Eftersom första etappen blev avlyst fick vi inte så mycket nytta av vårat låga startnummer utan proffsen 1-100 startade i grupp A och resten 101-600 i B. Vi var tidiga i starfållan och fick en bra position vilket visade sig lönsamt eftersom det började stiga brant ganska snart efter att vi lämnat byn. Dessutom var det grusväg och ingen bred uppkörsel på asfalt. Etappen var avkortad till 50 km och vi skulle upp till 1400m innan det slutligen gick ner helt till mål. Den sista delen av etappen dvs 40km var neutraliserad dvs ingen tidtagning eftersom det blev transportsträcka sista biten till Mayrhofen.

En kort etapp och vi bestämde oss för att köra hårt från start, det visade sig att vi klättrar bra men kör katastrofalt sakta nerför. Mixlagen kör om så det bara dammar om det. Men vi lyckades ändå hålla många bakom oss och rullade in på en 23 plats. Lite besvikna var vi eftersom top 20 hade inneburit att vi fick stå i starblock A. Men vi var ändå otroligt nöjda med att ha kört till oss en bra placering i ett stort startfält.

Generellt om etappen var den otroligt vacker men hård. Fördelen med snöfallet är att Alperna inte kan bli mycket vackrare, klart blå himmel, snöklädda toppar och så gröna dalar. Självklart hade jag stadig blick frammåt, men kastade ett och annat öga åt sidan bara för att få njuta ett litet ögonblick av sceneriet.

Vi drar fördel av Kaspers styrka, första etappen knuffade han mig där det var möjligt och vi höll tempot uppe. Där det var brant strävade vi efter att hitta en rytm som jag kunde hålla utan att spränga mig.

Mayrhofen-Brixen

Längsta etappen på Transalp 2009, 94 km. 2200 hm. En enda lång klättring på 30km och resten nerför med lite inslag av kortare kuperade bitar. Vid starten visade det sig att de som var rankade 1-25 i mix fick starta i block A. Glad överraskning för vår del eftersom vi skulle slippa en del knuffande i starten. Starten gick ganska bra ut ur Mayrhofen till vi kom in i stigningen som i dag började på bred fin asfalt. Kasper hade bra ben och trampade lätt emedans jag hade svårt att hitta en bra rytm och kom upp alldeles för högt i puls. Kasper rullade ner vid sidan av mig och såg frågande på mig ”jag hoppas inte det där var din puls?!” Jag lyckades glömma pulsbältet hemma i Sverige och kör med Kaspers, så både han och jag ser hur jag ligger till. Idag noterades ett nytt rekord, men det var inte angenämt, nu vet jag hur ett flimmer känns. Men det rättade till sig, och vi körde lite knuffning som sedan övergick till att jag hängde i Kaspers ryggsäck eftersom det tog mindre kraft och så kändes kroppen bra igen. Asfalten gick över till grusväg och sedan stig, sista biten upp till toppen var omöjlig att cykla så det blev att knuffa upp. Smältvatten, kobajs och lera i en salig blandning där klaffsade vi upp de sista 3 km. Uppe på toppen låg snön fortfarande kvar och jag kunde med egna ögon se att det faktiskt kommit 40 cm snö. Vi hade aldrig kommit genom för bara ett par dagar sedan. Sedan började den oändligt nerkörningen mot Brixen. Och i vanlig ordning blev vi omkörda av några mixlag. Men vi gillar läget och kör ner i den fart vi behärskar. Här fick vi också sällskap med ett annat mixlag från Canada och vi hjälptes åt att dra den oändligt långa vägen in i mål. Det kom en del kortare stigningar mot slutet av etappen, men jag hängde lite lätt i Kaspers ryggsäck och vi kom upp fint utan att tappa tempo. 6 km innan mål skulle vi ner för en brant singeltrack som bara var lös sand och sten. De flesta kasade ner och så gjorde jag. Det hela höll på att sluta i en kullerbytta då jag fastnade med foten i en rot, turen var på min sida då roten gick av!

Målsprurten blev mäktig med kravallstaket och kullersten i värsta touren stil. Otroligt skönt att få gå i mål, hälla i sig mineralvatten, sluka en kall youghurt och mata in en bulle med Italensk korv.
Viva Italia!

Totalt en 29:e plats idag. Vi ligger på en 24:e plats totalt. Allt kan hända. Etapperna är långa och hårda. Det sliter både uppför och nerför och det är många mil kvar till Riva del Garda.

