Bockstensturen närmar sig med stormsteg och jag har kattskit i benen. Mentalt ställer jag in mig på att ta mig runt 100km, givetvis så fort jag kan vilket i dagsform inte är speciellt snabbt. Att gå och blir förkyld igen var inte riktigt vad jag tänkt. Helgen som var skulle ha spenderats på cykeln för att få lite mil i benen. Men icke. Igår var jag så pass pigg att jag kunde springa ett kort intervallpass och idag stack jag ut 4 h på MTB, Malmö-Genarp tor. Det obligatoriska nässelbuskaget lyckades jag såklart inte undvika. Tyvärr var just dagens buskage kryddat med björnbärssnår och blodvite uppstod. Lyckades, eller tvingades dessutom att begå hemfridsbrott x 2. Första gången då jag kom helt fel i Genarp och tvingades hoppa över ett staket och hamnade i en trädgård. Men jag kunde se vägen jag skulle till… Det andra brottet utspelade sig i Hyby där jag hamnat ute på en stubbåker och återigen tvingades in i en trädgård. Pinsamt. Men det är nackdelen med att fara runt på okända grusvägar i södra skåne. Antingen hamnar man i en hästhage eller ute på en nyplöjd åker.

Efter fyra timmar blandad körning firade jag med falafel på Kitchen King.  Malmös bästa falafel. Gott, nybakat bröd, goda kikärtsbullar  toppat med god sås… Snabbt, enkelt och billigt. Tidseffektivt att vara nyäten när man kommer hem från träningen!

Vad gäller löpträningen så går jag nu in i höstträningen. Har fått nytt program för v. 36-41. Vi har kastat om  i upplägget så intervallpasset är det långa och distans det korta med möjlighet till förlängning. Och v 41 är det dags för långpass i löpskor igen. Förhoppningsvis kommer hösten innebära att jag med hjälp av ny cykeltränare kan få struktur kring cyklingen. Med löpningen flyter det bara på eftersom jag exakt vet vad jag ska göra varje pass.

Just det, höll på att glömma. Anledningen till skumprundan var ju att utvärdera hur det funkar med flaskställ bakom sadeln. Det funkar inte utan gummicord. Flaskan flög åt H redan på kullarna i Kroksbäck, dvs jag hann inte ens ut ur stan. Men en gummisnodd till håret fixade det hela. Satt som en smäck.

Men så spånade jag såklar iväg i tankens värld när jag fortsatte att tänka på den 16/5 och vad jag kan förvänta av mig själv. I dagsläget har jag ingen som helst känsla för hur fort jag kan springa. Drömmen är ju att tangera mitt gamla pers på 1.39.41. Fast springer jag på 1.40 blankt är det också helt OK:) Men kanske kommer jag inte ens att klara att snitta sub 5 min/km på 21,1km.

I tanken vill jag skruva ner förväntningarna, eller jag vill relatera dem till den träning jag faktiskt bedriver. Långpass har jag inte sprungit sedan mars och de sista veckorna har jag sprungit minimalt överhuvudtaget. Men jag inser också att jag börjar hitta rätt  träning som passar mig som person. Jag lockas inte som ex (Ultra)MarathonMia av ultralånga pass, eller som GrymmeKarin av marathondistansen. Jag vill springa “kort” och snabbt. Jag är  en Vata, en sprinter, ingen marathonlöpare. Och balansen i kroppen har blivit bättre när jag med hjälp av Coch T lagt om löpträningen mot kortare, snabbare sessioner. 

Dessutom tror jag inte att jag kommer hålla för riktigt lång löpning igen, den är ett passerat, om än härligt kapitel. Har ultrapass över fjäll etsade på min näthinna. Tidigt, tidigt en sommarmorgon kommer jag och två lagkamrater springade i den norska fjällheimen, en norrman som hämtat vatten till sitt morgonkaffe kliade sig förbryllat i huvudet eftersom vi måste ha sprungit långt för att vara just där…  Har sprungit så långt att jag glömt namn på mina vänner och tappat fem tånaglar på ett bräde. Det var en del av det liv jag levde då, med tid i överflöd, utan familj, utan ansvar för någon annan än mig själv. Löpningen var ett sätt att bringa ordning i det kaos jag levde i.

