Utrymmet är begränsat, under själva tävlingen är vi hänvisade till att leva i två väskor som vi tilldelas vid starten. Nessesären får därför ett lite intressant innehåll där jag prioriterat sådant som Reskin, värmeliniment, kylbalsam, nässpray och så en aluminiumstinn deo för att inte lukta häst. Min deo från Rosenserien är fantastisk, men tål inte tuffa tag. Vanlig träning  på hemmaplan med tillgång till tvättmaskin är grejen med rosorna. Ansiktscremer och rengöringsmjölk får stanna hemma, pormaskarna kommer vara i extas av att oxidera talg blandat med damm och svett.

Startlista

Dag 1

Dag 2

Dag 3

Dag 4

Dag 5

Dag 6

Dag 7

Dag 8

På programmet stod 100 km med bra tryck i alla stigningar. Lugnt och fint mellan. Vad passar bättre då än en runda på åsen.

Berg har vi inga här nere, eller kanske har vi?  Var går gränsen för att få kallas berg? Ryssberget?
 Men som vis man sa igår “Vi har inga berg här nere, men det finns motvind och tunga växlar”.

Iallafall 100km avverkade. Ganska trött. Missade dessutom helt i förberedelserna. Frukosten var allt för klen och tidig, dessutom missade jag att ta med mig ett par  “Runes Energikaka”. Redan i Häckeberga kurrade magen, men jag fyllde den med isoton dryck och tog mig ända hem. Kräsen havremoppe… Sneglade lite på Bageriet i Veberöd, men innan jag bestämt mig var jag långt förbi och drömde sedan om nybakade kanelsnäckor och skolbullar med mycket gult kladd. Från Assatorp drömde jag om en Islatte att svalka mig med. En Islatte med mycket socker. Tänkt svänga förbi Solde men fortsatte raka vägen hem.

Väl hemma blev det en King Size  (600ml) isShake, dvs sojamjölk med vaniljsmak och en blandning av High Five och Holistic proteinpulver. Mixat med massa, massa isbitar.

När den väl var nere satte jag igång med en supersnabb rätt, från tanke till tallrik, 10 minuter.

Tonfisk “basilika” med Tagliatelle:

Koka upp vatten i en vattenkokare, sätt på spisen. Lägg i pastan när det kokar. Öppna en burk tonfisk i olja, häll i en skål, blanda med klippt basilika, dijonsenap och majonäs.

Lägg pastan på tallriken, lägg upp tonfiskröran och servera med körsbärstomter och alfalfagroddar.

Ät och njut!

Men vad händer om vi vänder på begreppet.? Är det inte träning vi borde “unna” oss för att hitta balans?

Och vad är balans?

Är det att träna för att kunna unna sig godsaker?

Är träning och “godsaker” något som måste gå hand i hand för att andra ska uppfatta oss som “balanserade”.

Träning kan gå till överdrift men det kan unnandet definitivt också.

Någonstans har det gått väldigt snett i synen på godsaker. Visst behöver vi kolhydrater, men det finns inget näringsmässigt behov som behöver fyllas genom att gräva djupt i karamellkungens lådor eller fylla kylen med delicatobollar.

Börja gräva på nya ställen. Vidga perspektiven och unna dig saker som en tränande kropp behöver; fruktiga smooties med sojamjölk. Ugnsbakade äpplen, toppade med kanel och kardemumma. Krydda med en smula sirap (använd socker som du använder salt, känner du att socker triggar för mycket- skippa det) servera med en tjock turkisk youghurt.

Vi är offer för ICA`s reklam. Mys med godis på fredag, mys med godis under alla helgon. Mys extra med godis under jul, påsk och midsommar.

Har vi glömt att själva njutningen är att det är just fredag, allahelgona eller jul. Njutning är så starkt kopplad till socker och div smakförstärkare.

Behöver vi verkligen alla dess förstärkare för att kunna njuta av livet?

Övriga familjen ligger i träda och väntar på den “bruna årstiden”. “Fyra nyanser av brunt” har jag skrivit om tidigare, det är skåne under perioden november till mars.

Ingen är så sugen på att träna och prestera. Men det passar fint in i årsplaneringen att utöva navelskådning under en månad per år.

Behöver man inspiration så ska man läsa om Karins framfart på Stockholm halvmarathon. Hon sprang suveränt bra på 1.33.41! Hon är ett mycket fint bevis på hur långt man kan komma med envishet, planering men också förmåga att bromsa när kroppen säger VILA. Hon kan springa hur fort som helst i framtiden.

Alltså det börjar hända något med min karma… Under en ganska lång period har jag funderat på vad jag egentligen fyller för funktion här på jorden. En liten minilivskris helt enkelt. I mitt fall så kände jag att det bottnade i att jag inte varit aktiv i min yrkesroll på väldigt länge, samt att jag tappat kontakten med mina träningskompisar. Både jobb och träning har fyllt en stor del av mitt liv. Så när allt det där försvinner så försvinner man lite själv. Iallafall på ytan. Men igår kände jag att allt det där finns ju i mig som person; att inspirera, puffa, hitta lösningar… Jag har lyckats inspirera någon, jag upplevde att jag gjorde någon glad och jag hjälpte någon.