Etapp tre kan enligt profilen sammanfattas som en lång uppförsbacke och en lång nerförsbacke. Vi klättrar från 650 möh till 2250 möh. Efter detta finns inga mördarbackar längre. De får hädanefter möjligtvis benämnas som fartgupp.

Är väldigt nyfiken på hur detta kommer kännas. Har bara klättrat upp för skidbackar i Norge, ja och så Vångabacken då.
Men det är väl den där nyfikenheten kring tränings- och tävlingsförknippad smärta som driver mig. Eller helt ärligt, det är väl känslan av att vara i så god form att smärtan blir hanterbar, som är den riktiga drivkraften. Att gå för fullt och känna att systemet pallar, hela vägen hem…

Vi har hotellbokningar på fem av åtta etapper, men har helgarderat och  reserverat plats i campet, och vi överväger att ev husera ett par nätter där med öronproppar. Häromdagen upptäckte vi dessutom att Kasper bokat en natt i helt fel by i Italien:) Kul att stå där, trött, skitig och utan en säng att slänga sig i.

Status hälsa är i dagsläget; på bättringsväg men inte frisk. Emil därimot har fått vattkoppor. Livet är härligt.

Snart en prickig korv?

Piggelina Anna är färdig med sin analys av min kostdagbok som jag förde v. 2. Har inte gjort någon registrering på många år, senaste var nog 10 år sedan i samband med en styrketräningssatsning. Tränade med en av norges första PT, en israel som flyttat till norge för att jobba med just personlig träning. Han hade tidigare tränat israeliska soldater, så jag fick lära mig ett och annat om diciplin. Dessutom lärde han mig att 70% av resultatet beror på kosten. Och det har jag tagit fasta på, men avvikit från i perioder.

En av anledningarna till att jag faktiskt valda att avsluta vårt samarbete var att det var stört omöjligt att följa ett strikt schema med hård träning och ännu hårdare kostschema när jag också åkte en massa skidor på helgerna. Kontrasterna blev för stora helt enkelt, långa dagar på berget ochlånga nätter på Hemsedal Café… Så vi avbröt vårt samarbete. Och jag åt en glass för första gången på ett halvt år. Och jag åt en till, och en till…

De som deffat inför en tävling i fitness vet vad jag menar. När rekylen kommer och man äter allt det där man inte fått äta på flera veckor. När jag flyttade hem till Sverige vägde jag 10 kg mer än jag gör idag. Och det tog ett par år att få fason på figuren igen.

För mig funkar det inte att förbjuda något. Därför är allt tillåtet. Men en stor träningsmängd till trots så kan jag inte äta vad som helst utan att jeansen åter krymper.

Sen anser jag inte heller att det är optimalt att äta kakor, glass och godis när man tränar. Kroppen behöver mer än bara enerigi i form av socker.

Så nu finns det en plan för de kommande veckorna, en plan för att orka med uppbyggnadsträningen och boosta mitt immunförsvar. Summerar man vecka 2 så hamnar jag på ett totalt kaloriintag på 2400/dag, ganska jämt fördelat över veckans alla dagar oavsett träningsmängd. Där vill Anna att jag äter mer, ändå upp till 3000 kcal de dagar jag ex springer långpass och lite mindre de dagar jag vilar. Och alla kakor och annat snask i veckan byts ut mot mat och mera mellanmål. Fördelningsmässigt äter jag i nuläget 30 E% fett 46E% kolhydrater och 19 E% protein. Och dom där sista procenten då? Jo, det var alkohol.

Mera grönsaker, matigare mellanmål, matigare kvällsmål, ut med gottepåsen och kakorna måndag-fredag.

As simpel as that!

Edit: ja, och så ska jag inte äta så mycket korv med bröd. Min last i livet:)

 Instruktörutbildning med Monica Björn 4-5:e oktober 2008

En hektisk helg är till ända. Min tanke var att jag skulle hinna dokumentera helgen i bilder. Men så blev ej fallet. Har haft fullt upp med att förflytta mig från spinningsalen till omklädningsrummet till föreläsningssalen och tvärt om. Pang, pang, pang. Däremellan har jag ätit enorma sallader betående av jordens alla baljor, rotfrukter och groddar. På toppen av dessa marinerad kyckling och en fantastisk dressing av bland annat rostad paprika. Så har helgen i korta drag sett ut.

Ingen korvstoppning på något sätt utan Monica har på ett mycket intelligent sätt flätat samman teori och praktik.

