga. Joggade iväg som en betonsugga, men sprang hem med tryck och lätthet. Eller, ja, så lätt det nu kan bli just nu.
10 x 1 minut “flytlöpning”. Upp i fart, trycka på, flyta fram. Sista två blev bra, jag flöt och sen fortsatte jag flyta på hem. Blev ingen nerjogg utan en enda lång surf hem. Inte enligt plan, men jag var bara tvungen!!

Det finns olika sorters trötthet. Den bra beskrivning hittar ni här, hos Sofy. Hon har ockås varit lite trött:)

Idag har jag stått öga mot öga med ett mentalt monster.
Test på bana. 10x 400m.

Uppladdningen var inte optimal, vädret tråkigt men sällskapet fantastiskt!Jona tog sin, om än lite dammiga Bianchi från Höllviken och mötte upp på Heleneholms IP. Hon beskrev vilan mellan 400-ingarna som “tiden mellan en värk” och varje intervall tar en ett steg närmare förlossning. OK mina vänner, hit med lustgasen!

Den senaste månaden har bjudit på både löparlycka och löparbesvikelse. Lycka i form av ett temoppass där jag höll uppsatt tid kring 4.30-4.40 min/km under 4 km, besvikelse iform av dagens tider. Är dock nöjd med min insats, gav järnet genom varje 400-hundring och pulsen landade på 180 i slutet av de flesta. Hög belstning alltså, men jag är inte snabbare än så här just nu. Ligger strax under 4 min/km. Syret tar slut före benen, tekniken satt enligt Jona genom alla 10 intervaller. Hjärtat måste bli starkare och jag  ännu hårdare.

Så, nu lägger jag undan den där lappen med tiderna och lägger dem bakom mig.

Bring the future on!

Se Jona prata om passion och glöd HÄR.