När man har levt åtta dagar på socker i alla möjliga tänkbara former och formationer; bars, gel, vingummi, sportdyck är det inte helt enkelt att bara sluta kräva socker. Det har varit ett litet helvete sedan vi kom hem att inte sluta i lösgodishyllan på VideoMix.

Äntligen börjar det vända, men det krävdes krafttag och medvetna val. Jona hjälpte mig lite på traven igår genom att fylla mig med NÄRING och inte bara kalorier. På kvällen kom det där suget igen och då gjorde jag delvis rawfood bollar som innehöll havre, solrosfrön, kokosrasp, mosad banan, fett (här falerade det eftersom vi inte hade någon bra olja) kakao och rivna morötter. Alltihopa gifte sig perfekt och lämnade mig mätt och nöjd.

Frukost idag bestod av rågbröd med markattas jordnöttsmör och alfalfagroddar. Kompakt och mättande. Långsamt. Tungt.

Ikväll blir det spurt utan spurt. Har absolut syraförbud. Kasper är inte heller helt fräsch i benen kunde vi konstatera efter hans första träningspass med klubb.

Och på söndag träningstävling i Hjärsås. Puha….

Ibland säger det bara “ploing”. Det skrammlar till i kropp och knopp och så sitter man där och har summerat 33 år av sitt liv. Som så många andra fastnar också jag i målfokuseringen och står och faller med hur denna uppnås eller ej.

Men det absolut häftigaste är när man sitter mitt i jakten och inser att det inte är bytet som är det häftiga, utan att det är själva jagandet. Det är resan mot ett utstakat mål, det är varje enskilt träningspass, varje tillagad måltid, varje enskilt samtal och umgänge med nära och kära, varje dag på jobbet som fyller oss med liv. Inte enskilda händelser och pallplaceringar. Det är såklart ståpälsmoments som vi minns, men det är ju allt det där mellan som är själva kittet.

När jag tänker tillbaka på de senaste 7 månaderna så kan jag inte minnas ett enda träningspass jag ångrar. Vissa utmärker sig mer, som den lite kyliga rundan in i Blekinge tidig vår då vi överraskades av snöfall och ett duktigt temperaturfall och jag chockade både mig själv och min mamma genom att bli rejält hypoterm. Eller klättringen på Gran Canaria som aldrig tog slut och Kasper som krampade hysteriskt och vi frös som nakenhundar när vi allt för sent började färden ner från bergen. och det där förbannade Göteborgsvarvet, minns varje steg, varenda spårvagnsskena på Avenyn, smärtan när jag slet sönder muskelfiber för muskelfiber från 6 km in i mål. Alla dessa pass har handlat om närvaro. Att vara här och nu. Många gånger lycka blandat med smärta.

Det slog mig att trots att vi har höga mål och förväntningar på Transalp så när vi väl sitter med facit in hand kan det aldrig bli fel. Det kan gå åt pepparn, vi kan i värsta fall tvingas bryta om vi drabbas av allvarligt materialhaveri eller maskinhaveri. Men det kan aldrig bli fel eller förgäves. Jag känner starkt att jag ibland måste påminna sig själv om att det aldrig är “allt eller inget”. Ibland blir det allt, ibland blir det inget, ibland lite beige, men aldrig helt fel.

Vad vill jag egentligen säga med allt detta svammel. Jo, något så enkelt som njut nu! Glöm inte att njuta även innan en tävling. Fira lite, fira all tung träning som ligger bakom. Fira att ett litet mål på vägen är nått!

Idag firar vi med smörgåstårta, hemlagad såklart. Bara att göra den är en njutning. Så snabbt, så enkelt, och man kan helt själv bestämma hur mycket majonäs det ska smaka! Avnjutes med ett glas immande kall öl.

Denna varianten är nog till 12 “normala” personer. Vi klipper den på ett par dagar. Materialkostnad 175 kr och då är det fyllning med räkor, lax och leverpastej. Tar 30 minuter att göra. Busenkelt. Prova själv!

Läs och begrunda. Allt kan inte stretchas, masseras eller ätas bort. Och dåligt skötta skador kan sluta på operationsbordet. Pasi är krönikör i Runners World, och jag ser fram emot att läsa hans nästa krönika.

Pasi berör också något jag själv konfronteras med dagligen- sjukhusmaten.
Överkokta grönsaker och pulversåser. Färdiglagad mat som värms i stora värmeskåp. Hur mycket näring finns kvar till de som behöver den allra mest? Jag förstår inte hur dietisterna kan säga att maten är OK. Mat handlar inte bara om kcal, fett, proteiner och kolhydrater. Vi räknar ut BMI och kaloribehov. Men är det nog?

