Alla stora städer i Sverige har sin egen blå linje, eller rättare sagt sina. Malmö har ett par stycken. Suddiga märken som vittnar om tusentals fötter som sprungit förbi just där. När den blå linjen efter ett år i dvala åter fylls i ,då vet man, nu är det allvar.

Den blå linjen i Malmö innebar att jag satte nytt pers på 10k. När jag tog mig an den sista kilometern på Roskildevägen hörde jag hur Bo ropade att jag skulle knäcka mitt gamla rekord. Precis som Vilgots mamma Anna, springer jag bättre efter att sjävl ha blivit mamma.

Får nog sannolikt möjlighet att följa den blå linjen i Göteborg på lördag. Provsprang ett kort pass igår,  men det kändes inte helt hundra. Taktiken är därför helvila fram till lördag. Och som någon klokt påtalade, jag har tränat bra hela vintern och det är inte pga någon skada jag ev tvingas ställa in. Förkylningen läker ut och sen kan jag köra på som innan.

Som grädde på moset så kan ingen av oss sova heller. Stackars lilla Emil har gråtit och skrikit hela natten eftersom alla hans koppor kliar. Det finns ingenting som får en mors alla varningsklockor ringa samtidigt som ett tröstlöst barn. Ingenting hjälpte, absolut ingenting. Han grät sig till sömns. Det har aldrig hänt tidigare och jag vill aldrig uppleva det igen…
Idag har kylbalsam inhandlats och Tavegyl skrivits ut på recept. Hade dock mina onda aningar när jag läste “Kan orsak dåsighet” på etiketten.
Och mycket riktigt, 30 minuter efter att lösningen inmundigats har Emil cirkusuppvisning i sängen. Det tjoas och tjimmas, voltas och kastas lakan, kuddar, madrasser.
Han är en “tvärtemot” precis som sin mor…

För att återkoppla till föregående bloggning så har jag nu gjort  lite efterforskning och kommit fram till att det är den här deon man ska använda. En svindyr historia som jag dissade i butiken. Men när den fått lika bra betyg som en annan deo med 5% aluminiumklorid så gav jag med mig och beställde. Nu ska den testas, och funkar den på mig, funkar den på alla.

Sen kan man som Kasper  tycka att det är en droppe i havet när man får i sig så mycket annat konstigt. Men man får börja i liten skala. Vi använder tex Runes Energikakor som inte innehåller konserveringsmedel eller stabiliseringsmedel, dricker nästan ingen Cola light längre, väsentlig mindre snask med färgämnen, minimalt med färdigmat osv. Tom Kasper  har börjat välja ekologisk varor.

Det finns mycket mer vi i våran familj kan göra, men jag tror det är som med träning. Det är en livsstilsförändring. Och ändrar man allt på en gång blir det svårt att orka hela vägen.

Nu ska jag orka hela vägen fram till Göteborg och där ska jag fira att jag är frisk och att den allra sista etappen av projekt “Träning inför TransAlp” kan börja!

Kläderna till TransAlp är klara!

Här ligger jag som en död sill och har ont överallt, öron, hals, muskler…

Har nästan glömt hur det känns, har varit däckad av magsjuka en helg under våren, men den sista riktiga förkylningen hade jag veckan innan Gran Canaria. Så jag har tränat på bra under lång tid.

Insåg igår att det kommer bli en rygga, för ingen kommer vänta med en torr underställströja och vindjacka när vi går i mål… Och det är ju verkligen jättebra för återhämtningen att stå och frysa med tom mage. Nä, i det här fallet måste hälsan gå före snobben. Om inte någon frivilligt vill ställa upp som chaufför/cykelmek/pizzabud/tvättautomat/massör under ett par dagar i juli? Du kan få min finishertröja (så måste jag gå i mål).

Nä men ärligt, ser det inte underbart ut. Vi börjar med en liten nätt klättring på 525 höjdmeter. Sen åker vi ner alla meter innan nästa klättring på 1100 höjdmeter tar vid. Sen blir det downhill igen innan vi ska klättra de sista 1400 hm innan det blir 1700 nedåtgående meter. Al Dente någon. Knappast…

Dag två kommer jag sannolikt vara ödmjuk inför livet vid målgång.

Men jag klättrar hellre 2000 hm än är förkyld, bara så ni vet.

