Seg som kola söndag morgon. Samtliga i familjen tog sovmorgon och inte förrän 7.30 hör man “MAAAAAAMAAA” från Emil rum. Sova länge är inte min starka sida, inte navigering heller. Lär mig ganska snabbt att hitta på nya ställen, men att navigera efter karta är inte min kopp te. Ambitionen idag var att köra en “bana” i Garmin, dvs Kasper hade kört turen tidigare och nu skulle jag kopiera det hela.

Helt omöjligt skulle jag vilja påstå att det var, hade ett elände att komma ut ur stan eftersom klockan hela tiden gapade om att jag var “ur kurs”. Stört omöjligt att träffa rätt, och den lilla pilen som representerade Kasper (min virtuella kompis) försvann i fjärran. Sjösjuk blev jag dessutom av att sitta och titta på en liten pil och ett svart krokigt sträck. Efter 1.30 var jag inte ens ute ur Malmö och Kasper var tvungen att guida mig tillbaka på rätt spår på telefon!

Lovade mig själv idag att ALDRIG köra annat än snitslad bana. ALDRIG. Om jag någonsin kläcker ur mig något i multisportväg igen, snälla stoppa mig. Fattar inte hur det kom sig att det var jag som cyklade med kartan på Slitz Challenge. Efter ett par timmar kunde jag inte längre skilja på höger och vänster. Är dessutom total topografisk analfabet. Men det har ju ni som följt oss under en längre tid redan räknat ut. Gran Canaria är ett strålande exempel.

Summa söndag, 3 h sunkcykling. Sunk, sunk, sunk. SUNK. Träning ska vara hård och effektiv. Inte; stanna, stoppa, rulla, rulla tillbaka, stoppa igen, fullt spett, rulla, stoppa, rulla tillbaka…

Tur att jag hade nya sega, goda “Runes Energikaka” att ta till när allt smög sig. Orkade bita ihop, skita i den lilla vita pilen i fjärran och bomba hem, helt ur kurs…

Ups. Fejl pulsbånd (Katarinas)

Vi lärde oss den hårda vägen att Gran Canaria är en barsk ö för vinterfeta cyklister från Sverige. “Tre timmar lätt” första dagen blev fem brutala eftersom kartan saknade höjdkurvor. Under tre timmar klättrade vi konstant uppåt och bitvis var det så brant att Femes endast kan betraktas som ett fartgupp. Under nerkörningen frös jag så kraftigt att jag skakade och Kasper fick kramp. Sista timmen blev en kamp mot klockan för att hinna hem innan mörkret och vi mobiliserade de sista krafterna från Maspalomas tillbaka till Puerto Rico. Dag två blev “rulletur”  och vi körde upp till Mogan, tog en snabb kaffe, och roade oss sedan med att köra ett våldsamt tempo ner till Puérto de Mogan igen. Lilljulafton blev 72 km “platt” dvs utmed kusten till Doctoral och hem. Totalt är vi nu uppe i 200 km och 3100 hm.

God Jul önskar

Emil, Katarina & Kasper

null

 
Länk till Hässleholms CK
Fler som ska med?

Anmäld i D30. 64km. Start 10.00 söndagen den 24:e augusti.

Är kanske inte i mitt esse teknikmässigt, men jag ser det som en ypperlig chans att få köra en bra bana utan att behöva ha karta med. Och jag ska inte sura, hur långt jag än är från täten. Jag lovar.

Inledningen på fredagens träningspass faller under kategorin “blixtsnabba byten”. För att allt skulle flyta på i en smidig följd så packade jag Emils saker på förmiddagen och stod startklar i cykelkläder när Kasper kom hem efter jobb och korvshopping vid middagstid. “Puss och hej! Vi ses om ett par timmar!” Emil och Kasper vinkade farväl och tog itu med resten; montering av ny bilstol och packning av bilen. Och eftersom de skulle färdas både snabbare och kortare än mig kunde de vänta lite med avfärd.