Det som blir intressant att ta reda på är hur lite långpass jag klara mig på. Dvs hur många måste jag springa för att kunna maxa på distanser upp till halvmaran? Det svaret har jag inte i min hand än, men jag ser fram emot att med guidning av Therese testa fram det. För träning är faktiskt inte bara ett självändamål längre. Visst är det roligt, men det är inte roligt om jag inte blir starkare och bättre. Paradoxalt eftersom jag blir äldre? Jo, men det blir mina  motståndare också:)

Jag själv är en av dessa motståndare. Men självklart vill jag tävla också, när jag är redo för det. För tävling plockar fram det där sista ur mig. Det där jag sällan får ut på träning om jag inte har extremt bra sparring. Och känslan efter ett riktigt bra lopp är obetalbar, att få vara 100% nöjd om så bara för återstoden av en dag. Det är ingen känsla jag vill leva i, det är något jag vill uppleva ibland och sträva mot. Ett slags Nirvana.

Göteborgsvarvet blir en tävling mot mig själv som virtuell kompis. Kanske får jag vika ner mig och se min egen skugga försvinna iväg på lätta fötter. Men då får det bli så. Jag ska stå på startlinjen, laddad och taggad. Med handsvett och fjärilar i magen. Jag ska dras med i starten, sen ska jag se till att hitta flytet. Jag ska njuta av publiken, av banan jag aldrig sprungit. Vid 2,5 km kvar vet jag att det hejjas vilt och att där  kommer “efterfesten”  äga rum, med hjälp av det ska jag hitta det där sista och springa snyggt ända in i mål. För även om jag inte är mitt snabbaste jag den 16:e så ska jag plocka fram mitt allra, allra snyggaste och lättaste steg! Och jag ska njuta, hela dagen. Från kl 08.44 då jag kliver på tåget så ska jag ta vara på varje sekund ända till tåget rullar in på perongen igen någon gång vid midnatt…

Har sprungit 50 minuter tidigt på morgonen. Ingen smärta. Kanske lite, lite när jag trycker på uppför. Lättnad.

9.00 var jag hos naprapaten som klämde, kände och drog. En överansträngning pga en kort och stram muskel i baksidan. Ett skönt besked. Vila imorgon och sedan löpträning och därefter starta upp cykelträningen igen. Behöver komplettera med lite styrka för baksidan, ett ben i taget eftersom höger sida gärna tar över. Ännu mera lättad.

En dag i taget.

Slutnotan för mig. Kasper är över 1000k…

Sista 130 km rullade jag och Kasper ner idag. Fotosession, tempo, cross med trappspringning… Idag var inte annat än bus. Fick en spansk moffa på hjul in mot Llucmajor. Jädrar vad gubben trampade, upptäckte inte honom förrän jag snöt mig på den stackaren. Men han var glad som få åt åkturen, och vi fick tummen upp och ett stort leende när våra vägar skiljdes.

Våra danska vänner åkte hem idag, och nu återstår en dag för den svenska delegationen innan vi också flyger hem till Sverige och kyligare klimat.

Det har varit en otroligt rolig resa. Hård träning men också en massa kul. Har haft förmånen att resa med lite olika kategorier av idrottare och cyklister är nog den roligare sorten. Det körs hårt i bergen, men det går lika vilt till i baren. Torsdag blev den stora byturen för samtliga. Och jag tippar att flertalet hade en galet rolig kväll!

Vänster baksida är som sagt inte så välmående, men jag kom hit för att köra hårt. Nu väntar en lugnare vecka och jag tänker ta kontakt med en naprapat. Raffi kan justera, men jag tror att baksidan handlar om jag är olika stark i höger och vänster sida. Det måste tränas tillrätta.

Mitt sista minipass i löpskor måste antagligen utgå. Men jag har blivit så mycket klokare hur jag ska bedriva löpträning under de tuffare cykelperioderna. Göteborgsvarvet kommer ligga kvar, men kanske måste jag tänka om med millopp innan TransAlp. Men det får jag och Coach T reda ut.

 
Phu, äntligen uppe!