Hennes sista fråga innan kursen avslutades var om vi nått den målsättning vi kom dit med. På den frågan svara jag tveklöst ja. Och jag har fått så mycket mer än så. Min personlig åsikt är att Monica är ett föredöme både som instruktör och coach på cykeln. Med ett tydligt språk både instruerar hon i avsnitt som handlar om teknik och säkerhet samt att hon coachar i de avsnitt som handlar om att själv ta reda på vad som krävs för att ta sig till en specifik träningsintensitet. På ett mycket smart sätt gav hon mig utmärkta redskap att jobba utifrån när jag själv ska instruera. ”Om ni inte själva vet hur det känns i kroppen under given intensitet så är det svårt att förmedla det vidare”

Personligen känner jag att jag har en enorm bank av erfarenheter att ösa ur just från både landsvägscykling och terrängcykling. Allt från transition, base, build och peak.

 Under hela helgen har vi jobbat utifrån begrepp som intensitet, duration och frekvens. Jag gillar skarpt Monicas synsätt på träning, att hon tar in begrepp som ex periodisering i spinningsalen. Upplever själv att man ofta tummar på passbeskrivningarna och att de flesta pass liknar varandra i uppbyggnad och intensitet. Man vågar inte gå tillräckligt lågt ner under återhämtningen och kommer självklart inte att kunna köra lika hårt under själva arbetsdelen eftersom man hamnar i det klassiska ”gubbadragsläget”dvs man kör så hårt man kan till man kroknar. Och bevisligen leder inte detta till att man ökar sin kapacitet. Det som vi berört under helgen kan knytas till det som Bo pratat om under många år. Att våga köra tillräckligt ”långsamt” för att kunna köra tillräckligt hårt.

Vi har cyklat fyra olika pass. Pass ett var ett fartlekspass dvs naturliga intervaller i växlande terräng. Fördelen med det pulsbaserade system, activio, som vi jobbat med under hela helgen är att man själv kan se att man ligger i rätt träningszon. Under fartlekspasset låg vi mellan 65-80% av max.

Pass 2 jobbade vi gruppvis med att hitta rätt kadens i olika låtar med olika RPM. Pass tre var det fysikt mest utmanande passet där vi körde extensiva intervaller dvs vi gick så snabbt vi kunde upp från 65% av max till 85 % av max och höll oss kvar där under hela intervallen. Av dessa gjorde vi fem där vi vilade halva arbetstiden. Detta pass är något jag saknat som deltagare. Rena intervallpass. Min förhoppning är att jag under min resa mot att utvecklas till en bra spinning coach/instruktör får chansen att jobba med just dessa pass.

Vi har fått en struktur hur man bygger sina pass utifrån 1. Mål 2.Terräng/tekniker och till sist lägger man på musiken som nr 3.

Slutligen diskuterade vi begrepp som coach/instruktör, spinning under gravidiet och olika rekommendationer beroende på vad olika deltagare har för målsättning.

Just vad gäller cykelträning vid graviditet så upplevde jag trots att jag själv relativt nyligen varit i just den situationen att jag inte hade ett bra svar. Monica menade att de riktlinjer som finns är väldigt vaga och att man ofta ”helgarderar” genom att gå ut med rekomendationer som ”inte över en viss intensitet” ”undvik stående teknik” osv. Just detta upplevde jag själv som svårt under min egen graviditet, att det inte fanns några svar att få! Men som alltid så gäller det våga lyssna inåt på sin egen kropp och på den individ som lever sitt liv där inne! Emil lyssnade på Mumintrollen under sin utvecklingstid och nu sitter han som ett ljus och lyssnar på just mumintrollen.

Upplever att jag för ögonblicket inte kan och ska göra mer utbildningmässigt. Jag måste ut, upp på cykeln och sitta öga mot öga med mina deltagare för att ta reda på vad jag ska jobba med just som coach/instruktör.

Passuppbyggnad, musikval, teknik, säkerhet är bitar jag känner att jag har som ett stabilt grundfundament. Nu kommer jag till nästa etapp där jag knyter min personlighet till min nya roll i spinningsalen!

Ett diagram var allt som behövdes för att med ögat se att formen är bättre. Jag springer fortare med lägre puls. Och det är klart som korvspad.

När jag avslutat dagens löpning som bestod av 3 x 15min progressiv löpning x 2, slog det mig att jag gjorde detta pass i april. Spännande, tänkte jag och öppnade Sport Tracks. Några sekunder bättre borde jag ju blivit. Men jag har höjt mig rejält.

