Det är i runda slängar 3 år sedan Kasper träffade mina föräldrar för första gången. Vi skulle upp till Kinnekulle och köra Götalandsmästerskapet 2006.

Det var också första gången Kasper yttrade att han ville se en livs levande älg. Sedan dess har det körts åtskilliga mil i tassemarken och det har även blivit en och annan älgjakt. Men någon levande älg har han inte sett. Förrän idag. Strax innan Harasjömåla ser vi den när vi kommer på MTB. Den sätter fart över vägen och försvinner i passgång in i skogen. “Vad stor den var!!” vrålar Kasper. Hoppas vi inte möter en älgtjur nästa gång, detta var ett litet exemplar.

Tungan rätt i mun…

Benen är lite sega, 3000 hm cyklade igår och summan idag blev någonstans i närheten. Det är inte platt någonstans i gränslandet Skåne/Blekinge. Vi har kört upp och vi har kört ner och så sabbade vi ett hyffsat snitt genom att komma mitt genom ett stenröse. Men den tekniska cyklingen före och efter var värt  hoppandet genom mossbeklädda stenbumlingar. Fast vi svor båda två när vi var mitt i…

Två långlopp på raken, och lite backintervaller  som uppmjukning på fredagen innebar 200km cyklade i helgen. Börjar så smått känna att cykeln är inkörd. Lite småjusteringar och snart är vi ett. Kasper är i grym form och jag får verkligen slita på varje pass. När vi kör lvg kan jag som regel bita mig fast på hjul, men när vi kör i terrängen kan jag inte ta hjälp. Och när vi kör uppför så tappar jag mark direkt. Men knuffning sparar vi till Trans alp. Just nu ger det mig mer att köra på för egen maskin. Men det går fruktansvärt segt uppför. Lite oroväckande är det eftersom jag klättrat bra de senaste åren och nu helt plötsligt står still så fort det börjar gå uppför.

Bara att gneta på, vi satsar på 2 x 3000 hm nästa helg också och 100km per pass. Vi vet var de värsta backarna finns och satsar alltid på att köra dem allihop!

Men jag ser fram emot morgondagens 10 x 2´ i löparskor. Det är lyx att vara klar med dagens träning på 60 minuter!

Nu ska jag klia lite på mina myggbett, det har varit fest i skogen vill jag lova. Två svettiga cyklister…

Livet på landet är ett liv i lyx.
Stigen startar utanför farstukvisten, Emil kör traktor med morfar och Mammu Mu finns på ängen strax bredvid.

Regnet har öst ner. Vi har utnyttjat stugsittande till max, städat inför midsommar och grillat på terassen. På kvällskvisten var det dags att ta tag i dagens träning. Bara att gränsla, och börja köra utan en meter på asfalt.

Lite halt blev det med Racing Ralph bak, men så var det också extremt blött. 20 min uppvärmning, sedan 10 x backe efterföljt av en dundrande nerköring. Allt precis utanför knuten. 15 min nervarvning bland hala rötter och sedan landade vi alla i soffan.

Och nu firar vi lite lätt att det är slut på kvälls- och helgjobb till hösten för min del. Nytt jobb och nya möjligheter. Fantastiskt skönt. Nu ska jag bara njuta av sista tiden på UMAS, för avdelningen är bra men schemat inte förenligt med livskvalitet för vår familj.

Det riktiga firandet sparar vi på ett par veckor till. Först ska vi rulla i mål i Riva del Garda.

Så ser förhållandet ut för mig vad gäller comeback efter sjukdom. Två veckor sjuk- fyra veckor tills jag är tillbaka i samma form som innan sjukdomen. Går nu in i den 4:e veckan av seg känsla och jag hoppas och tror innerligt att detta är de sista dagarna med gummiben.

Nästa vecka ligger det en riktig favorit i löparskor. 10 x 2´med 1´joggvila. Är det något pass som kan göra underverk med syreupptagningen är det detta. Och perfekt i tidsramen eftersom just 20 minuter är det som krävs för att en förbättring faktiska ska äga rum (fast en fluga gör ingen sommar, det krävs 6 veckor). På  tröskel krävs en timma och under det upp mot 14 timmar. Alla siffror från labbet i landet på andra sidan bron. Vad gäller empiri så kan jag bara instämma, siffrorna gäller bestämt på min kropp. Jag kan nöta distans i evigheter utan att egentligen bli bättre. Hårda intervaller där jag pressar pulsen så långt mot taket det går (givetvis ska jag orka genomföra alla) är det som gjort en skillnad. Och när den hårda träningen uteblir, så dalar jag så stilla i hastighet. Seg men långsam skulle jag benämna mig själv just nu. Kan tydligen harva runt i en hel evighet bevisligen, men det där grymma klippet saknas.

