Tiden 37 :08:04.
26:e plats totalt i mixed.

Doppa tårna i Gardasjön som sig bör, dock inte i cykelkläder.

Ett stort tack till Cicci som har fungerat som utrikeskorrespondent under vår hittills tuffaste tävling.

 Det känns nästan overkligt att sitta här hemma igen, att ha gått i mål och dessutom klarat vår målsättning.

 Kommer vi köra Transalp igen?
Nej, skulle jag nog vilja säga redan nu, inte för att det var för hårt fysiskt. Det är hårt för alla, men inte omöjligt om man är fysiskt och psykiskt förberedd. Vi delar båda upplevelsen av att det är för farligt. Vi har sett folk köra över sin förmåga och det utsätter alla runt omkring för fara. Jag vill inte titta in och se se senorna i någons knä eller se folk som ligger inlindade i folie utmed banan igen. För varje dag har listan med ”Individual finisher” blivit allt längre. Av nittio startande mixlag återstod en bit över femtio när vi gick i mål. En tredjedel av de som kommer till star kommer aldrig i mål. Jag är så oerhört tacksam att ingen av oss har kommit till skada eller blivit nerkörda.

 Vi har uppnått vår målsättning med en topp 25 placering. Hur kan det komma sig när vi kom på en 26:e plats? Top 25 satte vi när deltagarantalet i mixklassen var 50. Övre halvdelen tyckte vi att vi borde kunna placera oss i. Vi gjorde bättre än så, vi placerade oss i övre tredjedelen eftersom antalet startande mixlag var nittio! Den träningsmängd vi båda hade med oss i bagaget har varit tillräcklig.Kasper är stark som en oxe, jag behöver lägga till lite styrketräning under vintern för att klättra ännu lite starkare och snabbare. Vi är dock helt övertygade om att mer träning inte kommer göra Transalp till en mer behaglig resa.Om vi mot förmodan ställer oss på startlinjen igen kommer vi bara köra hårdare, lidandet kommer vara detsamma. Som team har vi fungerat bra, visst, vi har haft två incidenter när någon av oss har lackat ur på den andra, men efter ett par minuter har det varit glömt och förlåtet.

 All logistik kring TransAlp har fungerat med vad jag förstått tysk precision. Transport av väskor har klaffat varje dag, och efter varje etapp har jag varit lika förvånad att hitta båda våra väskor ståendes i receptionen till det hotell vi angivit. Vi reser mycket och det är väl mer en regel än ett undantag att antingen cyklar eller bagage inte kommer fram.

 Vill man delta i Transalp bör man noga tänka över sitt val av partner. Iallfall om man som vi bekostat hela kalaset själv och utöver tävlingsmomentet även vill ha en totalupplevelse på sin semester. Vi har sett lag som inte klaffat i sin sammansättning, och det har satt sordin på den upplevelse det är att delta. Kan man få support så ska man överväga att faktiskt ta denna evt extrakostnad eftersom det gör att man får mer tid tilll återhämtning. Att någon väntar med en pizza vid etappmålet gör att man snabbare får fyllt på med energi igen.

 Vad gäller material har vi inte haft några problem. Vi har bytt bromsbelägg var sin gång under tävlingen. Belagen slits enorm hårt då man under långa sträckor mer eller mindre bromsar konstant eftersom cykeln annars accelererar okontrollerat. Vi har båda sprängt våra gränser vad som är körbart nerför. Med planerad körning och nerver under kontroll tar man sig ner för det mesta.

 Vi träffade ett annat mixlag där tjejen var svenska. Hon har kört transalp många gånger och sett hur startfältet förändrats. Konkurrensen och hetsen har hårndat. Många par var otroligt tävlingsinriktade och vägrade att ens titta på oss, men de allra flesta har varit otroligt trevliga och vi har peppat varandra utmed vägen. Tydligen är jag en ”seg satan” enligt vissa och jag börjar faktiskt tro på det själv. Hur trött jag än var så gav jag aldrig upp. Vid ett tillfälle fick Kasper ta min cykel så jag fick hämta andan, men då var det fight mot mål mot ett annat lag.

 Att köra ett etapplopp är i våra ögon det perfekta sättet att resa. Du hinner uppleva så otroligt mycket på bara åtta dagar samtidigt som spänningen i själva tävlingsmomentet hela tiden är närvarande.