Om vi hade varit på Gran Canaria just nu hade vi fått en grym vecka. Helt återställd från virus krossade jag mina egna förväntninga med början igår under 18 km löpning. De senaste veckornas löpträning har varit sega, långsamma och smärtsamma. Men igår levde jag verkligen ut löpningen. 95 minuter där jag gjorde en negativ split. Första 10 km med ett snitt på 5:13min/km, följt av 4km i 5:07min/km och sista 4 km pressade jag mig under 5 med 4:59min/km. Blygsamma tider kan tyckas med i min agenda just nu är de fenomenala. Jag har snittat upp mot 5.30min/km på milen. Och då har jag verkligen inte joggat…

Men det är väl så här det ska vara. Ihärdighet belönas och den som gång på gång reser sig gör det tillslut per automatik. Det blir en självklarhet att tackla motgång och nederlag och ingenting man värderar som “bra” eller “dåligt”. Förutsättningarna skiftar, precis som vädret. Och försök att ändra på det den som kan.

Och idag. Världsmästare på trainer. 60 minuter fullt fokus. Många 1-minutare och slutligen ett litet kinderägg som jag förbisett när jag valde program. Men jag fullföljde med en grym känsla av styrka.

Och kanske återstår en liten överraskning på kvällskvisten. Dagen är långt ifrån slut.

Vilken slutspurt på dagen!
Vilken kick!
Mitt första historiska pass på spinningcykeln med okända deltagare. 60 minuter att förfoga över. 60 minuter där jag fick bestämma vilka berg vi skulle över, från vilket håll vinden kom och vilken intensitet vi skulle eftersträva. Med pressat schema värmde jag upp genom att göra en totalt livsfarlig transport genom Malmös stadskärna. På minuten tog jag hissen 20 våningar upp. Jag hade aldrig tid att bli nervös, utan jag kastade mig upp och vi var iväg. Coacha, peppa och guida mina deltagare genom 60 minuter fartlek. 3 berg skulle bestigas över vilka var och en skulle hitta sin tröskel. Sin egen magiska gräns på motståndet där benen blev utmanade men teknik och andning var under kontroll. Halvvägs in i passet lyckas jag slå av “muffen” på micken och min egen andhämtning blir allt för tydlig. På med muffen och vidare…

Berg två var för lätt, men man lär sig endast genom att utföra. Sista berget är min favorit, 9 minuter tröskel. En enda lång sugande bergssida som avslutas med en frivillig vända upp på max. Bergspris, skyltspurt, målspurt… Kärt barn har många namn.

Och det som värmde mest var feedbacken från den som gav mig minst under vägen. “Roligt och varierat pass”. För mig räckte det. Jag förstod att jag uppnått mitt mål. För det är dit jag vill nå. Ända in och ända fram.

Det är inte slumpen som styr min träning längre.
Min väg till träningsharmoni har varit lång, krokig och mången är de besök i div hålor och fällor utmed vägen. Jag har jagat timmar, mil, kalorier, tider, konkurrenter, vänner och fiender på min väg. Jag har gått över lik och lagt mig platt och vegeterat. Irrat mig vilse och förlorad i tvivlens land.

På intet sätt är jag klar med min resa. Den fortgår ständigt men har i mångt och mycket ändrat karaktär. Den är mer bekväm, avgångar och ankomster är mer förutsägbara. Kommer troligtvis inte att tillhöra toppskiktet inom varken löpning eller cykling, möjligtvis i D-50 om jag får behålla hälsan, fysiken och ffa motivationen.

Någon som betytt oerhört mycket för min träning är löptränare Bo. Han har hjälpt mig förändra min syn på träning, träningsmetodik och värdet av min egen insats. Min självkänsla är väl forankrad och stark, men tyvärr sviktar ofta mitt självförtroende i pressade sammanhang, ex tävling på hemmaplan. Därför har jag generellt gjort bättre resultat på bortaplan i “okända” sammanhang där jag kan släppa all självpåtagen press. För ingen har någonsin pressat mig. Jo, Kasper när vi kör max på cykel. Men det är självvalt och det finns alltid möjlighet att skrika “det går för fort”. Men jag ropar sällan, för jag vet att vi lider lika mycket båda två.