Man kan ju fråga sig om jag behöver det där klippet när vi ska harva runt i all oändlighet om ett par veckor. Det är det där sista som gör att man orkar hela vägen. Att orka stå på en smula på raksträckorna utan att ta slut. Att ha en liten marginal att gå på. Det är det som är skillnaden på bra och dåliga ben för mig. Trans alp är ingen spurtuppgörelse, det är en stilla förintelse. Och med bra ben är jag övertygad om att man kan överleva. Men man behöver marginalerna på sin sida.

Fem veckor kvar till drabbning. Jag hinner mao förbättra mig en smula fysiskt, men jag får lägga lite krut på att preparera huvudet. Tankens kraft sinar aldrig. Tanken blir egentligen aldrig trött. Eller?

Den blå linjen är på plats för er som ska springa Malmö 10k på lördag. Följde den delvis under gårdagens 12 km i blandat tempo. Cykelben och cykelpuls förstås. Lagom segt i löparskor.

HubbaBubba är kvar. Stort och segt.

Premiär för ett nytt trainerpass som jag snott från Anders K som tagit sig genom Trans Alp 2007. Han introducerade mig för 2 x 20 min och nu har jag då kommit till passet som följer 5 x 5 min 60 kad, 1 min vila mellan åtföljt av 5 x 3 min 65 kad, 1 min vila mellan.

Ser ju ganska skönt ut på pappret, men vilan är KORT. För att inte knäcka mina redan slaktade ben i förtid tvingades jag lägga till 10 min på 120 w för att snurra ur lite vinäger innan jag gick på de sista fem x 3 min. Satte mig inte på cykeln med fräscha ben, 12o min långpass i lungt tempo gjorde nämligen vad det skulle. Och efter att fullkomligt slaktat mig själv på den sista treminutaren så var status trötta gristassar…

Men sammanfattningsvis ett kul pass, times fly eftersom det är så korta gnagningar. Nytt däck innebar smidig gång och inget GNISSEL!!! Lovely. Idag var det jag själv som stod för gnisslandet, var duktigt sur i benen redan från start.

Så, ladda om. Två pass kvar den här veckan plus lite allmänstyrka. Volymen är liten men effekten desto högre!

Det är förresten ny ram på ingång, en Fokus. Otippat eftersom jag under lång tid vägrat vita ramar. Men den här är ganska vit. Så nu är jag snart under 7 kg totalkittad. Det kräver dock att två kilo vinterspäck ska bort, men det ska nog smälta bort i takt med att vårsolen tittar fram:)

2009 års första halvmara är avklarad. En inofficiell tävling med hemlig starttid och plats. Definitivt inte kontrollmätt.

1 km- möter dagens första barnvagnslöpare. 500 m kommer barnvagnslöpare nr 2- med tvillingvagn. Respekt.
Konstaterar att jag kommer ha kantvind/motvind fram till 7 km. Ställer in farthållaren. Är lite osäker om jag ska palla 21 km, sist jag sprang upp mot 20 km var augusti-08.

3 km- Effortless…

5km- Strandhotellet. Stabilt, lugnt, med havet som granne.

7km- Monumentet på Sibbarp. We should all die- make the most of it…

8 km- “Idas sommarvisa” i nytappning. Jag fyller mina lungor med hopp och vår. Vänder ryggen mot havet och springer in i landet.

10 km- Hjärtan i asfalten. Min väninna gifte sig i somras. Spåren sitter kvar. Som en hyllning till kärleken! Snart halvvägs.

14 km- Malmö Ridskola. Jag är glad att jag inte är häst och står i lera hela dagen.

15 km- Nu börjar det gå trögt… Festar lite med Anastasia

17km- Äntligen på hemmaplan, Pildammsparken.

18km- Bit ihop. “Det här kommer gå bra”

19-20-21km- tar det aldrig slut???

21,1 km MÅLGÅNG!!! Snittfart 5.29min/km. Långsamt men godkänt.

Känns skönt att ha genomfört distansen. Man vet aldrig när tillfälle ges nästa gång. Har fått vara frisk och träna kontinuerligt ett par veckor. Det ger resultat. Får jag vara frisk ett par veckor till så kommer även farten. Men det är inte så bråttom med den än.

