Så i morse var det inget snack om saken. Vi ställde in. Trist eftersom det hade varit finfin teknikträning. När klockan började närma sig starttid så beslutade vi att åka och titta och ta lite bilder.

Först träffade vi Jonas I och Olsson som vi träffat via div bloggar.

Roligaste kommentaren idag var Jonas spontana reaktion när han kört ett träningsvarv. “Det är helt galet!” Jag förstår vad du menar Jonas.

Lite bilder från blåbärsriset.

Olsson

Tim Nilsson

Jonas kör om efter en felkörning.

Bra jobbat!

 
Phu, äntligen uppe!

Om vi hade varit på Gran Canaria just nu hade vi fått en grym vecka. Helt återställd från virus krossade jag mina egna förväntninga med början igår under 18 km löpning. De senaste veckornas löpträning har varit sega, långsamma och smärtsamma. Men igår levde jag verkligen ut löpningen. 95 minuter där jag gjorde en negativ split. Första 10 km med ett snitt på 5:13min/km, följt av 4km i 5:07min/km och sista 4 km pressade jag mig under 5 med 4:59min/km. Blygsamma tider kan tyckas med i min agenda just nu är de fenomenala. Jag har snittat upp mot 5.30min/km på milen. Och då har jag verkligen inte joggat…

Men det är väl så här det ska vara. Ihärdighet belönas och den som gång på gång reser sig gör det tillslut per automatik. Det blir en självklarhet att tackla motgång och nederlag och ingenting man värderar som “bra” eller “dåligt”. Förutsättningarna skiftar, precis som vädret. Och försök att ändra på det den som kan.

Och idag. Världsmästare på trainer. 60 minuter fullt fokus. Många 1-minutare och slutligen ett litet kinderägg som jag förbisett när jag valde program. Men jag fullföljde med en grym känsla av styrka.

Och kanske återstår en liten överraskning på kvällskvisten. Dagen är långt ifrån slut.

Vilken slutspurt på dagen!
Vilken kick!
Mitt första historiska pass på spinningcykeln med okända deltagare. 60 minuter att förfoga över. 60 minuter där jag fick bestämma vilka berg vi skulle över, från vilket håll vinden kom och vilken intensitet vi skulle eftersträva. Med pressat schema värmde jag upp genom att göra en totalt livsfarlig transport genom Malmös stadskärna. På minuten tog jag hissen 20 våningar upp. Jag hade aldrig tid att bli nervös, utan jag kastade mig upp och vi var iväg. Coacha, peppa och guida mina deltagare genom 60 minuter fartlek. 3 berg skulle bestigas över vilka var och en skulle hitta sin tröskel. Sin egen magiska gräns på motståndet där benen blev utmanade men teknik och andning var under kontroll. Halvvägs in i passet lyckas jag slå av “muffen” på micken och min egen andhämtning blir allt för tydlig. På med muffen och vidare…

Berg två var för lätt, men man lär sig endast genom att utföra. Sista berget är min favorit, 9 minuter tröskel. En enda lång sugande bergssida som avslutas med en frivillig vända upp på max. Bergspris, skyltspurt, målspurt… Kärt barn har många namn.

Och det som värmde mest var feedbacken från den som gav mig minst under vägen. “Roligt och varierat pass”. För mig räckte det. Jag förstod att jag uppnått mitt mål. För det är dit jag vill nå. Ända in och ända fram.

Nu har jag gjort det igen. Köpt ett par traktorer.
Precis innan mr virus slog till för två veckor sedan så investerade jag i ett par nya mängdskor. Mina Mizuno har tjänat sitt syfte. Jag pronerar inte längre så det blev ett par neutrala Asics gel Cumulus 10. Föll för domitrixan säljknep på löplabbet. Tuff brud som inte gick att charma. Inte ens ett par löpstrumpor kunde jag tigga till mig. Det är därför jag inte gillar att köpa saker av tjejer. Man får helt enkelt bättre pris och deal av en kille. Nog om detta. Glad i hågen gav jag mig iväg och såg fram emot ett pass i dämpade skor utan att sparka mig själv på fotknölarna. Men döm om min förvåning när jag gör samma sak med dessa!! Händer aldrig med min flats…

Tanken slog mig att kanske blev mitt steg neutralt igen för att jag började springa med neutrala skor…
Skulle det kunna vara så eller är det bara resultat av idogt arbete? Hur bra är det att alltid springa i ett par skor med pronationsskydd? (förutsatt att man pronerar givetvis) Om man aldrig springer i neutrala skor så får kanske inte foten/benen/höften en chans att rätta till svagheterna? Bara en tanke.

Så den här vintern kör jag traktor igen. Iallafall på långpassen. Fartpassen kommer som vanligt att avverkas i de lätta, platta, snabba och alldeles underbara skorna DS trainer och Zoot. Egentligen skulle jag kanske fortsatt att springa distan i DS trainer.

Om det är någon som missat programmet i P1 “När träningen blir en drog” så ta chansen att lyssna. Det finns beroende och det finns missbruk. Jag är definitivt beroende och det känns skönt. Lika beroende som jag är av luft, mat, vatten och kärlek!!

Och så till det jag ämnade skriva om. Watt. Det är grymt så mycket bättre tryck jag fått i benen sedan jag införde begreppet i min agenda. Det är dags för “the next level”!