Piggelina Anna är färdig med sin analys av min kostdagbok som jag förde v. 2. Har inte gjort någon registrering på många år, senaste var nog 10 år sedan i samband med en styrketräningssatsning. Tränade med en av norges första PT, en israel som flyttat till norge för att jobba med just personlig träning. Han hade tidigare tränat israeliska soldater, så jag fick lära mig ett och annat om diciplin. Dessutom lärde han mig att 70% av resultatet beror på kosten. Och det har jag tagit fasta på, men avvikit från i perioder.

En av anledningarna till att jag faktiskt valda att avsluta vårt samarbete var att det var stört omöjligt att följa ett strikt schema med hård träning och ännu hårdare kostschema när jag också åkte en massa skidor på helgerna. Kontrasterna blev för stora helt enkelt, långa dagar på berget ochlånga nätter på Hemsedal Café… Så vi avbröt vårt samarbete. Och jag åt en glass för första gången på ett halvt år. Och jag åt en till, och en till…

De som deffat inför en tävling i fitness vet vad jag menar. När rekylen kommer och man äter allt det där man inte fått äta på flera veckor. När jag flyttade hem till Sverige vägde jag 10 kg mer än jag gör idag. Och det tog ett par år att få fason på figuren igen.

För mig funkar det inte att förbjuda något. Därför är allt tillåtet. Men en stor träningsmängd till trots så kan jag inte äta vad som helst utan att jeansen åter krymper.

Sen anser jag inte heller att det är optimalt att äta kakor, glass och godis när man tränar. Kroppen behöver mer än bara enerigi i form av socker.

Så nu finns det en plan för de kommande veckorna, en plan för att orka med uppbyggnadsträningen och boosta mitt immunförsvar. Summerar man vecka 2 så hamnar jag på ett totalt kaloriintag på 2400/dag, ganska jämt fördelat över veckans alla dagar oavsett träningsmängd. Där vill Anna att jag äter mer, ändå upp till 3000 kcal de dagar jag ex springer långpass och lite mindre de dagar jag vilar. Och alla kakor och annat snask i veckan byts ut mot mat och mera mellanmål. Fördelningsmässigt äter jag i nuläget 30 E% fett 46E% kolhydrater och 19 E% protein. Och dom där sista procenten då? Jo, det var alkohol.

Mera grönsaker, matigare mellanmål, matigare kvällsmål, ut med gottepåsen och kakorna måndag-fredag.

As simpel as that!

Edit: ja, och så ska jag inte äta så mycket korv med bröd. Min last i livet:)

Jag gillar det avskalade, enkla, utan krusiduller. Därför blev jag så lättad när Jona kom med ett enkelt avskalat förslag vad jag kan jobba med för att hitta lugnet i en ganska kaotisk tillvaro där träning, familjeliv, olika viljor och jobb ska samsas på samma yta.

Jona genomförde Ironman Hawaii i oktober och gick sedan i pension som triathlet. Vi börjar bli en stor skara pensionerade cyklister och triatleter med en gemensam nämnare; vi slutar aldrig ha fokus i våra aktiviteter. Så nu blir det RetroCykling under våren!

Fokus personifierad

Kom även till ett beslut kring att evt koppla in en tredje part i form av test/träningsprogram. I dagsläget är det inte aktuellt eftersom det är omöjligt att följa ett fastslaget träningsprogram. Kasper har fått ett program av Benjamin Justesen som han följer så gott det går från vecka till vecka.

Träningsmässigt försöker jag få ihop 40 km löpning/vecka, och så mycket cykel det går. Förra veckan trampade jag ihop 170km på trainern, den här veckan blev det bara totalt 70 km “bergspass”. Det är dags att börja tänka på knähälsan om de ska hålla i åtta etapper. Men det känns bra att ligga och tugga tungt. Kommer att öka längden/ antalet på intervallerna, minska vilan och till sist öka motståndet. Ungefär som vi gör med löpningen; öka antalet, minska vilan och sist öka farten.

Emil är förkyld igen. Han är pigg och glad som vanligt, men har jag otur så sätter det sig i halsen på mig igen. Men träningsdagboken vittnar om att jag tränat regelbundet och bra i 4 veckor. Så jag är redo, om det händer!

Bild www.halsokort.se

När jag växte upp strax söder om polcikeln så var svarta vinbär en självklarhet. Vår granne hade en odling vid sidan av Kalixälven och hon använde bla bären till att göra råsaft. För snart 25 år sedan fick jag för första gången stifta bekantskap med begreppet biodynamisk odling, råsaft och groddning.

Av bladen från buskarna gjorde vi en “sommardricka”. Bladen blandades med skivad citron, socker och sen hällde man kokande vatten över i en hink. Efter ett par dagar hade man en fullkomligt ljuvlig dricka att servera vid olika festligheter. Men allt efter som åren gått så upplever jag att det svartavinbäret hamnat mer och mer i skymundan. Eller är det bara här nere i söder?