Men självklart vet jag att jag betyder oerhört mycket för Babbelabben, Kasper och resten av min familj! Men det jag upplevde igår var helt enkelt lyckan när man osjälviskt ger till någon annan. För jag lever efter devisen; “How can I help” inte “What´s In It for me”. Visst är jag småaktig, egoistisk och långsint ibland, men jag kan aldrig blunda för det, och det leder bara till tråkigheter.

Det var länge sen jag var i skogen och oavsiktligen trampade på myror och jag har inte kört över några sniglar med min cykel på flera månader… måste vara det:)

Kasper trampar watt ute, Babbelabben sover och jag dricker blåbärste med sojamjölk. Soft.

Nu är det dags, jag har ett nytt favorituttryck som jag snott, det börjar helt enkelt bli för mycket ”Lilla Huset på prärien och för lite Dr House” på den här bloggen…

Övre luftvägarna är åter fria och den raspiga halsen känns som den ska. På med löpskorna, trotsa regnet och blicken högt… Det går trögt efter ett par dagars snuva, så jag fokuserade på form och finess istället för att glo på usla kilometertider. Kände hur jag lättade för varje steg och svävade uppåt, uppåt. Nja, jag kom inte så högt med kroppen, men tanken är ju fri! Malmö Stad körde något slags halvljus när skymningen sänkte sig, så första varvet sprang jag i mörker. Kunde ändå urskilja ett par kända ansikten “hej, hej”. Fick frågan vilken halvmara jag siktar på, och jag ställer den till mig själv också. St Eriksloppet, tja Stockholm är ju vackert. Kanske är det dit jag ska? Eller ska jag vänta till hösten, till Eko i Falsterbo, eller blir det Oslo.?Lämnar det öppet, det är inte så viktigt. Just nu tittar jag bara på vägen, försöker återvända så snabbt det går när jag kör i diket, eller lockas att stanna för länge och fika.

  
Nästan alla dagens kompisar, en var trött och sov…

Idag sjöng kören samma stämma. Harmoni. Minstingen i gänget har hittat dom lägre tonarterna, sjunger inte bara strukna fiss… Hans mamma verkade ganska lättad över detta. Mammorna fick lite sallad, knaprade nötter och bjöds på kaffe utan mjölk… förlåt. Emil blåste snorbubblor, har aldrig sett ett barn göra det tidigare. Prova själv får du se, jag har iallafall aldrig lyckats.

Kvällen avslutas med lite GE-gala. Såg precis de snabba killarna springa in i väggen. Finns ju inte direkt någon sträcka att “rulla ner” på utan det är bara att slänga sig i mattan. Klyftan värmde upp och klev av, känningar i lårets baksida.

På datorfronten är det småsegt. Har fått ett datum att den ska vara färdig den 13:e. Vissa organbyten behövde tydligen utföras och jag antar att man väntat in passande donator. Kasper berättade att man renoverar moderkort och sätter in i andra datorer. I mina ögon är det fusk… Och eftersom det man bytte i min dator inte fungerade, så ställer jag mig högst tvivlande till etiken i förfarandet. Man köper en ny dator och får begagnade reservdelar??! Undra vad Plus skulle säga om det?

Emil har varit på studiebesök på Atleticum idag. Mycket intressant, stora ögon och ett krypvänligt golv. Själv satt jag lungt och behagligt och sniffade in doften av “lätt mjölksyra”. Bo pressade sina adeptrar lite extra idag för att som han själv uttryckte det “se vad de tål”. Och samtliga tålde väldigt mycket. Tag i beaktning att det är början av februari.

Emil yogade en liten stund med Jona:) Sen yogade han lite själv och Krille försökte efterlikna- gick inte konstaterade vi.

Så, nu får vi invänta nästa vecka och se om det dyker upp någon dator. Den stationära kan man inte arbeta vid, man får nackspärr och musarm!

/Katarina

Resten av dagen har gått till att leka flygplan med en 3 månaders baby som varit omåttligt sur på allt och alla. Sur på sin mössa, sur på mjölken som tog slut, sur på vagnen som måste stanna ibland, sur på babygymmet som är fånigt. Det enda som kunde fånga Emils intresse idag var den nyfunna egenskapen “sätta sig upp med hjälp”. Det var kul och kunde blidka denna söndagsgriniga baby en liten stund. Nu har han tagit sin napp och favoritkanin och givit sig av med John Blund och jag hoppas att han vaknar med ett leende som håller i sig hela dagen imorgon!

Emil har amningskoma, det kan vara från 10 minuter till en rejäl sovpaus. Han är en mästare på att smygsova. Blundar 10 minuter sen är han piggelin igen och vill aktiveras. Phu han sysselsätter två vuxna på heltid.