Den 8:e april i år så kom jag 15,29km på 1:23:14. Snittpulsen var hela 163 slag. Betänk att detta var ett progressivt pass där första 15 min skulle vara lätta. Eftersom detta upprepades två gånger var 30 minuter av 90 lätta. Med andra ord, jag tog i för att överhuvudtaget komma genom! Snittfart på hela passet var 5.26 min/km. Det låter inte så mycket men när man jämför de olika lapsen med dagens blir det väldigt roligt. Nu blir det lite siffernörderi med kilometertider per iteration:
1. 5.23
2. 5.29
3. 5.06
4. 5.50
5. 5.36
6. 5.07 (kapade efter 5 minuter då jag inte orkade hålla fart)

Då kommer det roliga. Dagens 3 x 15min progressiv löpning x 2. Snittpuls 152 slag. 10 slag lägre. Snittfarten var 4.56 min/km. Och här kommer kilometertiderna:
1. 5.05
2. 4.57
3. 4.46
4. 5.26
5. 4.57
6. 4.44 (kapade efter 10 minuter eftersom jag inte orkade hålla fart)

Sådär, nu glömmer jag det här och siktar vidare in i framtiden.

Längre, snabbare, starkare!

Måste kanske förtydliga det där med att jag sa “fläskkorv” till min egen mor. Vi drog ner en gunghäst från vinden. Sitsen har en metallram runt. Tyckte lite kaxigt att “där kunde nog jag komma ner”. Det gick inte. Men innan kvällen var över kom min mamma ner i den. Detta blev jag väldigt upprörd över, och så sa jag att hon var mer som en “fläskkorv som man kunde pressa ner”… Rött kort. Väldigt rött kort på det uttalandet.

Imorgon är det dags för 6 x 1km i 4.10-4.20 fart. Tänkte damma av dem under träden i Pildammsparken. Antagligen kommer man känns sig som en sköldpadda. Skogen kommer krylla av snabbfotade celebriteter eftersom MAI galan  är imorgon.

Inledningen på fredagens träningspass faller under kategorin “blixtsnabba byten”. För att allt skulle flyta på i en smidig följd så packade jag Emils saker på förmiddagen och stod startklar i cykelkläder när Kasper kom hem efter jobb och korvshopping vid middagstid. “Puss och hej! Vi ses om ett par timmar!” Emil och Kasper vinkade farväl och tog itu med resten; montering av ny bilstol och packning av bilen. Och eftersom de skulle färdas både snabbare och kortare än mig kunde de vänta lite med avfärd.

Varje resa börjar med ett steg och det tråkigaste numera är att slå på Garmin. Det tar en evighet innan den lokaliserat sina satelliter och färden kan börja! Otålig är jag och det kändes som jag aldrig kom iväg! Men tillslut var den klar, ville ha en exakt tid, sträcka och snitt så den fick ta den tid den behövde. Men till slut kunde jag rulla ut ur stan mot Kirseberg. Just stadskörningen drog nog ner snittet en del i början eftersom jag inte stoppade tiden vid alla rödljus. Tog sikte på Staffanstorp och hade vädrets makter med mig. Svag med- eller sidvind! I tröjfickan hade jag dagen till ära en karta i storlek ”atlas” eftersom det nog är tre år sen jag körde den här sträckan och det inte riktigt fanns tid för några felkörningar. (Nån stans i mitt bakhuvud ville jag hinna säga godnatt till Emil!)

Från Staffanstorp körde jag mot Esarp och var faktiskt tvungen att ta fram kartan här!! Enda gången jag blev osäker. Fick totalt hjärnsläpp bland rapsen. Sen körde jag efter minnet resten av vägen. Från Esarp kommer man genom Dalby och sen över Södra Sandby. Tog flygrakan över Revinge och tittade på alla tjurkalvar som gick och betade. Jag tryggt på ena sidan stängslet och de på den andra. Söta är dom men kan vara riktiga busar. Just kor såg jag i hundratal på min lilla resa genom skåne!