Mat är många gånger levande, och ju mer vi processar desto större blir svinnet. Inte bara det näringsmässiga utan också det miljömässiga.

Börjar helt enkelt bli gammal och blödig. En eller ett par gånger i veckan går mina träningspass förbi ett griseri utanför Malmö. Tre stora grå byggnader utan fönster. En tragisk syn. Det skär i mig varje gång jag passerar.

Vi blir det vi äter, och jag vill inte vara en ledsen gris med svans utan knorr…

Självklart vet jag att det finns bönder som bryr sig om sina djur och som låter dem leva ett liv i frihet. Glada grisar och kor som äter gräs om sommaren och sover under stjärnorna. Korna i vår familj har tom kalvat ute. Eller som min pappa uttryckte det, vem vill födas i en bajsränna?

Vi föds alla med livsgnista. Jag vill inte vara med och bidra till att den släcks hos något levande väsen.

Ni som är lite observanta ser kanske att det har dykt upp lite nya banners till vänster på sidan. Först ut var Runes Energikaka och nu har vi även lagt till ReSkinscandinavia. Två företag med produkter vi tror på. Vad gäller Runes energikakor har vi inte kommit längre än att vi provsmakat, och det smakar grymt gott. Dessutom innehåller kakorna bara naturliga råvaror, det var också anledningen till att jag tog kontak med dem. Hållbarheten är relativt kort men så är det med färska saker.

Vad gäller ReSkinscandinavias produkt Bike Patch så har jag stora förhoppningar om att den kan lösa ett stort problem för ffa min del. Jag får något så oglamoröst som skavsår när jag kör långa pass. Och det är ett rent helvete att sätta sig på dem dagen efter och köra ett nytt träningspass. Om ett par veckor åkter vi till Mallorca för att träna och samla hela TeamCykelmygg.se inkl supporters och jag har stor förväntningar på att Bike Patch kan göra många långa dagar i sadeln lite mer behagliga.

Jag återkommer till både Runes Energikaka och Bike Patch fortlöpande, men du kan såklart klicka på länkarna och göra din egen beställning omedelbums om du vill!

Redan nu kan jag svara på frågan “Hur känns det att träna med ett plåter i grenen?”

Ingenting.  Materialet är otroligt följsam. När man väl satt det på plats och tagit på sig bibsen så märker man absolut ingenting. Är ganska skeptiskt som person, men här blev jag faktiskt förvånad över att man verkligen lyckats med materialet. Nu återstår bara långa hårda tester i sadeln!

Jag saknar doften av varm jord och solvarmt gräs.

Jag lever här och nu, men jag ser med glädje fram emot värme och ljus.

Det som jag tycker är intressant är själva spelet mellan träningspassen. För själva träningen tar egentligen inte upp så mycket tid. Mellan 7-10 timmar på en vecka. Slår man ut det på alla veckans timmar så blir det inte så mycket. Men så går det energi åt att lösa problem och snickra ihop en vardag som passar alla familjemedlemmar. Tyvärr går en del tid och energi åt att försvara mig, vilket jag tycker är tråkigt och många gånger väldigt ledsamt. Jag röker inte och jag dricker väldigt måttligt med alkohol, men att jag tränar sticker många i ögonen. Min mamma menar att jag bara tänker på mig själv. Ja, jag gör faktiskt det en stund varje dag när jag ägnar mig åt hårdare fysisk aktivitet. Men det gör också att jag orkar vara närvarande 100% för Emil när vi har våran tid ihop. För när jag anstränger mitt hjärta och andas djupt så andas jag också ut sådant som lätt “bygger på hög” och blir till problem.

Att jag belastar mitt kretslopp innebär också att jag tål stressen på jobbet bättre. Jag blir stressad, och självklart få jag puls om det händer något akut, men jag orkar vara koncentrerad och jobba under hög press under lång tid. Och jag återhämtar mig snabbt.

Hösten och vintern har inneburit många infektioner, men jag tycker att jag återhämtar mig snabbare och snabbare för varje gång. Om jag vikt ner mig i höstas och sagt att “nu ger jag upp” så tror jag inte att jag upplevt samma sak idag. Jag kommer säkert att ha ett par förkylningar till innan sommaren är här, och de kommer troligtvis att komma lika olägligt allihop.

Träningen gör också att jag orkar finnas där stand by 24h för Emil när han är sjuk.
Och jag orkar vara hans glada mamma som hoppar upp ur sängen oavsett om klockan är 05.30 eller 07.30. Det viktigaste jag vill ge min son är glädje.
Glädje till livet, glädje inför sig själv, glädje inför sina vänner och sin familj, glädje att röra på sig, sjunga,dansa. Jag kommer inte vara en perfekt mamma, men jag vill att Emil ska känna att hans mamma ser honom, alltid.