Vi fortsätter på temat sjukdom. Emil har hosta och feber. Hostat har han gjort sedan förra förkylningen, men det var en torr historia. I helgen började näsan rinna på honom igen och under natten så gick hostan från torr till icke torr. Och mycket riktigt så hade han feber på morgonen. Kasper berättade om någon studie han läst förra veckan där man med enkla medel fick ner förkylningsfrekvensen på förskolorna. Handsprit (även på barnen), nogrann handtvätt och regelbunden tvätt av de kuddar osv som barnen hade när de sov middag. Där finns både pengar och lidande att spara! Barn blir sjuka det är inget konstigt med det, men de skulle kunna vara betydligt mindre sjuka med enkla medel.

Så vi går hemma och skrotar. När Emil sov middag så körde jag watträning på trainern. Kändes ok trots två veckors träningsuppehåll. Nu är det bara att rulla igång löpningen igen så är jag tillbaka på banan!

Och som min mamma upplyste mig om i helgen “om två månader är julen över”.

Jag har ont i halsen igen. Började som irriterande kli i fredags. Gick ej att cykla bort, tvingades avstå söndagens långpass. Idag är det måndag och jag har fortfarande ont i halsen. Eller som Krille skämtsamt sa till mig förra veckan “är det det som kallas karma?” Nä, det är det som kallas taskigt immunförsvar. Det är dags för ny strategi.

Det fanns en gång en tidning som hette Runners World, jo den finns fortfarande, men är nummer efter nummer en stor besvikelse. Eftersom jag inte kunnat träna själv på ett par dagar så har jag givetvis susat runt på div bloggar och träningscommunities för att stilla abstinensen. Idag fick jag svar på vad som hänt med tidningen, den riktar sig helt enkelt inte till snoriga löpnördag som mig. Det stod svart på vitt i en artikel från Resume.se att man tyckte den gamla inriktningen var för mycket “snor och elljusspår”. Jag gillade den. Jag är snorlöparen, det kan mina vantar intyga, jag springer med pulsband och är nog rätt löpnördig. Mina idoler är gamla rävar som överlevt alla nymodigheter  och”snabbkurer” och vet vad som i längden ger resultat; långsiktighet, periodisering, uthållighet… Därmed förkastar jag inte nya rön, givetvis vill jag läsa vad man kommer fram till på labben, men empiri är också viktigt.

Men jag inspireras också av de unga och orädda, jag vill läsa om hur de tränar, tänker, tävlar… Hur man går ner 5 kilo på 6 veckor intresserar mig inte, då hade jag köpt Amelia, Solo eller något i den stilen. Saknar en renodlad löptidning, något som inte känns ljummet, inte ”Amelia sport” som någon så klokt beskrev RW.

Blossom är jättesöt, yogig och skuttig, men det är inte henne jag inspireras av i just min löpning. Tidningen i dess nuvarande format känns som nått slags fluffig, mysigt lite marshmallowsaktigt. Visst, jag förstår att man vill locka till sig fler kvinnliga läsar och drog på smilbanden då det under dagen utkristalliserades ett helt nytt löpsläkte; Blossomjoggaren.

Mina virus är på utmarsch upplever jag. Efter otaliga liter yogi te, mörk chocklad och ett markant ökat intag av grönsaker och frukt (Jag- en ögontjänare) är jag åter redo att hoppa i löpskorna, leta upp sateliterna och bränna av ännu ett långsamt löppass. Någon hävdar säkert att jag numera är en “joggare”. Men kyss mig i baken, det är jag inte. En gång löpare, alltid löpare. Man kan leva på gamla meriter, iallafall får man det när man titulerar sig själv.

Virus- träningsnarkomanens värsta hot…

Emil började snora redan i torsdags. Knölade lite på natten men verkade ändå klara sig ganska bra. Måste vara hemskt att inte kunna snyta sig. Jag och Kasper försöker så gott det går att frigöra hans näsa från långa snorormar. Ibland hinner man inte innan de dras in i näsan igen.
På lördag kväll började det svida i min hals. Efter ett 40 minuters pass på trainern så gjorde det helt plötsligt ont att svälja. Jag skriver inte vad jag tänkte, det är inte rumsrent. Men känslan av hopplöshet kom rasande som en glaciär som kalvar. Mitt förnuft har kalkylerat med att 20 veckor sannolikt kommer bli närmare 25. Men ändå känns det hårt, såg fram emot veckans långpass. Nu skjuts det på framtiden. Och jag kommer åter stå och stampa på v 5.

Inget sim idag för Emil, och ingen fika för mig. Imorgon stod det 5 x 400 meter på schemat. ”En försmak av sommarens kvalitétspass”. Men jag är kritisk till den föreslagna tiden; 80 sek. Det motsvarar 33.20 på milen.  Alltså en km fart på 3.20… Har svårt att tro att jag klarar att hålla den föreslagna farten med en god stil i 400 meter och upprepa det 5 ggr. En km fart på 4.20 känns mer realistisk. Det ger en tid på 1.44min per 400-hundring. Visst ska man skilja på kvalitét och distans. Men när den föreslagna farten på 30 min lugn distans är 5.50 så känns 3.20 fart lite hårt.

Efter mycket motstånd satte jag mig till slut på min gamla Hexa och körde igenom ett wattprogram. Perfekt för en inbiten rulleåkare som mig. Man kan helt enkelt inte fuska. Står det 200 watt så är det 200 watt hur man än bär sig åt. Motstånd stärker, finns inga genvägar.

Nu lyser solen igen. Frisk luft dör man inte av. Även om jag inte kan springa så kan jag och Emil rulla runt i parken och lukta på våren. Imorgon tar vi oss nog till Stadion för att lukta på sprinterdamm. Det känns inspirerande att se dem som tränat flitigt när jag varit borta, och se hur lätt det går…