En diskussion med en bloggvän väckte tankarna. Vi har diskuterat lite olika “skolor” vad gäller löpträning. De senasten dagarna har jag rannsakat mig själv och tänkt igenom VARFÖR jag följer just min utvalda väg. Och jag har kommit fram till att det egentligen inte handlar så mycket om själva träningsmetodiken utan det utrymme den lämnar runt omkring. Det handlar om Emil, Kasper, om att ha tid och ork att leva utanför träningsdagboken. För det går utmärkt att kombinera ett normalt liv med “lagom hård träning”. Tycker mer och mer om Gordo Burns gBlogg, han skriver mycket om “long term perspective”. Han må vara en ekonomiskt oberoende amerikan som kan leva för triathlon, men hans ekonomiska frihet ger honom möjligheten att tänka utanför resultatlistan. Han skriver mer och mer om den långsiktigt aspekten “endless training. Att hålla hela vägen, “to be on the Tourmalet in 2030″. Så går tankegångarna mer och mer även här, vi har flera kontinenter och agegroups att upptäcka på MTB.

Fram till nu har jag inte brytt mig om vilka pulszoner jag tränar i. Har  utgått från vart jag vill med min träning och då knuffar man tröskeln framåt. Gjorde en uträkning vilka olika intervalltider som är optimala utifrån min tid på 10k och jag hamnade nästan exakt på de tider jag springer idag. Så min nedärvda träningsintelligens är tämligen välfungerande. Eller så är det min strategi som är exakt…

Intressant är det, och kanske skulle jag kunna pressa mig ännu snabbare mot sub 40 på 10km. Men just det där med att pressa mig tenderar att dra med sig oönskade bieffekter i form av infektionskänslighet och försämrad återhämtning. Det tog mig många år att acceptera att ett årligt snitt på fyra träningstillfällen per veckan innebär bättre resultat långsiktigt än vad crash-weeks gör. För mig.

Men för den skulle innebär det inte att jag INTE måste träna hårt. Jag kör hårda pass. Men jag väljer dessa och rider kanske inte ut superkompensationsvågen lika hårt som tidigare. För jag blir snabbt snabbare, men det innebär också att jag balanserar närmare kanten…

För att bli så grym som ex Fredrik Eriksson, måste man antagligen träna som Fredrik Eriksson. Men var passar barn, familj, jobb, föräldradagar, panta flaskor, tvättstuga, lekplatsbesök, dagisförkylning x 6, dagismagsjuka x 4 och andra dagissjukor in? Alla aspekter måste vägas in när man väljer sin träningsstrategi, annars funkar inte helheten. Vi har bara en viss tid och begränsad energi att tillgå. Det ska räcka till mycket mer än bara träning för oss som valt att inte enbart leva för våran idrott.

Så här i OS tider och när jag ändå har Fredrik Eriksson uppe, så hoppas jag att det går vägen på tempo VM i Italien! Han är väl vad man kan kalla “en komplett cyklist”!

Har du funderat över varför du tränar som du gör, och har du en långsiktig plan?

Jag och Kasper har pratat om vad vi behöver göra inför vintern. Något vi båda känner skulle underlätta och frigöra tid och energi är att lägga ut träningsplaneringen på “entreprenad”. Dels vill vi göra ett utgångstest för att se var vi befinner oss idag och ha något att jämföra med under vintern. Det kommer inte finnas så mycket tid att träna under vintern, därför blir det ännu viktigare VAD vi gör när vi väl tränar. Inga skräppass… Historien skvallrar dessutom om att jag inte klarar speciellt hård träning, då blir jag garanterat sjuk. Vata innebär att jag är snabb och lätt men inte speciellt slagtålig… Sköter jag grundträningen rätt så kommer fart och form snabbt när det närmar sig tävling.

Vi har kommit så långt i cykelval inför TransAlp att vi bestämt att det blir cyklar från Focus. Vilka modeller det blir håller vi hemligt ett litet tag till. Men det blir lätt, så mycket kan vi avslöja!

Jag kommer sälja min CyclePro. Den har några år på nacken och har V-broms. Men den är förberedd för skivboms. Sparsamt körd eftersom jag gick över till landsväg när jag köpt den. Säljes till högstbjudande/bäst behövande.

Benen tickar på i perfekt fart men rörelseapparaten håller inte riktigt för farten än, och det handlar inte om träningsvärk, tyvärr. Idag uteslöt jag 60 minuter lung löpning och vi drog iväg bland blåbärsriset på MTB istället. Hittade några grymma stigar i Kullaskogen och jag fick återigen nöjet att köra från Kasper. Nerför. Det nöjet är givetvis snart slut, eftersom han tuffat till sig rejält och det idag var JAG som klev av vissa spångar. Vi åkte också genom det obligatoriska nässelbuskaget, som hör sommaren till, och för ordingens skull fanns där inslag av björnbär. Fick lära mig hur man undgår att bli bränd- man håller andan…

Eftersom vi mest är på resande fot och fortsätter med det även kommande vecka så kanske det blir klent med uppdateringar innan den 14:e. Sen går jag förhoppningsvis in i en ny skön träningsperiod som innebär mer volym. Fart är kul, men det bygger på att grunden finns. Min grund är inte helt klar det är uppenbart.