Träning gör mig tålmodig. Iallfall som förälder.

Sen är jag rätt otålmodig när det kommer till mig själv, men jag lär mig!

Bild www.halsokort.se

När jag växte upp strax söder om polcikeln så var svarta vinbär en självklarhet. Vår granne hade en odling vid sidan av Kalixälven och hon använde bla bären till att göra råsaft. För snart 25 år sedan fick jag för första gången stifta bekantskap med begreppet biodynamisk odling, råsaft och groddning.

Av bladen från buskarna gjorde vi en “sommardricka”. Bladen blandades med skivad citron, socker och sen hällde man kokande vatten över i en hink. Efter ett par dagar hade man en fullkomligt ljuvlig dricka att servera vid olika festligheter. Men allt efter som åren gått så upplever jag att det svartavinbäret hamnat mer och mer i skymundan. Eller är det bara här nere i söder?

Förutom ett högt innehåll av c-vitamin så innehåller svarta vinbär antocyaniner vilka är antiinflamatoriska. Läs mer om svarta vinbär här. 

Det finns en fantastiskt god rårörd saft av svarta vinbär att köpa i butik. Det roliga och upplyftande är att  svarta vinbär kommer före socker i innehålldeklarationen. Och det är en fantastiskt god törstsläckare att ha i kylskåpet efter fullbordat träningspass! Tyvärr är hållbarheten bara två veckor efter öppnandet, men det problemet har jag löst genom att frysa in saften som istärningar. Så har man dessutom en iskall törstsläckare vid behov. Min andra favorit är svartvinbärssylt från “den gamle fabrik”. Där kommer socker framför bär, men den är så otroligt smakrik att det räcker med en liten klick.

Oj, nu höll jag på att glömma svartvinbärsteet från Clipper. En riktig höjdare, ekologiskt förstås med en smak som är fyllig utan att bli besk. Inget svart te utan vitt.

Om jag har tränat? Ja, jag har sprungit långa intervaller dvs 2000m i 4.40 fart. Pulsen låg 10 slag över normalt så tyvärr är inte förkylningen helt ur kroppen. Men nu är det så här, tar tillvara på varje dag jag är så frisk att jag kan träna. Om ett halvår är vi förhoppningsvis genom det allra värsta. Mera vinbär åt småbarnsföräldrarna!

För väldigt många år sedan cyklade och sprang jag upp och ner för fjällen runt Gaiastova. Tillsammans med några vänner som också bodde i Norge satte vi första bokstäverna i boken om Multisport i Norge. Vid den här tidpunkten var vi en bit längre fram i Sverige just med multisportandet. Här kan ni läsa historien om hur jag, Anna och Linda tog sporten till grannlandet. Och den har växt en HEL del sedan dess.

Och nu sitter vi här snart 10 år senare med en ny generation. Konstigt nog så känns det inte som det var så länge sedan vi hängde i knävecken i fjällbjörkarna med cyklarna i ena armen för att ta oss över fjället. För det var så det var eftersom ingen cyklat den tilltänkta trasén innan oss. Följebåt fanns inte heller när kanoten kantrade lång ute på Vinstrivatn… Någonstans under dessa tävlingar åt jag mitt livs godaste måltid. Nån påsrätt med kyckling från försvaret som jag fått av Kristian Berglin och Jari Palonen under TEO. (The endless odyssey, vi pratar mulitsporthistoria här…)

Tydligen verkar det som antalet norska deltagare i Trans Alp har exloderat! Läste att tanken med Craft MTB 6-dagers var att inspirera fler att köra etapplopp av typen TransAlp.

Anna gjorde ett upprop på sin blogg och efterfrågade galna skåningar. Jag följer hennes linje och undrar om det inte finns fler galan skåningar som vill cykla långt över komfortzonen? Springer gör jag gärna men inte längre än 21,1km. The perfect distance.

Jag gillar Gordo Byrns blogg. Lifelong athletics, smaka på den. Att tänka i makrocykler, tioårsperspektiv och inte bara en säsong frammåt. Jag kan bli så grym jag önskar och tycker det är värt. Det jag gör idag sätter spår frammåt, det jag gjorde för tio år sedan påverkar mig än idag. Med det menar jag inte att man ska hänga kvar i det förflutna. Men långa tävlingar och träningspass kan hjälpa en flera år senare. Kroppen minns, hjärnan känner igen, det går fortare att komma i form och uthålligheten och segheten byggs på ytterligare.