 Att vi beslutade oss för att köra HT var helt rätt. Vi är små och lätta och vi har sparat otroligt mycket kraft i alla klättringar samt i svåra passager där vi varit tugna att klättra, hasa och bära våra cyklar. Man kan säkert vila något mer med en FS i ned körningarna men vi har klarat det bra.

 Energimässigt har vi försörjt oss med sportdryck, Runes energikakor och gel. Runes energikakor har varit sköna för magen då de mättar bättre än gel, och under långa etapper mår magen bra av att få något med lite substans i som ändå är lättsmält. Men efter åtta dagar är man trött på allt som är sött. Vi har båda haft problem med illamående på morgonen, och vi som vanligtvis äter frukost med god aptit har fått tvinga i oss just detta målet. Ett par veckor innan Transalp började jag efter inrådan av min naprapat att ta mineraltillskott och har efter detta inte haft några som helst känningar av kramp. Har inte heller haft några problem från senor eller ligament trots att vi tuggat upp nära 20 000 höjdmeter.

 Nu återstår det att se hur lång tid det tar att återhämta sig. Ingen av oss har kört oss helt i källaren varken fysiskt eller psykiskt. Snarare känns det som att speciellt Kasper blivit starkare och starkare med varje etapp. Min puls har fungerat som riktlinje för vilket tempo vi har kunnat hålla och har den stuckit iväg har jag antingen hängt på Kasper en stund, eller så har vi helt sonika sänkt tempot. Vi har dragit lagom hårt från start eftersom det varje dag varit fråga om kallstart. Men det har lönat sig så vi dag efter dag tuggat om folk som kört för hårt från start.

 Nu återstår lite vila, sedan är vi redo för höstens alla tävlingar. Vi är grymt sugna och det ser vi som ett gott tecken att Transalp bara gjort oss ännu starkare som cyklister!

Eftersom första etappen blev avlyst fick vi inte så mycket nytta av vårat låga startnummer utan proffsen 1-100 startade i grupp A och resten 101-600 i B. Vi var tidiga i starfållan och fick en bra position vilket visade sig lönsamt eftersom det började stiga brant ganska snart efter att vi lämnat byn. Dessutom var det grusväg och ingen bred uppkörsel på asfalt. Etappen var avkortad till 50 km och vi skulle upp till 1400m innan det slutligen gick ner helt till mål. Den sista delen av etappen dvs 40km var neutraliserad dvs ingen tidtagning eftersom det blev transportsträcka sista biten till Mayrhofen.

En kort etapp och vi bestämde oss för att köra hårt från start, det visade sig att vi klättrar bra men kör katastrofalt sakta nerför. Mixlagen kör om så det bara dammar om det. Men vi lyckades ändå hålla många bakom oss och rullade in på en 23 plats. Lite besvikna var vi eftersom top 20 hade inneburit att vi fick stå i starblock A. Men vi var ändå otroligt nöjda med att ha kört till oss en bra placering i ett stort startfält.

Generellt om etappen var den otroligt vacker men hård. Fördelen med snöfallet är att Alperna inte kan bli mycket vackrare, klart blå himmel, snöklädda toppar och så gröna dalar. Självklart hade jag stadig blick frammåt, men kastade ett och annat öga åt sidan bara för att få njuta ett litet ögonblick av sceneriet.

Vi drar fördel av Kaspers styrka, första etappen knuffade han mig där det var möjligt och vi höll tempot uppe. Där det var brant strävade vi efter att hitta en rytm som jag kunde hålla utan att spränga mig.