Fram till Revinge rullade det på bra, och jag höll ett snitt på 30 km/h de första 2 timmarna. Sen började det stiga upp mot Löberöd, men rullade på bra nerför igen när jag väl klättrat upp, och rullade ner mot Hörby. Hörby innebär “nästan halvvägs” och med gel kvar och kraft i benen så hoppade jag över det inplanerade stoppet. In i de fantastiska salarna av bokträd och eftersom det är lite småkuperat även här fanns det tid att både njuta av färg och doft. Den här sträckan är i princip bilfri! Men korna fortsatte att dyka upp i flertal. Hastighetsmässigt är detta ett lite segt parti men när man börjar närma sig Nävlinge så går det kraftigt nerför och snabbare än ögat var jag i Vinslöv! Skippade paus även här och nu hade jag lite rekordvittring. Klämde en gel efter Vinslöv och fick ny kraft igen. Kalldusch i trädgården hägrade!! For igenom Knislinge som är fullt av fartgupp och avslutas med en lång skön nerförsbacke. Klockan var med mig och det kändes fortfarande bra. Fötterna gnällde lite över mina hårda karbonskor men det var bara att fortsätta- snart kunde jag hoppa i ett par sköna sandaler. I Sibbhult tänkte jag att jag måste anmäla min ankomst. Låg före tidsschemat och jag kände att jag behövde nån att dela min “seger” med. För mitt inre såg jag hur jag sträckte upp en knuten näve när jag kom spurtande upp för sista backen! Men här tog min “superresa” slut. Kasper satt på motorvägen med en kraftigt åksjuk Emil som tokkräktes… Nä, min lilla bebis!!! Efter lite messande fram och tillbaka så fortsatte jag den lilla biten fram till mål och upp för slutbacken. Min mamma och pappa hade precis kommit, och jag fick förklara varför jag kom först. Ingen vattenslang, ingen Emil och Kasper och världens största utskällning att jag var en “egoistisk mamma” som skickade mitt åksjuka barn ensam med sin pappa i bil. (ja, det är en anna slags kalldusch)

Ja, tyvärr visste vi inte att han skulle bli så åksjuk… Det började redan vid Lund, antagligen pga  kombinationen av ny stol, värme och bilkö. Så jag slängde mig av cykeln och gjorde klart bad till Emil att stoppa honom i. Att jag själv cyklat 150 km utan stopp och något annat än gel det glömde jag:) Och det ser jag faktiskt som ett rejält styrkebesked. Slutsnittet blev 29 km/h. Helt klart nöjd!

Kvällen slutade lyckligt. Alla blev skrubbade, fick rena kläder och mat i magen. Emil ville vara med och sitta på terrassen och han nattsuddade ett tag med oss. Ölen var kall och kvällen ljumm. Somnade gjorde alla sött och lördagen var den stora städdagen. Vi skrubbade hus från golv till tak och på lördagkvällen kunde vi grilla och pusta ut. Löpturen uteblev, vi var för trötta!!
 
Emil och hans vän Nasse

Så under helgen har vi färdigställt projektet som legat och mognat ett tag. Kasper har fixat en fin datorbänk och nu är vårt nya “datorrum” klart för invigning. Och det hemskt stökiga datorbordet i matrummet är snart ett minne blot!

Egentligen skulle vi ha cyklat idag också, men mina ben var svårövertalade. Dom ville springa istället. Och det gjorde dom motvilligt i 10 km, sen var det under tvång i ytterligare 4 km. Den sista planerade kilometern den skippade jag idag. Det var helt enkelt inte roligt och jag tänkte bara på att få sluta springa. Jag sysslar inte med sådant längre. Ibland ska man givetvis pressa sig, men när kroppen skriker pga att den inte orkar då är det dags att stanna. Om den skriker för att den är lat så får man använda sig av milt tvång och övertalning!

Kycklingsallad har vi ätit x 2 idag. Vi ska hem till en kompis ikväll och hon undrade om vi var sugna på kycklingsallad:) Årets första korvar har också grillats och dom smakade utmärkt! Härligt- nu är det faktiskt nästan sommar!

Imorgon är det cykling på schemat. Har tre ränder på benen som behöver reduceras till två. Den mitt på vaden som uppstod igår är inte så klädsam. Var ganska förundrade över att solen tog så hårt som den gjorde igår, Kasper var röd som en kräfta. Han var lika röd som jag blev på Mallorca!

Over and out!

Aktiviteten här på sidan är inte direkt proportionell med aktiviteten hemma. Den här helgen har vi nog varit ganska slut alla tre. Igår skulle vi varit nere i Skanör och tittat på triathlon och grillat hos Jona men det blev stora krokodiltårar och grillad korv på balkongen istället. Vi blir klokare för var dag- planerade utflykter blir inte alltid av, och kommer man inte iväg är det nog inte så mycket att vara besviken över. Snarare ska man nog vara tacksam för de gånger man väl kommer iväg. Vi gör ett nytt försök, om inte annat så är det ju snart dags för Fälttävlan på ribban, det borde vi kunna pricka in även om vi har en av de mer besvärliga dagarna.