Bild AFOTO

Men det ligger mer bakom hans uttalande än bara detta. Jag har tryckt ett 19 dagars löpprogram i ansiktet på honom flertalet gånger och trägen vinner. Tack för det Bengtsson! Nu kör vi så det ryker mot sub 40 och sub 45 på milen.

För min egen del är jag lite tveksam om jag kommer klara tiderna på intervallerna. Man kan väl säga att jag redan nu bestämt mig för att jag inte ska klara 45 eller under. Men jag kan förlika mig med att i vilket fall så blir min tid bättre än 48.36.

Mitt program är ganska likt men med ”snällare” km tider. Jag får springa 5 km på 22.30, 2000 på 8.50 och 1000m på 4.10-20. Han har styrkan för att klara det. Jag har tekniken, men saknar styrkan.

Idag är det dag 2. Liten bit tårta. Men imorgon ska agnarna skiljas från vetet. Jag tvivlar, och det är väl mitt största problem. För just genom tvivlet har jag redan begränsat mig. Farten finns där, men kanske är det för tidigt att plockar fram den. Har sprungit 2 km på 8 minuter. Men 4.25 imorgon?

Den 15:e är det tillbaka till vanliga träningen igen med både cykel och löp. Fördelen med cyklingen är att den underhålls av löpträning. Så jag är inte det minsta orolig för att jag tappar nått där. Som extra grädde på jordgubbarna ska jag simma under de här veckorna. Bara för att. Det ska inte in någonstans i någon träningsdagbok eller planering. Det ska komma från hjärtat, suget ner i vattnet!

Om gårdagen kan jag bara säga 70 minuter slätlöpning. Rätt och slätt. Med pulsklocka. Till min stora glädje får jag en sprillans ny Garmin FR 305. Tack för det. Och tack Rolsted Cykler på Frederiksberg som hjälpt mig! Och tack för att det satt ett par R-sys på Fokusen. Kasper kastade dem efter mig. (ok, lite mellanskillnad blev det:)

Planen var 6 x 15 minuter progressivt. Alltså It 1-2-3-1-2-3. Första 10 minutrarna kändes bra, men när jag vände upp mot vinden så gick det långsamt utför. Fick dagens dåliga matintag i nacken efter ca 20 minuter då gallan började göra mig uppmärksam på att “macka med jordnötssmör” är aningens hårdsmält innan ett löppass. Suck, men det lättade och släppte faktiskt när jag kom till första It 3 avsnittet. Klarade nästan 5 minuter/km, men inte riktigt. Sen började jordnötterna slå frivolter när jag var tillbaka till It 1 och det blev riktigt besvärligt.  Vid 12 km så var det dags för It 3 igen och då fick jag kasta in handuken. Ingenting fungerade och jag ville bara hem. Bestämde mig för att bita ihop de 5 sista minutrarn och sen “call it a day”. Var inte alls nöjd med att behöva “ge upp” . Men ibland är det bra att man har facit när man kommer hem; 15km, snittfart 5,27. På pappret klart godkänt, fast jag sågat mig själv vid stortåleden bara för de sista 10 minutrarna…

Efter en god kycklingsallad speziale med tortellini och god sås, varm bagge “rustik” och glass till efterrätt så känns det bättre. Men när ska jag lära mig att min känsliga kista inte vill ha “bröd med jordnötssmör” precis innan löpträning. Det är liksom inte nytt under solen… Och sa jag inte senast i lördags att mina ben inte tycker det är kul att springa när jag kommer över 12 km. Hur tänkte jag då att jag skulle kunna ÖKA sista 3? Jag vet inte. Döm själva.

Dom två sista staplarna kan man bortse från.  (Den mörkblå är trötthjärnan som trycker på lap iställer för på stop vid rödljus…) Första 15 min gick för snabbt, det ser man tydligt. Sista 3 blev ju enligt planen progressiva i en snygg kurva!