Mayrhofen-Brixen

Längsta etappen på Transalp 2009, 94 km. 2200 hm. En enda lång klättring på 30km och resten nerför med lite inslag av kortare kuperade bitar. Vid starten visade det sig att de som var rankade 1-25 i mix fick starta i block A. Glad överraskning för vår del eftersom vi skulle slippa en del knuffande i starten. Starten gick ganska bra ut ur Mayrhofen till vi kom in i stigningen som i dag började på bred fin asfalt. Kasper hade bra ben och trampade lätt emedans jag hade svårt att hitta en bra rytm och kom upp alldeles för högt i puls. Kasper rullade ner vid sidan av mig och såg frågande på mig ”jag hoppas inte det där var din puls?!” Jag lyckades glömma pulsbältet hemma i Sverige och kör med Kaspers, så både han och jag ser hur jag ligger till. Idag noterades ett nytt rekord, men det var inte angenämt, nu vet jag hur ett flimmer känns. Men det rättade till sig, och vi körde lite knuffning som sedan övergick till att jag hängde i Kaspers ryggsäck eftersom det tog mindre kraft och så kändes kroppen bra igen. Asfalten gick över till grusväg och sedan stig, sista biten upp till toppen var omöjlig att cykla så det blev att knuffa upp. Smältvatten, kobajs och lera i en salig blandning där klaffsade vi upp de sista 3 km. Uppe på toppen låg snön fortfarande kvar och jag kunde med egna ögon se att det faktiskt kommit 40 cm snö. Vi hade aldrig kommit genom för bara ett par dagar sedan. Sedan började den oändligt nerkörningen mot Brixen. Och i vanlig ordning blev vi omkörda av några mixlag. Men vi gillar läget och kör ner i den fart vi behärskar. Här fick vi också sällskap med ett annat mixlag från Canada och vi hjälptes åt att dra den oändligt långa vägen in i mål. Det kom en del kortare stigningar mot slutet av etappen, men jag hängde lite lätt i Kaspers ryggsäck och vi kom upp fint utan att tappa tempo. 6 km innan mål skulle vi ner för en brant singeltrack som bara var lös sand och sten. De flesta kasade ner och så gjorde jag. Det hela höll på att sluta i en kullerbytta då jag fastnade med foten i en rot, turen var på min sida då roten gick av!

Målsprurten blev mäktig med kravallstaket och kullersten i värsta touren stil. Otroligt skönt att få gå i mål, hälla i sig mineralvatten, sluka en kall youghurt och mata in en bulle med Italensk korv.
Viva Italia!

Totalt en 29:e plats idag. Vi ligger på en 24:e plats totalt. Allt kan hända. Etapperna är långa och hårda. Det sliter både uppför och nerför och det är många mil kvar till Riva del Garda.

Cykeldelarna har gått som smör i solsken. Igår åkte även min Specializedram iväg till Kristianstad, där den mellanlandade för vidare transport till ny hemstad.

Nu står det mer eller mindre nerplockade cyklar i hela lägenheten. Min vintercykel kommer som Kasper uttryckte det “ konvertera religion” dvs byta från Shimano till Campagnolo. Således kommer vi sätta min DuraAce 9-speed till försäljning.

Det har varit många turer fram och tillbaka vilken ram jag kommer köra på i sommar. Det blev till slut den här. Någon gång nästa vecka hoppas jag den kan vara körklar, vi väntar på ett styre och en styrtapp.

En helg med hyffsat mycket cykling avslutades med ett riktigt kvalitetspass löpning.

I fredags drog vi lagom långt norrut för att möta vintern. Den kom ungefär i höjd med Höör men antog lagom nivå för vintercykling när vi närmade oss småland. Efter världens största kebab med bröd i Osby packade vi ut cyklarna och gav oss iväg på snöbeklädda skogsvägar. Kasper var betydligt kaxigare än mig nerför, i vanliga fall är det jag som krämar på i utförskörningarna, men när det kommer till snö och cykel känner jag mig inte riktigt hemma. Ska jag åka fort i snön ska jag ha skidor under fötterna, inte cykelhjul. Dessutom kör jag smalare bakdäck och högre lufttryck än min galna danska man. Men han gick också omkull så det small om det. Lite blankis under snön i en “dump” och jag såg hon försvinna ut enligt tangent till höger. Vi var hyffsat svåråtkomliga för en sjuktransport så jag ville fort ha avklarat om något var brutet. Men K fortsatte bara att vråla, fick säga till på skarpen att jag måste vet om något var brutet. Som tur var  höll alla ben, men han hade tagit hela smällen på ena knät som svullnade upp ganska omgående.

Vi kunde iallafall fortsätta och ta oss hem för egen maskin. Sista halvtimmen blev jag påmind om varför jag vanligtvis inte kör varken lvg eller mountainbike ute om vintern. Paniken kom smygande allt eftersom händerna försvann. Men vi kom hem, och jag blev smärtsamt upptinad. Ägnade sedan resten av kvällen åt detta och det som slutligen fick mig att gå från ormtemp till människotemp var en rejäl Irish Coffeé.