Varje resa börjar med ett steg och det tråkigaste numera är att slå på Garmin. Det tar en evighet innan den lokaliserat sina satelliter och färden kan börja! Otålig är jag och det kändes som jag aldrig kom iväg! Men tillslut var den klar, ville ha en exakt tid, sträcka och snitt så den fick ta den tid den behövde. Men till slut kunde jag rulla ut ur stan mot Kirseberg. Just stadskörningen drog nog ner snittet en del i början eftersom jag inte stoppade tiden vid alla rödljus. Tog sikte på Staffanstorp och hade vädrets makter med mig. Svag med- eller sidvind! I tröjfickan hade jag dagen till ära en karta i storlek ”atlas” eftersom det nog är tre år sen jag körde den här sträckan och det inte riktigt fanns tid för några felkörningar. (Nån stans i mitt bakhuvud ville jag hinna säga godnatt till Emil!)

Från Staffanstorp körde jag mot Esarp och var faktiskt tvungen att ta fram kartan här!! Enda gången jag blev osäker. Fick totalt hjärnsläpp bland rapsen. Sen körde jag efter minnet resten av vägen. Från Esarp kommer man genom Dalby och sen över Södra Sandby. Tog flygrakan över Revinge och tittade på alla tjurkalvar som gick och betade. Jag tryggt på ena sidan stängslet och de på den andra. Söta är dom men kan vara riktiga busar. Just kor såg jag i hundratal på min lilla resa genom skåne!

Fram till Revinge rullade det på bra, och jag höll ett snitt på 30 km/h de första 2 timmarna. Sen började det stiga upp mot Löberöd, men rullade på bra nerför igen när jag väl klättrat upp, och rullade ner mot Hörby. Hörby innebär “nästan halvvägs” och med gel kvar och kraft i benen så hoppade jag över det inplanerade stoppet. In i de fantastiska salarna av bokträd och eftersom det är lite småkuperat även här fanns det tid att både njuta av färg och doft. Den här sträckan är i princip bilfri! Men korna fortsatte att dyka upp i flertal. Hastighetsmässigt är detta ett lite segt parti men när man börjar närma sig Nävlinge så går det kraftigt nerför och snabbare än ögat var jag i Vinslöv! Skippade paus även här och nu hade jag lite rekordvittring. Klämde en gel efter Vinslöv och fick ny kraft igen. Kalldusch i trädgården hägrade!! For igenom Knislinge som är fullt av fartgupp och avslutas med en lång skön nerförsbacke. Klockan var med mig och det kändes fortfarande bra. Fötterna gnällde lite över mina hårda karbonskor men det var bara att fortsätta- snart kunde jag hoppa i ett par sköna sandaler. I Sibbhult tänkte jag att jag måste anmäla min ankomst. Låg före tidsschemat och jag kände att jag behövde nån att dela min “seger” med. För mitt inre såg jag hur jag sträckte upp en knuten näve när jag kom spurtande upp för sista backen! Men här tog min “superresa” slut. Kasper satt på motorvägen med en kraftigt åksjuk Emil som tokkräktes… Nä, min lilla bebis!!! Efter lite messande fram och tillbaka så fortsatte jag den lilla biten fram till mål och upp för slutbacken. Min mamma och pappa hade precis kommit, och jag fick förklara varför jag kom först. Ingen vattenslang, ingen Emil och Kasper och världens största utskällning att jag var en “egoistisk mamma” som skickade mitt åksjuka barn ensam med sin pappa i bil. (ja, det är en anna slags kalldusch)

Ja, tyvärr visste vi inte att han skulle bli så åksjuk… Det började redan vid Lund, antagligen pga  kombinationen av ny stol, värme och bilkö. Så jag slängde mig av cykeln och gjorde klart bad till Emil att stoppa honom i. Att jag själv cyklat 150 km utan stopp och något annat än gel det glömde jag:) Och det ser jag faktiskt som ett rejält styrkebesked. Slutsnittet blev 29 km/h. Helt klart nöjd!

Kvällen slutade lyckligt. Alla blev skrubbade, fick rena kläder och mat i magen. Emil ville vara med och sitta på terrassen och han nattsuddade ett tag med oss. Ölen var kall och kvällen ljumm. Somnade gjorde alla sött och lördagen var den stora städdagen. Vi skrubbade hus från golv till tak och på lördagkvällen kunde vi grilla och pusta ut. Löpturen uteblev, vi var för trötta!!
 
Emil och hans vän Nasse

Ett klick på länken och ni har access till min superhemliga träningsfil:)

(Efter en förfrågan från Team Pelton som önskade karta över söndagens träningsrunda)