Förutom ett högt innehåll av c-vitamin så innehåller svarta vinbär antocyaniner vilka är antiinflamatoriska. Läs mer om svarta vinbär här. 

Det finns en fantastiskt god rårörd saft av svarta vinbär att köpa i butik. Det roliga och upplyftande är att  svarta vinbär kommer före socker i innehålldeklarationen. Och det är en fantastiskt god törstsläckare att ha i kylskåpet efter fullbordat träningspass! Tyvärr är hållbarheten bara två veckor efter öppnandet, men det problemet har jag löst genom att frysa in saften som istärningar. Så har man dessutom en iskall törstsläckare vid behov. Min andra favorit är svartvinbärssylt från “den gamle fabrik”. Där kommer socker framför bär, men den är så otroligt smakrik att det räcker med en liten klick.

Oj, nu höll jag på att glömma svartvinbärsteet från Clipper. En riktig höjdare, ekologiskt förstås med en smak som är fyllig utan att bli besk. Inget svart te utan vitt.

Om jag har tränat? Ja, jag har sprungit långa intervaller dvs 2000m i 4.40 fart. Pulsen låg 10 slag över normalt så tyvärr är inte förkylningen helt ur kroppen. Men nu är det så här, tar tillvara på varje dag jag är så frisk att jag kan träna. Om ett halvår är vi förhoppningsvis genom det allra värsta. Mera vinbär åt småbarnsföräldrarna!

Vissa saker är så bra och beskrivande att de direkt implementeras i min sätt att tänka och ta mig an saker.
Igår läste jag för första gången om “beslutsmuskler”. Det beskrev med ett enkel ord den allra viktigaste egenskapen för att lyckas med träning och livsprojekt i övrigt. Och träning av den här muskeln borde också vara allra viktigast oberoende av vilken idrott man utövar. Utan att veta om det har jag tränat min beslutsmuskel, det är nog också den jag tänkt på när jag använt mig av uttryck som “milt tvång”. Att gå och ut och göra något man på förväg bestämt trots att man egentligen hellre vill lata sig. Att vila när man måste är en helt annan sak och det är inte det jag tänker på nu.

Idag har jag tränat mina beslutsmuskler vid minst två tillfällen. Första var under morgonens pass på trainern där jag ville vika ner mig under andra treminutaren på x antal watt. Men där och då bestämde jag att “det här klara jag”. Dessutom skrev en klok tjej någonstan i en klok blogg att en viktig egenskap är att inte få panik när det börjar syra till sig lite. Är det inte fler som känner igen sig i det här? När man närmar sig gränslandet för syra så kommer ibland också känslan av panik? Jag försöker medvetet hänga kvar där så länge det går och tänker “andning, driv, slappna av”. Det värsta som kan hända är väl att man svimmar och det har iallafall aldrig jag lyckats med…

OK, vem har jag nu snott det här med beslutsmuskler från? Jona är inblandad vet jag, men vem som är upphovmsman från början det anar jag inte. Budskapet är i min mening så bra att det behöver spridas som gödsel om våren!!

Nä, nu börjar min “post run beer” ta ut sin rätt. Bäst jag avslutar. Kort och gott, 12 km progressivt med visst motstånd som övervans med hjälp av BESLUTSMUSKLER.

På lördagen var det jag som var det lilla vildsvinet som lufsade efter Kasper som skuttade iväg efter 50 km cykling i kuperad terräng. När var jag så trött sist? Det enda som fick mig runt var tanken på att när vi äntligen var hemma igen så fick jag lägga mig på gräsmattan. Att 8 km kan vara en sån evighet? Men med 2 km kvar så piggnade benen till och jag kom både hem och in i duschen utan att passera coma på gräsmattan.

Nu ny vecka och vi är åter i stan. Utan rävar, men med vår lilla Trollunge sött snusande i sin säng. Men ge honom för guds skull inte glass. Då skriker han högt och ljudligt efter mer:)

“Konstnärer är som små barn. Vi fortsätter att måla teckningar och sjunga sånger när alla andra har lagt det åt sidan.När man är liten klappar alla vuxna i händerna. Men så kommer en dag då det inte är gulligt längre. Då kommer lidandet.” Så svarar hon i en artikel på frågan “måste artister lida”. Hon säger saker som många av oss inte vågar tänka. Läs hela artikeln här.