Lika eländig som gårdagen var, lika mysig och lugn har dagen varit. Kasper skötte nattpasset med en hetsig liten son och jag fick sova en hel natt för första gången på en månad. Sov och sov, jag vaknade till när far och son pratade mat “miss i nassen” men det var bara mysigt. När Kasper gick av sitt pass sov Emil en timme i min famn, och jag fick en stunds filosoferade innan det var dags för mat igen. Rullade vagn med en nöjd son och försökte få en kopp kaffe men valde fel runda. Man handlar inte “take away” kaffe på “Systrar och bröder” en fin sommar söndag, inte med stridsvagn iallafall. Stod en stund i kön medans Emil snällt sög på sin napp, men när det inte hände något med kön fick jag myror i byxorna och gick därifrån, utan kaffe. Nästa försök var Margaretapaviljongen, men tji fick jag, dom öppnade först 11.30. Så vi rullade hem och fick kaffe i soffan istället. Bästa kaffet, tack för det Mockamaster.

Sen var det mat och blöja och hela baletten innan hela familjen rullade ut igen och tog långa rundan genom stan och ut till Dockan.

Bääää- bäääääbisar,
Tvärnit i Klagshamn.

Efter en stilla avslutning på förra veckan och en lika stilla start på denna så vaknade kroppen till liv. Han mer eller mindre legat i coma i soffan. Bra för bäckenet men misär för humöret. Vi har en teori om att “Kasper Jr” tagit ett jätteskutt i sin tillväxt. Man kan väl säga att jag över en natt fick en jättemage. Han säger numera klart och tydligt till när något inte passar genom ilskna sparkar. Skumpiga grusvägar gillar ingen av oss längre, slätt ska det vara.

Igår var äntligen krafterna tillbaka igen och bäckenet kändes bra efter all vila. Botaniserade i Kaspers garderob och hittade ett par riktigt sköna och passande byxor. Det är väl med blandade känslor som jag inser att jag kan ha min mans kläder… Nu skiljer det inte mer än tre kilo mellan oss och risken är ganska stor att jag går om honom innan midsommar. Ja, ja snart är det slut på gräddbakelser och glass i stora lass.

Vi rullade iväg i värsta rusningstrafiken och fick därför kryssa ut via cykelbanorna mot Tygelsjö. Planen var egentligen att Kasper skulle köra fart ute i Klagshamn men eftersom jag var pigg så bestämde vi att köra ner till Höllviken. Det har ju varit en dröm för mig att komma ända dit ner innan jag måste börja cirkla runt kvarteret. Och gårdagen bjöd på perfekta förhållanden med lätt motvind dit, sol och kokosolja på benen. Nackdelen med kokosolja är att det blir snorhalt i badkaret. Fåfänga cyklister… Men det är något visst med doften av kokosolja…

Rundade rondellen i Höllviken och även ett par hästar. Vi håller avstånd eftersom jag inte vill riskera att bli knuffad av cykeln… Det är nackdelen med cykelbanorna, man är utsatt på ett annat sätt där. Sen var det medvind och marängswiss hemmåt. Rapsfälten doftar ljuvligt och vinden var för en gångs skull bara vänlig och ljum. Via Bunkeflo-Limhamn hem och ett kort stopp i Pildammsparken för att titta på alla snygga, smala och snabba träningskompisar som körde Bos tisdagspass. Hej, hej, jo jag lever och vi har det bra. Ett annat liv, men ändå en del av samma verklighet. Min barnmorska ställde frågan hur jag tänker i framtiden med tävling osv. Ja, just nu är jag bara glad om allt går bra och jag kan springa igen. Bara jag blir helt återställd och kan gå och springa. Och att lilleplutt har det bra…

Väl hemma packade vi in oss i hissen och sen var det dusch och grillad korv på balkongen. Nu kan vi njuta av kvällssolen på den andra sidan. Och bättre kommer det att bli ju högre solen står…

Nu laddar vi för helgen. Kasper tävlar både lördag och söndag i Landskrona och jag ska försöka ta lite bilder. Mina föräldrar kommer hit på lördag eftersom pappa behöver få lite paus från sitt slit med alla stormfällda träd. Tydligen börjar det hända lite saker nu och han har fått en maskin som ska ta ut det som ligger samlat. Tyvärr gör ju värmen att barkborrarna vaknar till liv och riskerar att svärma… Men det är väl med skogen som med cyklingen, man ger aldrig upp.

/Katarina