Långsamt, långsamt går det frammåt och från jobbet kommer “vibbar” i form av “har han ingen pappa”?

Jo, men hans pappa jobbar i det “icke jämställda landet” Danmark. Där har man som man, 3 dagar per år för vård av sjukt barn. Fast om du är kvinna så finns inte den begränsningen. Välkommen till världen som den ser ut 2008.

Har inte orkat tänka i termer som löpning eller cykling.
När man teskedsmatar var 5:e minut så tar all energi slut.

Fast idag kände jag att kanske, kanske skulle jag orka ut en liten runda. Har inte varit utanför dörren sen i lördags.
Klokt?
Nej, men man lär sig.

Jag spottar ut inlägg som inte har med träning att göra.

Orsak. Jag har haft maginfluensa.
Sippa cola, äta rostat bröd och se gamla avsnitt av Höök.

Men strax är jag vid full vigör igen.

Vad glad jag blev när jag läste det här om svenska skogsägare. Min egen släkt har varit hårt drabbad vid de senaste stormarna, och kanske kan tilltron till skogen öka igen i tider som dessa. För skogen växer och växer trots att räntorna går ner och inflationen ökar. Intressant även att ryssarna numera håller sitt virke inom egna landet. Just ryssen spåddes annars som ett hot mot den svenska skogsindustrin. (fast det höll nog aldrig min pappa med om, eller hur var det nu?)

Ja, så var vi då tillbaka igen! Servern gick ner lite olyckligt innan vi skulle iväg på semester utan uppkoppling. Kasper gjorde ett tappert försök att snygga till förödelsen, men illa vald tidpunkt (efter grillfest på gården med 25 kg grillkol) gjorde att det såg väldigt skumt ut. Så vissa kommentarer har försvunnit om det är någon som saknar något.

Semestern började med tävling på söndag i Hässleholm. 64km sörja skulle forceras efter föregående dygns ihärdiga regnande som resulterade i 40 mm nederbörd. Men det var inte så illa som det kunde varit. De våta partierna var tungkörda men uppe på höjderna var det relativt torrt. Banan är en varvbana och andra varvet var väldigt tungt. För min del var förhållandena sämsta tänkbara, jag ville ha torra hårda stigar, så det blev ett slit att ta sig i mål. Men jag var ohotad etta bara genom att lida mig genom två varv och tyckte det var värt slitet för att få stå där uppe på pallen. Världens minsta pokal fick jag och som bonus en gipsskena på armen pga en illa tilltygad sena.

Resten av veckan blev ju inte riktigt som vi tänkt. Hade ont i min högerarm, men också i vänster eftersom jag blev getingstucken under tävlingen. För att testa armen körde vi en tvåtimmarsrunda med lite tekniska partier och efter det var armen helt kass. Så vi fick erfara hur det går till när man behöver kontakta sjukvården på landet. Först åker man till vårdcentralen där en läkare kliar sig i huvudet och skickar en till röntgen 4 mil bort. Sen ville han att jag skulle till ortoped också, det var i samma bygnad som rtg men innebar ytterligare 4 h väntetid. Så det blev gipsning, nerkissad Emil och uttråkad Kasper. Men vi hann precis hem till välling och nannetid. Sen beställde vi världens största kebabpizza för att stilla hungern som det svenska välfördssystemet orsakat. Att man aldrig lär sig; ska man uppsöka sjukvården ska man ta med sig MATSÄCK!!! (och fler blöjor)

Inte bara min arm krackelerade, det gjorde även Kaspers nya Focusram! Den sprack. Tyvärr hade vi inget gips till den utan Kasper fick köra på min lilla CyclePro. Men vi hann iallafall palla lite äpplen på den korta runda vi fick ihop på cykel. Har nog aldrig sett så många äpplen innan! Och jag har fått lösningen på varför jag inte äter “butiksköpta” äpplen längre, magknipet beror på besprutningsmedel… Har vräkt i mig giftfria äpplen utan att magen sagt ett pip. Trist att det ska vara så.