Var lagom sugen att ge mig ut dagen efter. Men solen sken och snön gnistrade så det var bara att följa Kaspers hjulspår. Han har inga problem med kylan och var pigg i benen, så jag slet i bakvattnet med mina kalla sega ben.

Söndag morgon stod det -10 på termometern, då packade vi oss tillbaka till södern. Avverkade 14 km stadslöpning och idag måndag har jag avrundat en bra träningshelg nere hos Jona i Höllviken. 10 x 2 min, 15 min uppvärmning, 15 min nervarvning. Ett effektivt löppass efterföljt av styrka, lång stretch  och en kort meditation.

Sedan bastu och het soppa- en härlig avlutning på en härlig men kall helg!

Svepte min grymma morgondrink; två pressade apelsiner och en matsked kallpressad linfröolja. Funderade inte så mycket mer på halsen. Lagade en kryddig dahl med massa ingefära, curry och vitlök. Efter den kände jag mig grymt laddad. Emil fick kokt fisk med potatis, hans mage är fortfarande inte helt återställd. När Emil lagt sig för att vila middag var det 2 x 20 min tunga intervaller på trainern som gällde. Kanske var det lite tyngre än vanligt, men jag kan fortfarand inte avgöra om jag har något i kroppen. Vi får se. En dag i taget helt enkelt…

Har lärt mig att min Garmin har massa kul funktioner. Nu kan jag ställa in den på olika tidsintervaller så  jag slipper trycka på lap under tiden. Lyxigt med pip som signalerar när det är dags att vila/köra snabbt. Det är tid för lite spännande nytänkande på löpfronten vilket jag ser enormt mycket fram emot. Ibland funderar jag  på om det verkligen är klokt att satsa på både löp och cykel. Men hur jag än vrider och vänder på det så vill jag inte släppa något av det… Men jag vill bli ännu mer konsekvent med mina löppass, det finns inget utrymme för junk…

Vintern kom ju på besök igen och det är planerat MTB i helgen. Jag hoppas att vi kan ta oss fram. Det ska bli grymt skönt att komma ut i skogen och träna, slippa vinden och framförallt alla transportsträckor i stan!  Ett långpass löpning är också inplanerat, ett kuperat sådant!

Mera berg!!

 
Phu, äntligen uppe!

Om vi hade varit på Gran Canaria just nu hade vi fått en grym vecka. Helt återställd från virus krossade jag mina egna förväntninga med början igår under 18 km löpning. De senaste veckornas löpträning har varit sega, långsamma och smärtsamma. Men igår levde jag verkligen ut löpningen. 95 minuter där jag gjorde en negativ split. Första 10 km med ett snitt på 5:13min/km, följt av 4km i 5:07min/km och sista 4 km pressade jag mig under 5 med 4:59min/km. Blygsamma tider kan tyckas med i min agenda just nu är de fenomenala. Jag har snittat upp mot 5.30min/km på milen. Och då har jag verkligen inte joggat…

Men det är väl så här det ska vara. Ihärdighet belönas och den som gång på gång reser sig gör det tillslut per automatik. Det blir en självklarhet att tackla motgång och nederlag och ingenting man värderar som “bra” eller “dåligt”. Förutsättningarna skiftar, precis som vädret. Och försök att ändra på det den som kan.

Och idag. Världsmästare på trainer. 60 minuter fullt fokus. Många 1-minutare och slutligen ett litet kinderägg som jag förbisett när jag valde program. Men jag fullföljde med en grym känsla av styrka.

Och kanske återstår en liten överraskning på kvällskvisten. Dagen är långt ifrån slut.

Vilken slutspurt på dagen!
Vilken kick!
Mitt första historiska pass på spinningcykeln med okända deltagare. 60 minuter att förfoga över. 60 minuter där jag fick bestämma vilka berg vi skulle över, från vilket håll vinden kom och vilken intensitet vi skulle eftersträva. Med pressat schema värmde jag upp genom att göra en totalt livsfarlig transport genom Malmös stadskärna. På minuten tog jag hissen 20 våningar upp. Jag hade aldrig tid att bli nervös, utan jag kastade mig upp och vi var iväg. Coacha, peppa och guida mina deltagare genom 60 minuter fartlek. 3 berg skulle bestigas över vilka var och en skulle hitta sin tröskel. Sin egen magiska gräns på motståndet där benen blev utmanade men teknik och andning var under kontroll. Halvvägs in i passet lyckas jag slå av “muffen” på micken och min egen andhämtning blir allt för tydlig. På med muffen och vidare…

Berg två var för lätt, men man lär sig endast genom att utföra. Sista berget är min favorit, 9 minuter tröskel. En enda lång sugande bergssida som avslutas med en frivillig vända upp på max. Bergspris, skyltspurt, målspurt… Kärt barn har många namn.