Det finns mål och det finns drömmål. Ibland blir drömmålen verklighet men inte alltid. Drömmålen tar oss bortom det vi tror vi klarar. Ett av mina drömmål är att vara i sån form att jag kan delta i Epic camp. Och då menar jag inte överleva, utan verkligen “benefit from it”.

Fast idag gör jag ingenting. Vilar tassarna och drömmer vidare.

Själv träffades jag av ett större cementblock under dagens “lång intervaller i halvmarathonfart”. ”Smällen” eller snarare insikten var så kraftig att jag tvingades springa till den offentliga toaletten utan att hinna springa intervallerna färdigt.

Jag hatar när det händer. Och jag hatar att inte genomföra det jag beslutat.

Dagens serie var 1 x 3000 p.1min, 2 x 2000 p.1 min. Serievila 2 min. Sedan från början igen.
Tänkt tempo, halvmarathonfart.

Redan på första 3000m började det bubbla oroväckande runt navelområdet. Under första 2000m kom insikten. Andra 2000m genomfördes på något mirakulöst sätt.

2000m in på sista 3000-ingen fanns ingen återvändo längre. Och här slutar dagens träningspass. Punkt.

Vad var det då jag blev träffad av under första 2000m ?
Jo, att ett vinnande träningupplägg är som en bra bok. Man kan läsa den om och om igen med samma förnöjelse.
Det kan ta flera år av empiri innan man förstår att resultat och förbättring kommer genom kontinuitet och progression, att form och “cykler” hör ihop. Att våga backa en smula, låta fart vara underkastad volym. Stärka fundamentet, renover och underhålla med jämna mellanrum.

Ett bra träningsupplägg är som årstiderna. Varje “årstid” har sin charm, sina utmaningar. Det finns förutsägbarhet men också överraskningar.

Och samtidigt är allt det här så självklart. Jag läser det varje dag. Det är med i min planering och mina mål.

Men sitter det också i min själ?

Nu gör det. Insikten var magstark. Nästa gång räcker det att den biter mig en smula i vaden…

Edit. När vi skulle gå och lägga oss frågade Kasper lite bekymrat “var den där stenen jag sprang in i” fanns någonstans…

Inledningen på fredagens träningspass faller under kategorin “blixtsnabba byten”. För att allt skulle flyta på i en smidig följd så packade jag Emils saker på förmiddagen och stod startklar i cykelkläder när Kasper kom hem efter jobb och korvshopping vid middagstid. “Puss och hej! Vi ses om ett par timmar!” Emil och Kasper vinkade farväl och tog itu med resten; montering av ny bilstol och packning av bilen. Och eftersom de skulle färdas både snabbare och kortare än mig kunde de vänta lite med avfärd.

Varje resa börjar med ett steg och det tråkigaste numera är att slå på Garmin. Det tar en evighet innan den lokaliserat sina satelliter och färden kan börja! Otålig är jag och det kändes som jag aldrig kom iväg! Men tillslut var den klar, ville ha en exakt tid, sträcka och snitt så den fick ta den tid den behövde. Men till slut kunde jag rulla ut ur stan mot Kirseberg. Just stadskörningen drog nog ner snittet en del i början eftersom jag inte stoppade tiden vid alla rödljus. Tog sikte på Staffanstorp och hade vädrets makter med mig. Svag med- eller sidvind! I tröjfickan hade jag dagen till ära en karta i storlek ”atlas” eftersom det nog är tre år sen jag körde den här sträckan och det inte riktigt fanns tid för några felkörningar. (Nån stans i mitt bakhuvud ville jag hinna säga godnatt till Emil!)

Från Staffanstorp körde jag mot Esarp och var faktiskt tvungen att ta fram kartan här!! Enda gången jag blev osäker. Fick totalt hjärnsläpp bland rapsen. Sen körde jag efter minnet resten av vägen. Från Esarp kommer man genom Dalby och sen över Södra Sandby. Tog flygrakan över Revinge och tittade på alla tjurkalvar som gick och betade. Jag tryggt på ena sidan stängslet och de på den andra. Söta är dom men kan vara riktiga busar. Just kor såg jag i hundratal på min lilla resa genom skåne!