Veckan avslutades med kräftkalas och Riga balsam. För er som inte provat detta balsam säger jag; GÖR INTE DET. Det smakar inte gott. Förövrigt så vägrar jag snapsa. Inte ens kräftor kan få mig att snapsa. För att gå helt mot traditionerna så drack vi Sangria till. Men det är min melodi, “det bästa av världar”…

Jaha, så var man åter i lejongropen och tillbaka på ruta ett vad gäller cyklar. Evt har vi hittat ett intressant begagnat objekt till mig, en Scott Scale ltd. Imorgon ska vi syna den i sömmarna och lämna in Kaspers vrak. Kanske blir det även en tur till Zoo. Från ett Zoo till ett annat…

Vissa saker är så bra och beskrivande att de direkt implementeras i min sätt att tänka och ta mig an saker.
Igår läste jag för första gången om “beslutsmuskler”. Det beskrev med ett enkel ord den allra viktigaste egenskapen för att lyckas med träning och livsprojekt i övrigt. Och träning av den här muskeln borde också vara allra viktigast oberoende av vilken idrott man utövar. Utan att veta om det har jag tränat min beslutsmuskel, det är nog också den jag tänkt på när jag använt mig av uttryck som “milt tvång”. Att gå och ut och göra något man på förväg bestämt trots att man egentligen hellre vill lata sig. Att vila när man måste är en helt annan sak och det är inte det jag tänker på nu.

Idag har jag tränat mina beslutsmuskler vid minst två tillfällen. Första var under morgonens pass på trainern där jag ville vika ner mig under andra treminutaren på x antal watt. Men där och då bestämde jag att “det här klara jag”. Dessutom skrev en klok tjej någonstan i en klok blogg att en viktig egenskap är att inte få panik när det börjar syra till sig lite. Är det inte fler som känner igen sig i det här? När man närmar sig gränslandet för syra så kommer ibland också känslan av panik? Jag försöker medvetet hänga kvar där så länge det går och tänker “andning, driv, slappna av”. Det värsta som kan hända är väl att man svimmar och det har iallafall aldrig jag lyckats med…

OK, vem har jag nu snott det här med beslutsmuskler från? Jona är inblandad vet jag, men vem som är upphovmsman från början det anar jag inte. Budskapet är i min mening så bra att det behöver spridas som gödsel om våren!!

Nä, nu börjar min “post run beer” ta ut sin rätt. Bäst jag avslutar. Kort och gott, 12 km progressivt med visst motstånd som övervans med hjälp av BESLUTSMUSKLER.

För väldigt många år sedan cyklade och sprang jag upp och ner för fjällen runt Gaiastova. Tillsammans med några vänner som också bodde i Norge satte vi första bokstäverna i boken om Multisport i Norge. Vid den här tidpunkten var vi en bit längre fram i Sverige just med multisportandet. Här kan ni läsa historien om hur jag, Anna och Linda tog sporten till grannlandet. Och den har växt en HEL del sedan dess.

Och nu sitter vi här snart 10 år senare med en ny generation. Konstigt nog så känns det inte som det var så länge sedan vi hängde i knävecken i fjällbjörkarna med cyklarna i ena armen för att ta oss över fjället. För det var så det var eftersom ingen cyklat den tilltänkta trasén innan oss. Följebåt fanns inte heller när kanoten kantrade lång ute på Vinstrivatn… Någonstans under dessa tävlingar åt jag mitt livs godaste måltid. Nån påsrätt med kyckling från försvaret som jag fått av Kristian Berglin och Jari Palonen under TEO. (The endless odyssey, vi pratar mulitsporthistoria här…)

Tydligen verkar det som antalet norska deltagare i Trans Alp har exloderat! Läste att tanken med Craft MTB 6-dagers var att inspirera fler att köra etapplopp av typen TransAlp.

Anna gjorde ett upprop på sin blogg och efterfrågade galna skåningar. Jag följer hennes linje och undrar om det inte finns fler galan skåningar som vill cykla långt över komfortzonen? Springer gör jag gärna men inte längre än 21,1km. The perfect distance.

Jag gillar Gordo Byrns blogg. Lifelong athletics, smaka på den. Att tänka i makrocykler, tioårsperspektiv och inte bara en säsong frammåt. Jag kan bli så grym jag önskar och tycker det är värt. Det jag gör idag sätter spår frammåt, det jag gjorde för tio år sedan påverkar mig än idag. Med det menar jag inte att man ska hänga kvar i det förflutna. Men långa tävlingar och träningspass kan hjälpa en flera år senare. Kroppen minns, hjärnan känner igen, det går fortare att komma i form och uthålligheten och segheten byggs på ytterligare.

Det finns mål och det finns drömmål. Ibland blir drömmålen verklighet men inte alltid. Drömmålen tar oss bortom det vi tror vi klarar. Ett av mina drömmål är att vara i sån form att jag kan delta i Epic camp. Och då menar jag inte överleva, utan verkligen “benefit from it”.

Fast idag gör jag ingenting. Vilar tassarna och drömmer vidare.