Och det som värmde mest var feedbacken från den som gav mig minst under vägen. “Roligt och varierat pass”. För mig räckte det. Jag förstod att jag uppnått mitt mål. För det är dit jag vill nå. Ända in och ända fram.

Iøvrigt skal man være opmærksom på at købe Thule 561 (Outride) modellen idet den gamle model ikke har plads til skivebremser på mtb’en.

PS. Hvis cyklerne ligger på E4′eren næste uge, så sletter jeg dette indlæg )

Källa: www.svensktsigill.se

Vad innebär att en vara bär denna symbol?

Svenska råvaror
Friska djur
Kortare transporter
Skyddat vatten
Inte GMO
Alltid kontrollerat

Vill man försäkra sig om att en vara är garanterat Svensk och inte åksjuk så välj livsmedel som bär denna symbol!

Själv känner jag att jag förtjänar detta sigill denna vecka. Har tänkt kvalitet rakt igenom när det gäller både löpning och cykling. Gårdagens cykelpass kunde kanske strukits med facit i hand. Å andra sidan var mina ben friska och fina under dagens distanspass löpning på 20km i 5.05 fart. Snittpuls 146. Så kanske var det bra att få snurra på benen utan belastning?

Ödesdagen.
Ödespasset.

Idag skulle jag få svar på min fråga till mig själv. Hur fort går jag just nu?
Laddade mentalt, laddade fysiskt. Ingen mat efter lunch. En kopp kaffe vid 15.30. Kan inte springa snabbt med något som helst fast guppande i magsäcken. Idag tänkte jag inte vika ner mig pga löparmage.

Tog cykeln till parken. Ville inte ödsla energi på transportlöpning. 1 km uppvärmning. Ingen aning om hur benen kändes. Tre stegringslopp som gick snabbt och lätt. Kanske 2000m på 9 minuter. Det var min förhoppning. Klarade jag det så var det godkänt.

Phu. Gick mot starten. Hur känns 4.25 tempo. Kommer inte ihåg. Trycker på start och springer. Motvind. Det går segt. Shit vad det går sakta. Men det var tiden som gick sakta. Inte jag. 4.22 vid 1 km. Flyger vidare. Blir mejjad av en cyklist. Idag springer jag på cykelbanan. Har inte tid att ligga på betongen. Ett snabbt steg åt sidan och kollisonen är avvärjd. Kommer till kröken vid Roskildevägen. Raksträcka. Steget är lätt, pulsen snabb men kontrollerad. Ligger högt i höften. Trycker av klockan. 8.30!!! Shiiiit, jag sprang för snabbt!!! Men det kändes så bra, det var mitt steg igen. När jag är som lättast, snabbast, snyggast… Där och då bestämmer jag mig. Det spelar ingen roll vad jag gör de andra tre på, eller vad jag springer för tid den 14:e. Jag har farten i kroppen. Det är sån jag är. Naturligt snabb. Det gäller bara att våga plocka fram det steg för steg igen.

Det var det här jag behövde. Låta kroppen leda mig och bevisa för huvudet att jag kan. För jag tror aldrig att benen tvivlat. De har bara saknat en stadig inre röst som leder dem. Frammåt. Snabbt och lätt.

För ordningens skull kommer här de andra tre intervallerna. 8.49, 8.38, 8,59. Den sista intervallen är inte så snygg. Men den är under 4.30.

Kasper stack precis ut. Ska bli spännande och se vad han tycker om sina 5 x 2000 i 3.55 fart. (Edit. Hans tider: 7.38 7.44 7.54 8.01 7.39)

Låten tillägnar jag Karin och mig. För att vi gör det vi älskar- springer i ur och skur, med och motgång!

