Det har varit en hektisk tävlingshelg för många. Otroliga tider presterades på Stockholm Marathon under gårdagen. Min löpcoach och tillika stora inspirationskälla Therese daskade till med 2.50.27 ! Får gåshud när jag tänker på det och att hon log under hela loppet. Ren och skär glädje.

Klockan ringde 06.00. Kasper undrade om vi skulle somna om. Jag som redan var uppe sa nej, nu packar vi bilen. Kanske var det redan där som jag satte standarden, att inte välja enklaste vägen. Bilen rullade till Hilleröd, nästan i höjd med Helsingör, där vägen redan kantades av bilar. Inga cash, men med Kaspers körkort som pant fick vi efteranmäla oss i långa klassen, 90km. I mitt huvud hade jag tänkt MTB Marathon, men jag insåg vid målgång att jag precis avslutat ett 90 km långt XC lopp. 70% var stig, resten grusväg.

Starten var en ganska långsam historia och jag stod alldeles för lång bak. Fick sedan ägna en ganska stor del av första varvet att komma om folk. Att jag sedan tappade min pump (orutinerat) och fick vända gjorde att jag fick köra om samma människor IGEN. Första varvet var hårt och jag hade ganska stora problem med ojusterade växlar (note to self: det krävs mer än 2 h för att köra in en cykel) och det kom både en och två kommentarer från herrarna runt mig. När 2/3 av första varvet var kört fick jag veta att jag låg på en tredjeplats. Mitt hjärta skuttade till lite extra när jag förstod att jag  faktiskt kunde köra hem en pallplats. Insåg dock att tävlingen var allt för prematur och det gällde att hålla huvudet kallt. Innan beskedet om placeringen kom var jag ganska lack på mina icke fungerande växlar och hade jag inte fått den där dunken hade risken varit stor för en DNF. Men jag lyckades få dem att funka OK och i mitt huvud ekade “det är målgång som gäller”. 

Hade kontakt med fyran vid ett tillfälle när hon kom farande bakifrån som ett frustand och flämtande tåg. Blev omkörd och låg ett tag där bakom och funderade på vad jag skulle göra. Men det gav sig själv eftersom satt fart tog hårdare på henne än på mig, så när jag väl körde om kunde hon inte haka på och jag fick en rejäl lucka. Nu i efterhand är jag glad att jag körde hårt från början för avståndet blev sedan så stort att hon aldrig orkade hämta in det trots att hon körde 5 min snabbare än mig på sista varvet! Ja, jag var trött när det återstod 30 km. På lvg är 90 km ingenting. Det är en kort distans och snabbt avklarad. 90 km bland rötter, barr och sten är en hel evighet.

Fick dela upp loppet i tre delar. Och det sista varvet fick också delas i tre. Den sista milen var obeskrivlig, det var så jädra spännande att inte veta vem som jagade bakom och hur långt avståndet var. Dessutom var inte tredjeplatsen bekräftad. Har varit med om det förr, att folk sett fel var man ligger placeringsmässigt. Att ta sista svängen och se målfållan var så otroligt skönt. Och att rulla över mattan och få veta att jag knep tredjeplatsen och en premie på 700 dk var grymt.

Slit lönar sig. Det har varit tungt och motigt. Är inte helt tillbaka efter den långa envisa förkylningen. Men om man verkligen vill, och inte ger upp så går det till slut. Om man drivs av glädje så finns det hur mycket som helst av den varan runt omkring. Men en och annan sovmorgon får man allt räkna med att missa:)

Och lite komiskt var det att lösa ut Kaspers körkort med mina premiepengar!

3 maj Åstorp / Kasper
16 maj Göteborgsvarvet /Katarina
31 maj CRAFT/POLAR MTB Challenge / Kasper & Katarina
10 jun Malmö 10K / Kasper & Katarina
18-25 jul Bike Transalp 2009 / Kasper & Katarina
22-23 aug Götalands Mästerskap MTB / Kasper & Katarina
13 sep Grevaloppet / Kasper & Katarina
20 sep Snapphaneturen / Kasper & Katarina
27 sep Merida MTB Marathon / Kasper & Katarina
 3 okt Åstorps CK MTB / Kasper & Katarina
 4 okt Bockaracet /Kasper & Katarina
25 okt Gribben / Kasper & Katarina

Kasper, Emil och jag hamnade i Jonas soffa på söndagförmiddagen. Jona är en vitamininjektion. Bla pratade vi lite om hennes samarbete med Jens Lunekilde. Självklart är det ett jättejobb som lyfts från en atlets axlar när man inte behöver skriva sina egna träningsprogram, men det som nådde djupast in i mig var det Jona sa om acceptans. Att en viktig del i deras samarbete var att acceptera. Som Jona uttryckte det “acceptera att jag är fyrtio, att det tar längre tid för kroppen att återhämta sig. Att gå i mål, sträcka armarna i skyn och kunna säga från hjärtat; jag är nöjd”

Det blir ett av mina områden att jobba med i vinter. Att acceptera de förutsättningar jag har just nu. Emil blev ett år i juli, han börjar på förskola och jag börjar jobba. Vi kommer vara sjuka flera gånger om och däremellan ska jag hitta kraft att ta mig tillbaka på plattformen om och om igen.

Men kraften är egentligen obegränsad, det gäller bara att rikta den dit den gör mest nytta!

Första förkylningen är avklarad, totalt fem träningsfria dagar. Idag var jag tillbaka på trianern och körde ett enkelt wattprogram. 27-28:e är det avslutning i syd MTB cupen. 5:e oktober MTB marathon i Danmark. Säsongen 2009 är igång För min del blir den kanske inte den resultatmässigt bästa, men viktigaste, för framtiden?