Tänkte skriva lite om tiden efter förlossningen, vi får se hur långt jag kommer innan orkestern börjar spela igen.

 Eftersom jag till slut lyckades pressa ut Emil för egen maskin så blev det trots allt en ganska normal förlossning med ett litet hektiskt slut. Så vi kunde gå direkt till patienthotellet utan att passera BB. Har ju skrivit tidigare om min mardrömsupplevelse där, och var tacksam att jag slapp. Dessutom kunde vi nu vara tillsammans alla tre. På BB hade inte Kasper fått stanna.

När allt var sytt och… shit ungen vände sig precis på mage!!! Jag sa det direkt när han kom hem, han kan man aldrig släppa handen från på skötbordet… Åter till storyn, när allt var sytt och vi fått mat så packade vi in Emil i en filt och tog en taxi 300 meter till patienthotellet. Där blev vi installerade och sen blev det helt tyst. Emil sov en liten stund och sen började sugandet… Han var otröstlig. Dom flesta bebisar äter lite och sover sen 20 timmar efter förlossningen. Men inte våran hungriga lilla vargunge. Han låg ju två veckor back energimässigt. Karin konstaterade med en gång han kom ut att han var överburen… Fy för Region Skåne. Här räknas inte barn som överburna förrän vecka 42. I stockholm sätter man igång så fort man gått över.  På andra u-ljudet var han 14% under, när han föddes var han 18%… Visst finns det barn som kan ligga kvar två-tre veckor och må bra av det, men inte alla. Min instinkt sa redan vid midsommar att “han behöver komma ut”.

Ju mer Emil sög desto skakigare blev han, det fanns absolut inte tillräckligt från mig. Han behövde mat inte bara några droppar råmjölk. Vid läkarundersökningen påpekade jag skakigheten och man tog ett blodsocker. Då var det 3.1. Emil hade också väldigt ont i sitt huvud eftersom han fick ett rejält blåmärke vid förlossningen. Stackaren hade så ont när man tog där eller han låg på sida. Efter lite panodil så blev det som tur var bättre. Mamma och pappa skulle komma under dagen och jag kände att jag inte orkade med en mamma som var hysterisk för att mitt barn bara skakade. Så jag pressade på och ville ha ett svar varför han skakade. Nyföddhetsreflexer var inte ett alternativ längre. Dessutom var han alldeles kall och blå. Till slut var det någon som såg att det faktiskt inte bara var en hysterisk mamma som tjatade utan ett barn som for illa. Blodsockret var då nere på 2.1. Äntligen hände det något. Men trots det skulle jag behöva stå ut med dumma kommentarer som “klart du har nog med mat till ditt barn”. Mina bröst var tomma och platta som taxöron, inte så konstigt med tanke på att jag nu inte sovit på över en vecka, dessutom fick jag hjärtklappning så fort jag blundade eftersom den hemska känslan under förlossningen kom tillbaka “han dör”…

Nu fick Emil modersmjölkersättning var 3:e timme. Vi fick proppa in en “snipa” i munnen på honom för att han inte skulle bli “tuttförvirrad”. Äntligen kunde han somna gott och slappna av. Han fick amma så mycket han ville och så fyllde vi upp till han var nöjd. Vilken go kille vi fick helt plötsligt. Visst såg vi att han var bestämd redan då, men helt plötsligt kunde han sova gott i sin balja medan vi rullade ut honom och kunde äta frukost.

Jag fick också avlastning en natt då Kasper tassade ut till nattpersonalen med Emil och gav honom mat. Äntligen kunde jag också slappna av och mjölken få en chans att “rinna till”. Och mycket riktigt så gjorde den det. Vi stannade en extra natt bara för att se att allt fungerade och vid vägning innan hemgång hade Emil gått ner 195 g. Man gjorde också ett hörseltest och det var utmärkt. Själv fick jag också gråta ut min rädsla och min besvikelse innan vi åkte hem, barnmorskan jag fick tala med sa rakt ut att man borde sett det tidigare att Emil behövde mat och tyckte att vi vid tillfälle skulle skriva ner vad vi upplevt och skicka det till hennes avd föreståndare. Kanske kan det hjälp någon i framtiden. Jag vill poängtera att det aldrig varit fråga om att vi blivit illa behandlade av någon enskild, det har bara varit en massa missar pga dålig kommunikation/resursbrist. För vi har träffat massa underbara människor som var och en verkligen gjort vad de kunnat för oss.

På tisdag förmiddag fick vi äntligen åka hem… Vi tog en sväng upp på BB för att hyra en pump för säkerhets skull. Dessutom fick vi en tid till amningsmottagningen redan samma torsdag för att följa upp hur mycket mat han fick i sig och att amningen fungerade.

När vi kom hem var lägenheten full av vackra “Mor Barn buketter”…