Vilken son vi har. Han förundrar mig varje dag. Vilket team vi är vi tre! Denna dagen startade redan klockan 04.00 eftersom vår transfer till flygplatsen skulle komma 04.30.
04.15 tittar jag in till Emil, han vaknar med ett leende… Och så har det varit hela veckan. Han har nyfiket njutit av utsikten från balkongen, nya spännande rätter och charmat i stort sett hela världen runt honom. Emil blir arg, han blir trött och han blir gnällig. Men när han blir det så vet man nästan alltid varför och kan hjälpa honom. Mat, sova, trösta…

Därför överträffade vår första gemensamma träningsresa drömmen. Kanske beror det på att vi anpassar oss efter varandra, alla tre. Eller, Emil anpassar sig nog inte efter oss, men han hänger med av bara farten!

Det började kanske inte så bra. Två cykelväskor på vift innebar att vi lämnade flygplatsen i Palma utan cyklar och med ett ovisst besked när de skulle komma. I en av väskorna låg Emils Blöjor och Kaspers kläder. Emil fick ett paket Pampers men Kasper fick snällt vänta på sina kläder. Nån gång mitt på dagen på fredag så fick vi våra cyklar och det var bara att börja skruva. Mitt framhjul hade fått sig en rejäl smäll och var skevt så jag fick låna Kaspers. Han hoppade över fredagens träning, varför det blev så får han själv redogöra för:) Själv tyckte jag det var lite komiskt att det var JAG som gav mig iväg när det egentligen var Kaspers “cykelläger”. Men jag var inte sen att ta tillfället i akt och ge mig upp i bergen. Skönt med korta ben och värme!

För min del så blev det tre dagars cykling och det var perfekt. Bergen sliter, speciellt när jag inte har någon direkt grundträning på cykel i år. Man kan väl säga att jag rivstartade och fortsatte i ett rasande tempo.

 
Men känslan i benen har varit otrolig. Antagligen är det lättheten i kroppen som gör att jag klättrar förhållandevis bra. Utväxlingen var dessutom inte optimal, fick dra allt för stora växlar. Men upp kommer man alltid, även när det blåser motvind. För blåste gjorde det. Under mitt andra pass som egentligen skulle gått kustvägen via Andratx till Valldemossa fick jag gena över Esporles. Kunde nästan inte hålla mig på vägen pga vinden. Så för min egen säkerhet så tog jag snabbaste vägen hem. Det blev ändå nästan 4 timmars klättrande.

 
Min sista långa dag började med klättring till Calvia och sedan kuperat ovanför Palma mot St Maria. Hade medvind ner mot Llucmajor och där fick jag motvind hem. Segt, skulle genom Arenal, Palma och via kustvägen hem. 110km senare stod jag i hallen och undrade om jag fått nån bränna. Jo, tjenamors. Röd och vit var det inte bara min tröja som var utan hela jag.

Kasper hade lite oflyt under gårdagens etapp som skulle varit 210km. Han fick kedjebrott och fick ta taxi hem efter 170 km. Snopet. Men vi upptäckte att det var fusk med kedjan som var monterad, det var inte den det skulle varit… Busigt. Teamkläderna i rosa gjorde killarna populära på ön. Eller hur det nu var. Men så är dom tillräckligt snabba för att kunna klä sig i rosa utan att se fåniga ut. Kasper berättade att fick en rejäl klapp i baken av en spanjor på moppe. Spanjoren hade helt sonika åkt upp jämsides med honom, givit honom ett brett leende och sagt nått spanskt. Sen klatsch, en klapp i häcken och så gasade han iväg!  En rasande Kasper kunde givetvis inte köra ikapp honom…

Det är med blandade känslor jag gav mig ut idag. Redan innan jag hunnit passera stadiongatan blev jag varse att nu är jag fritt villebråd igen. Spanska bilister respekterar cyklister som trafikanter. Svenska bilister uppför sig som svin. Under de timmar jag var ute blev jag prejad av en bil med hästtransport, nästan nerkörd av en som skulle svänga, prejad av MÖTANDE bil och givetvis var det nån som tutade. Han som tutade hade häst på släp. Hans hamburgare är en av orsakerna till att det inte går att köra på cyklebanan i Höllviken- hästskit.

Apropå Höllviken så fick jag en glad överraskning vid hemkomst. Jona har fått ett wildcard till Hawaii!! Ett stort grattis till henne!