Fram till Revinge rullade det på bra, och jag höll ett snitt på 30 km/h de första 2 timmarna. Sen började det stiga upp mot Löberöd, men rullade på bra nerför igen när jag väl klättrat upp, och rullade ner mot Hörby. Hörby innebär “nästan halvvägs” och med gel kvar och kraft i benen så hoppade jag över det inplanerade stoppet. In i de fantastiska salarna av bokträd och eftersom det är lite småkuperat även här fanns det tid att både njuta av färg och doft. Den här sträckan är i princip bilfri! Men korna fortsatte att dyka upp i flertal. Hastighetsmässigt är detta ett lite segt parti men när man börjar närma sig Nävlinge så går det kraftigt nerför och snabbare än ögat var jag i Vinslöv! Skippade paus även här och nu hade jag lite rekordvittring. Klämde en gel efter Vinslöv och fick ny kraft igen. Kalldusch i trädgården hägrade!! For igenom Knislinge som är fullt av fartgupp och avslutas med en lång skön nerförsbacke. Klockan var med mig och det kändes fortfarande bra. Fötterna gnällde lite över mina hårda karbonskor men det var bara att fortsätta- snart kunde jag hoppa i ett par sköna sandaler. I Sibbhult tänkte jag att jag måste anmäla min ankomst. Låg före tidsschemat och jag kände att jag behövde nån att dela min “seger” med. För mitt inre såg jag hur jag sträckte upp en knuten näve när jag kom spurtande upp för sista backen! Men här tog min “superresa” slut. Kasper satt på motorvägen med en kraftigt åksjuk Emil som tokkräktes… Nä, min lilla bebis!!! Efter lite messande fram och tillbaka så fortsatte jag den lilla biten fram till mål och upp för slutbacken. Min mamma och pappa hade precis kommit, och jag fick förklara varför jag kom först. Ingen vattenslang, ingen Emil och Kasper och världens största utskällning att jag var en “egoistisk mamma” som skickade mitt åksjuka barn ensam med sin pappa i bil. (ja, det är en anna slags kalldusch)

Ja, tyvärr visste vi inte att han skulle bli så åksjuk… Det började redan vid Lund, antagligen pga  kombinationen av ny stol, värme och bilkö. Så jag slängde mig av cykeln och gjorde klart bad till Emil att stoppa honom i. Att jag själv cyklat 150 km utan stopp och något annat än gel det glömde jag:) Och det ser jag faktiskt som ett rejält styrkebesked. Slutsnittet blev 29 km/h. Helt klart nöjd!

Kvällen slutade lyckligt. Alla blev skrubbade, fick rena kläder och mat i magen. Emil ville vara med och sitta på terrassen och han nattsuddade ett tag med oss. Ölen var kall och kvällen ljumm. Somnade gjorde alla sött och lördagen var den stora städdagen. Vi skrubbade hus från golv till tak och på lördagkvällen kunde vi grilla och pusta ut. Löpturen uteblev, vi var för trötta!!
 
Emil och hans vän Nasse

Kasper la upp passet idag och det blev intervaller på Heino banan. Tre varv i turbulent vind. Lipade lite eftersom det var svårt att komma på hjul på vissa ställen. Tittade man på flaggorna så såg man att vinden snurrade runt. I dagsläget tar det energi bara att sitta på cykeln, och att sitta och leta lä blev helt enkelt för jobbigt. Men Kasper var trött i benen och jag fick en rejäl dipp på hemvägen som fick botas med Cola så vi är nöjda båda två.

Under tiden hade Emil varit och fikat med mormor och morfar. Inte ett pip hade kommit från vagnen. Han hade nöjd lyssnat på alla spännande ljud och kikat upp i trädkronorna. Den lilla busungen har varit lite skrikig de senaste dagarna och inte riktigt kommit till ro ibland. Våran BVC syster kom på att han vill ha en snuttefilt. När Emil föddes hade han så ont i sitt lilla huvud att han skrek så fort det kom en filt i närheten av det, så vi har inte tänkt på att han skulle vilja ha en liten snuttis. Nu somnar han gott om han får något mjukt på kinden och upp mot huvudet. Så vad kan passa bättre än Nalle Phu och en Bamsesnuttefilt?

Morfar och Mormor besökte Malmöfestivalens kräftskiva och dom tyckte det var lika trevligt som vi. Skickade med dem en Nettokasse med tillbehör, bla vinglas inlindade i en kökshanduk. Tydligen hade någon malmöbo haft roligt åt både Nettopåsen och kökshanduken så nästa år får vi hitta något mer “fancy”. Plåster kom vi på att man måste ha i en “Kräftskivepåse” mamma skadade sig redan på första kräftan. Hon har lite otur med de där kräftorna, speciellt om hon fiskar dem. För väldigt, väldigt många år sedan så fick hon en krok genom fingret vid just kräftfiske och den fick tas ut på sjukhus.

 
Morfar Tommy med Kräftor på kinden- ej ätbara.