Om jag fick samma fråga “Måste idrottare lida?” skulle jag svara “Idrottare är som små barn. Vi fortsätter träna (och vissa tävla) när alla andra lagt det åt sidan. När man är liten klappar alla vuxna i händerna. Men så kommer en dag då det inte är gulligt längre men det struntar vi i och fortsätter cykla i gyttja, springa som vettvillingar och lida för att vi gillar det;)” 

Idag var af Ugglas en av gästerna i Malou von Siverts förmiddagsprogram. Brukar lyssna med ett halvt öra men idag blev jag fullständigt trollbunden av scenen som utspelades. Fina, korrekta, välartade flickor som Monica (Monicas mat) och Renata Klumska vred sig i sina stolar när Caroline gestikulerade vilt och pratade ohämmat om bl a förlossning och amning.  Renata Klumska må vara äventyrare men hon är oklanderligt korrekt när det kommer till de fina salongerna- trist. Var är passionen, nyfikenheten, öppenheten? Släpp loss lite tjejer, stick ut! Har vi fastnat i något slags stereotypt “SATC” där det värsta som kan hända är att vi har läppstift på tänderna och fel skor?

Jag har mina favoritbloggar, i de flesta har huvudpersonen troligtvis fler skitiga träningskor (muuuu) än heels. Iallafall är heelsen dammigare än träningsskorna… Sen återkommer jag till någon enstaka modeblogg för att det är en sådan kontrast till min egen verklighet. Här vill jag absolut inte vara fördömande eftersom skillnaden mellan att köpa ett par nya karbonhjul eller en ny handväska från Louis Vitton är hårfin. Vi har alla våra intresseområden och det respekterar jag. Antagligen tycker modebloggarna att vår blogg är lika mycket fashion som ett plagg från ICA Maxi.

Så där, nu vänder det. Energin kommer tillbaka. Idag har jag orkat hoppa runt med Emil igen och vi har flygit flygplan, tränat på att vinka och “kasta boll”. Ett par dagar till sen är jag åter uppe ur diket och förhoppningsvis springandes och cyklandes igen. Snart bär det av till Mallorca och i år ska jag verkligen se det som en möjlighet att träna och inte stressas av att jag cyklat och sprungit för lite innan. Det får bli min kick off. Eller så blir det rehab. Kasper ligger bra framme iallafall, skönt att två av tre är i bra form!

Virus- träningsnarkomanens värsta hot…

Emil började snora redan i torsdags. Knölade lite på natten men verkade ändå klara sig ganska bra. Måste vara hemskt att inte kunna snyta sig. Jag och Kasper försöker så gott det går att frigöra hans näsa från långa snorormar. Ibland hinner man inte innan de dras in i näsan igen.
På lördag kväll började det svida i min hals. Efter ett 40 minuters pass på trainern så gjorde det helt plötsligt ont att svälja. Jag skriver inte vad jag tänkte, det är inte rumsrent. Men känslan av hopplöshet kom rasande som en glaciär som kalvar. Mitt förnuft har kalkylerat med att 20 veckor sannolikt kommer bli närmare 25. Men ändå känns det hårt, såg fram emot veckans långpass. Nu skjuts det på framtiden. Och jag kommer åter stå och stampa på v 5.

Inget sim idag för Emil, och ingen fika för mig. Imorgon stod det 5 x 400 meter på schemat. ”En försmak av sommarens kvalitétspass”. Men jag är kritisk till den föreslagna tiden; 80 sek. Det motsvarar 33.20 på milen.  Alltså en km fart på 3.20… Har svårt att tro att jag klarar att hålla den föreslagna farten med en god stil i 400 meter och upprepa det 5 ggr. En km fart på 4.20 känns mer realistisk. Det ger en tid på 1.44min per 400-hundring. Visst ska man skilja på kvalitét och distans. Men när den föreslagna farten på 30 min lugn distans är 5.50 så känns 3.20 fart lite hårt.

Efter mycket motstånd satte jag mig till slut på min gamla Hexa och körde igenom ett wattprogram. Perfekt för en inbiten rulleåkare som mig. Man kan helt enkelt inte fuska. Står det 200 watt så är det 200 watt hur man än bär sig åt. Motstånd stärker, finns inga genvägar.

Nu lyser solen igen. Frisk luft dör man inte av. Även om jag inte kan springa så kan jag och Emil rulla runt i parken och lukta på våren. Imorgon tar vi oss nog till Stadion för att lukta på sprinterdamm. Det känns inspirerande att se dem som tränat flitigt när jag varit borta, och se hur lätt det går…

Tack till “Tussi”!!!

/Katarina, Kasper och Emil